Walk the line recension

Nyss hemkommen från bion efter att ha sett den omtalade Walk the line om Johnny Cash.

Till att börja med måste jag säga att jag generellt har svårt för biografi-filmer. Det blir korta nedslag i en persons liv och det är sällan det verkligen berör eller känns särskilt intressant. Jag menar, även mitt liv skulle kunna bli en fin Hollywoodfilm, eller vid närmare eftertanke ,kanske inte. Verkligheten skruvas lite och sockras för att bli riktigt rumsren. Huvudpersonen blir ofta mer älskvärd än han eller hon egentligen var för att vi skall kunna sympatisera med dom. Det är där mitt stora problem med genren börjar. Jag har genuint svårt att verkligen bry mig dom här människorna. Ofta är det självupptagna, drogande, depraverade människor som åker upp och ner i depressioner och misär. Martyrskapet ligger ofta nära till hands, och trots deras egentligen osympatiska person får dom omgivningens obevekliga kärlek.

Vilket är exakt vad vi får här. Cash är butter, osocial, introvert och nästan efterbliven i sitt sätt att förhålla sig till sin omvärld. Han tjatar till sig en fru som han sedan skiter i. Han vänstrar, knarkar, blir arresterad osv. Trots detta vinner han ändå sitt vänsterprassel till slut och allt är som det ska. Eller? Jag tycker inte det låter som en sannsaga direkt. Jag är långt ifrån en moralkärring, det vet dom flesta som känner mig, men nu börjar det faktiskt bli ganska tröttsamt att se dessa trasiga, buttra skitstövlar som mot alla odds lyckas, porträtteras som hjältar på film. Vi har sett Jim Morrison, Ray Charles bland annat, alla samma typ av lirare.

Som om det inte vore nog, temat är likartat, okänd och fattig som efter slit och motgångar får framgång, träffar flicka, allt är lyckligt, problem börjar, hjälte och flicka bryter upp, hjälte går ner sig och får sen comeback, end of story. Suck!

Den här filmen då, är den annorlunda? Tja till viss del är den faktiskt det. Den är smart nog att fokusera sig på en relativt kort period i Cashs liv med snygga smarta övergångar. Karaktärerna är mer mänskliga än vad som är vanligt, vi får lite mer kött på benen som gör att man lättare kan förstå och engagera sig. Jag har dock väldigt svårt att se June Carters intresse i Johnny Cash som för mig är lika intressant som ett utvecklingsstört träd.

Handlingen är faktiskt tight för att hålla hela vägen, annars brukar filmer i den här genren välla över för länge för att få med så mycket som möjligt, men här håller man hårt i själva kärnstoryn, vilket är ett stort plus. Sedan är skådespelarna bra i sina roller. Jag har dock jävligt svårt för den otäckt klämkäcka Reese Witherspoon som här spelar sin vanliga äppelkäcka roll som ”the Southern belle”. Om Phoenix lyckas som Cash ska jag låta vara osagt men antagligen gör han det även om han framstår som en vandrande zombie. Ett annat plus är att dom själva sjunger vilket dom även gör förbannat bra.

Filmen är lagom snygg och lagom lång, den är engagerande utan att bli för kladdig och sötsliskig. Men det är ändå inget märkvärdigt. Jag har däremot inga som helst svårigheter att se varför den gick bra på Oscarsgalan, den här typen av filmer brukar göra det.

Jag är både positivt överraskad samtidigt som jag inte är det. Den var bättre än väntat och mer engagerande, men samtidigt ändå en bagatell, inget jag direkt skulle vilja se igen.

Den får 3 gösar av 5.