Tom

.... jag är tom, jag hade, har en hel massa tankar jag måste få ur mig. Men nu när jag sätter mig ner, öppnar ett nytt inlägg kommer ingenting. Det är bara tomt. Orken är borta. Var tog den vägen, jag grottar ner mig i mig själv istället, vänder allt inåt, känslor, tankar, allt stannar innanför skalet, inget kommer ut, tror jag i alla fall. Det finns en egenskap jag saknar och det är att dölja mitt egentliga humör, jag kan inte skrika inombords och skratta utåt, vissa kan det, inte jag. Är jag på bra humör märks det, är jag på dåligt humör märks det än mer, tror jag i alla fall.

och vips så löste sig allt. I helgen var det hus-och-hem mässa. Lyckades med konststycket att pruta ner en tumlare från mässpriset 5400 till 3700, ordinarie pris är 6000 så jag är jävligt nöjd. Dessvärre pajjade golvbrunnen igår och mitt armbandsur skulle kosta mer än den är värd att laga så de tar väl ut varandra kanske.

Lagen om alltings jävlighet del två

För inte så länge sen la tvättmaskinen av. Vi, frugan beslutade oss för att laga den och därmed dämpa mitt handla-nytt behov. Snubben fick även installera vår nya gamla torktumlare som vi fått av ett par kompisar. Den funkade två gånger innan den sa tack och hej, så nu måste vi köpa en ny tumlare, det gör iof mig inget då inköp av ny hemelektronik är bland det roligaste jag vet, hur tragiskt det än må låta.

Don Enzo and the prison break

Don Enzo gillar rätt hårt att vi flyttade till hus, så hårt att han gör allt i sin makt att få sticka ut. Problemet är att den här 10 kilos mördarmaskinen inte är van att vara ute. Han har spenderat hela sitt liv bakom lås och bom på andra våningen i Ghettot vi bodde i förut. Nu när han ser sin potentiella frihet vet han inte hur han skall hantera den. Till en början gick det bra. Han gick mest runt på baksidan och luktade på blommorna, fångade en fluga, fjäril eller nåt annat med vingar. På senare tid har han dock börjat inse att det finns mer utanför staketet. Den jäveln har under ett år planerat sitt prison break. För någon månad sen gjorde han sin första breakout. Han hade hittat svagheten i staketet och vräkte med förvånad smidighet och elegans sin stora kropp över till friheten, trodde han i alla fall. Det tog inte lång tid innan jag var efter och hämtade in honom. Dom första gångerna gick det bra. På senare tid däremot har han slutat bry sig när jag hämtar hem honom, han springer och gömmer sig. Han har helt enkelt fattat vad det innebär att vara fri.

Don Enzos stora passion här i livet är förutom mat, vatten, och då menar jag inte bara att förtära, framförallt att titta på, leka med, trollbindas av. Han är som en pundare eller en pyroman, han kan inte låta bli. Grannen brevid har en fontän, gissa var pälsbollen sitter och trycker nånstans...

Alltid är det vid fontänen man hittar honom, han kan sitta i trans i timmar och stirra på vattnet, plaska i det, dricka en skvätt, det är nåt allvarligt fel på hans mentala hälsa, men så länge han ligger vid min huvudkudde på nätterna och spinner är jag nöjd, då får han punda vatten hur mycket han vill.

Igår hade han dock lyckats ta sina nya talanger för långt. Han gick inte att uppbringa nånstans, inte vid fontänen, inte hos den andra grannens katter. var fan kunde han vara? Jag provade allt, jag tog till och med fram trumfkortet, matskålen, inte ens det funkade. Några timmar senare när jag sitter i soffan och kollar på tv hör jag en duns mot fönstret i vardagsrummet och ser att han försöker ta sig in genom en stängd ruta... Jag sa ju att det är nåt fel på honom.

Jag går in i tvättstugan och öppnar dörren för att släppa in honom och antar att han skulle vara hungrig, gosig och frusen, inte då, den stöddige fan bara glor på mig med likgiltighet och förakt och går in och småkäkar lite, mest för sakens skull och går sen och lägger sig. Han skiter totalt i mig. Jaha ja, det är så det ska vara numera, man ger honom lillfingret, han tar hela handen och pissar på mig, trots det är han den skönaste katten i stan, han får göra vad han vill så länge han kommer tillbaka och aktar sig för barn och bilar.

Sitt vackert...

Ofta har jag gnällt över att ha för lite tid, och i synnerhet efter sommaren kändes det så ett tag. Jag hade ingen tid och var kronsikt stressad. Men så vad som kan hända. Den här veckan har jag känt att jag har väldigt mycket tid som bara går åt till att sitta, sitta framför TV:n och/eller datorn. Jag ägnar ofantligt med tid åt att sitta och glo på dom här skärmarna, jag gör det i bristen på något bättre. Jag vill ha något att göra. Jag behöver något att göra. Jag ska som sagt göra slag i saken och försöka börja spela lite Tennis eller Badminton igen, för att ha något meningsfullt att sysselsätta sig med.

