Virus Alfa

Med tanke på att Stockholms bilsalong pågår och jag ska dit på onsdag tänkte jag berätta en historia.

Det var en gång en stolt italiensk tillverkare som hette Alfa Romeo. Denna tillverkare av passionerade vackra och körklada bilar levde ett gott liv ända fram till 60 talet när italienska staten tog över. Man ändrade om i direktiven, från att varit en sportig och exklusiv tillverkare skulle man nu bli en producent åt massorna. Man öppnade fabrik i södra delarna av landet och produktionen av Alfa Sud började. Bilen var väldigt vass och före sin tid, men på tok för slarvigt ihopsatt och helt utan rostskydd. Förfallet började.

Inom några år var ryktet förstört och urlakningen av själen hade börjat. I Sverige började mediernas hatkampanjer hagla och dom har inte slutat helt än. Dom här sågningarna har dock varit ogrundade på senare år. Nu för tiden har man inte haft mer problem än andra, bl a fördetta svenska biltillverkare men det tar inte medierna hänsyn till.

Det som skapat bekymmer för mig är något ambivalent och i många stycken helt bakvänt. I och med FIAT:s övertagande skärpte man kvaliteten och resan tillbaka till rötterna påbörjades. Bilarna var själfulla, körglada utan dess like, med motorer att dö för, i synnerhet den otroligt fina fyran. Många föredrar sexan men fyran är för mig mer macho med en underbar rå sång. Detaljarbetet var fortfarande si sådär, men va spelade det för roll? Vem bryr sig om trasiga elhissar, glappandande plastbitar in instrumenteringen, det är liksom ointressant när man satt sig bakom ratten och vridit om tändningen.

Nu har man ersatt den mycket lyckade 156:an med 159:an och jag börjar bli skeptisk. Bilen är helt hysteriskt lyckad designmässigt, den är väl ihopsatt och väldigt bekväm. Jag har dock inte kört modellen än men den är säkert fin på alla sätt. Dock börjar det bli för mig aningen anpassat och tillrättalagt. Det börjar bli slätstruket och kompromissat. Dom tendenserna fanns redan hos 156:an som var väldigt silkeslen och hade lite för mjuk fjädring, allt för komfortens skull. Missförstå mig inte nu, bilen är kanonfin, men det började bli lite tendenser i fel riktning.

I och med den här anpassningen har man börjat sälja fler bilar, vilket för en Alfisti som mig borde vara posititvt, men det är det inte, och nu börjar vi närma oss pudelns kärna. Problemet för mig är att det börjar dyka upp lite ”fel” folk bland ägarna. Förut på den gamla goda tiden var det individualister, människor med känsla för stil, god smak och med ett genuint intresse och kärlek för märket, oavsett diverse blinkankande lampor och annat trams. Det var bilar för folk som älskade bilkörning och det var bokstavligt talat en förares bil. Man var inte intresserad av lastutrymme, handtag på insidan av bakluckan osv.

Nu har det börjat dyka upp bland annat före detta BMW ägare, med allt vad det innebär, människor som inte kan tänka själv men som har gott om pengar. Brats och andra obehagliga typer, men värst är väl ändå att yrkeslivets chimpans, säljaren. Det gör ont i själen att min bil tas ifrån mig och erövras av en massa ytliga idioter med för mycket pengar och som inte bryr sig vad det är dom köper. Man kan skönja den nya tiden även hos återförsäljarna. Alla som gjort ett besök hos Scanauto i Bromma märker direkt vad det är för säljare dom har där. Inte är det gentlemen med olja i ådrorna som gamle Kronogård, nej det är formstöpta brats med en misslyckad utbildning på Handelshögskolan och stamkort på Stureplans innekrogar i innerfickan. Det får mig att fälla en tår och känna att allt är förlorat.

Inte trodde jag att utvecklingen skulle gå åt det här hållet när man äntligen fick lite pengar i kassan. Inte trodde jag att det skulle vara slutet för märket som personifierat hela min uppväxt och lagt grunden till min kärlek för racing och Italien.

För att avsluta det hela lägger vi in en bild på den för mig sista riktiga Alfan, Alfa Romeo 155 i DTM racing mode













Arrividerci cara mio