Inside Man recension

Jag och Mange såg Spike Lees senaste igår, Inside Man. Måste säga att jag blev väldigt positivt överraskad. Jag hade inte hört något om filmen innan utom att det var en klassisk bankrånarstory med en twist, men oj vad vi blev förvånade.

Filmen handlar i kort drag om fyra bankrånare som tar bankpersonal och besökare som gisslan och sen kör ett katt-och-råttaspel med polisen. Den mest framträdande av rånarna spelas av Clive Owen och det är faktiskt den enda av dom fyra vi får någon sånär presentation av. Rånarna är märkbart anonyma i allt utom sina handlingar och det känns som vi får se händelseförloppet från gisslans perspektiv, mycket bra grepp. Vi får faktiskt aldrig reda på vilka dom är, varför dom gör det, bakgrund osv. För mig var det något nytt och fräscht, man behöver inte alltid få allt serverat som sig brukligt i Tinseltown. Anyhow, motparten, polisen spelas här av en inspirerad Denzel Washington, jag har inte sett honom bättre och mer levande på bra länge, eller kanske överhuvudtaget! Han är pigg, snabb sylvass, det verkligen sprakar om honom och man får en känsla av att han gillar det han gör, mer sånt. Det kryllar dessutom av många bra biroller med bland annat en mycket giftig och Patrick Bateman-lik Jodie Foster i en viktig roll. Andra bra är gamle Christopher Plummer i rollen som highclass bankir och Willem Dafoe, som här är väldigt nedtonad och normal jämfört med tidigare.

Hela casten är faktiskt övertygande utan några luckor. Den lysande dialogen levereras med perfekt timing och precision. Där har vi själva kärnan i filmen, trovärdigheten och mänskligheten i karaktärerna. Spike Lee är något av en mästare att porträttera människor från alla walks of life. Han visar självklart upp rasmotsättningarna som blivit hans signum, men det blir aldrig krystat utan gör filmen mer färgstark och realistisk. Jag storgillar verkligen hela miljön, man får se vinklar och vrår av New York man inte sätt förut och kameran göra att man känner sig som man är på plats.

Manuset är vattentätt så vitt jag kan se och känns väl genomarbetat. Man tror sig ha kommit på storyn men det tar sig hela tiden nya bra, trovärdiga vändningar, till skillnad från andra filmer i genren. Själva stilen känns som en blandning av de härliga miljöerna och dom trovärdiga porträtten från Michael Manns Heat och Bryan Singers debut The Usual Suspects, främst för de härliga twisterna i handlingen.

Filmen är klockren och tappar aldrig i tempo, det är rapp klippning och musiken förhöjer stämningen utan att ta över. Jag skulle vilja säga att det här är kort sagt en jävligt bra film, något för den som vill se en helgjuten bankrånarfilm med bra manus och trovärdiga karaktärer.

4 starka gösar av 5