Det är lustigt hur snabbt livssituationer kan ändras på bara några dagar, hur nattsvarta humör kan ändras till det motsatta. Hur ekonomiskt fördärv blir raka motsatsen i en vecka när man fått lön.

Nu sitter jag här på jobbet, trött så trött och bara väntar på att få gå hem, hem till soffan och sätta mig och titta..

Mad Men = Dull Men

Har efter lång tid börjat kolla på denna hypade serie. Första försöket slutade i att jag stängde av efter tio minuter för att det var för jävla trist. Andra försöket har räckt i 4 avsnitt. Jag kommer inte in i den. Hela upplägget verkar fokusera kring 60-talsmiljön. Känslan är att allt krut är lagt där för att visa hur annorlunda det var då jämfört med nu. Där har man lyckats, dessvärre hjälper det inte, när tempot är brutallågt och huvudpersonen är tom, förvirrad och helt intetsägande. Nej jag kommer ge det här några avsnitt till och hoppas det tar fart, för som det är nu håller den inte. Jag har svårt att se vad andra har fastnat för.

Lagen om alltings jävlighet

... och så har tvättmaskinen lagt av. Är det inte typsikt att allt ska hända på samma gång.

Zombie

och där fick det redan bräckliga självförtroendet en rejäl känga. Smack bom bara, rakt på utan krusiduller.

- Vi hade höga förväntninigar på dig från början men det har tagit för lång tid för dig att komma igång.

Jaha ja, va ska man säga, inte kan jag säga att det är fel, som en liten liten pojke satt jag där i det klaustrofobiska rummet med chefen mitt emot. Jag hade det på känn redan innan, jag visste det, nu kom det och det enda jag kunde förmå mig säga var, hmm, jaha, jaja, ok, mm.

Fan jag kände hur bluffen som är jag avslöjats igen. Jag är en mästare på att sälja in mig när jag är på rätt humör, när jag är stark är jag oövervinnerlig, en vinnare, alfahanne, då är jag fan bäst. Däremot vet jag även i dessa lägen att bluffen ändå nånstans kommer avslöjas, det är bara en tidsfråga. Nu kom den ifatt mig här med. Jag går balansgång på att försöka ta till mig det som sägs innan det är försent och att bara skita i allt, stänga in mig själv och öppna kranarna av självömkan. Jag har ännu inte bestämt mig, det lutar åt det första men jag vet inte.

Har man som jag dåligt självförtroende av att ständigt misslyckas och då börja odla loserstämpeln samtidigt som jag lider av en överdimensionerad dos av lättja blir det svårt så svårt att ta till sig det som sägs och skapa en verklig förändring. Jag vet vad som krävs och förväntas men jag skiter i det. Hur sjukt och udda är inte det. Rationellt kan jag göra vad som helst men jag kan inte hur mycket jag än skulle vilja.

Men jag gör det inte, jag gör inget, jag sitter och skapar skiten och väntar på att det ska avslöjas och sen gräver ner mig på botten som en slamkrypare.

Varför i helvete är det så här och hur i helvete ska jag ta mig härifrån.

Jag har alla svar jag egentligen behöver men kan inte, orkar inte, vill inte vrida på nyckeln trots att jag vet att jag skulle må så offantligt mycket bättre, bli så offantligt mycket lyckligare. Jag skulle kunna bli allt det där jag vet att skulle kunna om jag bara kunde starta. Istället låter jag allt förfalla, allt omkring mig förfaller och jag skapar enbart kaos och misär.

Fuck me sideways vilken skitsits det här är.

Hus hus hus

Det är dyrt med hus, åt helvete för dyrt faktiskt. Jag har en gammal 60 talskåk det inte gjorts mycket i. Vi har under det året vi bott där gjort vårt bästa, men med en nyfödd och en 2 åring har det gått så där lagom fort. Dessutom är vi belånade till 100%, vi hade inte så mycket att välja på när vi kom direkt från hyreslägenhet till hus. Nu står vi här alltså ett år senare med panel bytt på ena gaveln, hela huset nymålat, hallen fixad, vardagsrummet fixat, vårt sovrum nästan klart, köket halvfixat, trappen och lilla toan fixade. Varför känns det ändå som man inte gjort nånting. Jag måste fixa köket ordentligt, nytt golv, nytt tak, nya skåp, bänkskivor, ho, blandare, kakel och fläkt. Jag satt och räknade lite lätt och landade på 55000 för min lilla budgetrenovering. Var ska jag få dom pengarna ifrån? Inte från banken, frugan är hemma med den nu ett år gamla lilltjejen så vi har bara en och en halv inkomst. Hur gör man. Dessutom har jag min nemesis badrummet kvar, bara den rackarn kommer väl landa på moderata 100 loppor. Suck, kan inte nån åka förbi och ställa en säck pengar på tomten så jag kan få det här klart...