Mission Impossible III

Jag har varit på bio igen och jag ska försöka vara lite mer djupdykande i den här recensionen, jag har latat till mig på sista tiden.

Filmen i fråga va Mission Impossible III. I korthet handlar den om… vänta lite, den handlar faktiskt egentligen inte om något konkret. Det är faktiskt lite en av filmens svagheter. Man hänger med i vad som händer, och kommer hända, men det känns inte som om det helt och fullt finns någon handling. Filmen var en enda lång ursäkt för att få till en hämnd, lockbetet var det bästa tänkbara, Cruisans fru. Ok, någon unge eller så hade iof varit snäppet värre men frugan funkar bra som hämndbränsle. Men å andra sidan, vem försöker vi blåsa här egentligen. Det här är mindless jävla tokaction som ska vara så snygg som möjligt med bästa möjliga stunts och som sådan funkar den ypperligt. Genren är inte min favorit direkt och jag trodde nästan den här typen av film dog ut på 80-talet tillsammans med den ack så trista snutfilmsgenren med filmer som 48 timmar, Snuten i Hollywood och Dödligt vapen. Men no, den fan lever och frodas. Trodde jag skulle avsky den, men…

Det här är tredje filmen i serien om Ethan Hunt och jag måste säga att jag var grymt skeptisk innan och jag har dragit mig i det längsta innan jag såg den, men den är utan tvekan den klart bästa i serien. Den är långsammare på det positiva sättet, det finns utrymme för något som liknar känslor och hjärna. Den är inte överjävligt snygg som den förra, som lets face it, såg ut som en enda lång reklamfilm för Tom Cruise, ”Tom Cruise - för god för att kolsyra”. Nånstans tycker jag att den här rackaren knyter an mer till seriernas känsla och tempo.

Filmen är mer avskalad i sin färgsättning och känns på det hela mer realistisk, om man kan säga så om film som spelar på dom här arenorna. Det sämsta är tyvärr att det under hela filmen inte går att komma ifrån att det känns som ett specialavsnitt av Alias med Cruise som Sidney Bristow. Det är samma upplägg med actionuppdrag varvat med taktiksnack i Langley, byt ut lite gubbar och det ÄR Alias fast med en högre budget. Det som får bägaren att rinna över två gånger är att, självklart så är tech-snubben en kuf och att det dyker upp gamla Felicityskådisar här och där med Felicity själv som Jennifer Garner wannabe. Det här är nog ingen slump då det är samma hjärna bakom Felicity, Alias och den här filmen. Det tråkiga är att det är för uppenbart och väldigt ooriginellt.

Det här kan låta som en brutalsågning men det är det inte. Jag gillar Alias så jämförelsen är inte något negativt och den här filmen står sig utmärkt i genren. Gillar man den här typen av filmer och är lite mer oldschool i sina preferenser har man en god stund framför sig. Jag blev duktigt underhållen och gillade framförallt Philip Seymour Hoffman som bad guy. Tom Cruise som jag avskyr som människa levererade som vanligt ett stabilt hantverk. Har dock upptäckt en irriterande sak med honom, likt Helena Bergström har han en filmisk tick, han måste springa i varje film. Tänk efter nu, finns det någon film där han inte springer som fan? Jag kommer inte på någon.

Summa summarum, filmen är stabil och levererar det man ber om förutom det otroligt ostiga slutet som lämnar en fadd smak i munnen. Lite mer hjärna och stil där så hade betyget blivit högre, tyvärr så blir det inte mer än…

Två gösar av fem.

Sommarkläder, what the fuck

Sommarkläder. Vad är poängen? Jag fattar inte. Det verkar främst vara ett fenomen hos ”dom gamla”. Hela tunnelbanenätet är fullkomligt proppat med kärringar i gula byxor och allt möjligt färgglatt och omatchat. Fan hela tuben ser ut som en enda rullande Elloskatalog från 85. Jag fattar fan inte att man sparar gammalt skit och plockar fram efter årstiderna. En sak med shorts, dom har man när det är varmt, annars har man inte specifika kläder styrda efter månaderna. Det känns lite perverst, jag gillar det inte i alla fall. I so fucking dont like it, fula människor i fula kläder som visar för mycket av gamla äckliga hudar.

Amish-Floyd, Dumbo-Justin och Röde Baronen

Floyd Landis, vilken pajas. Vad håller han på med. Dopa sig med testosteron av alla jävla droger, i cykel dessutom, va har man för använding av att bli aggressiv i en konditionsidrott? Är det för att pusha sig hårdare? Jag vet inte, det jag vet är dock att aset pajjade cyklingens rykte än mer. Det är nästan så man skäms att berätta för folk att man tittar på Touren. ”jaja, det är ju bara en massa dopade töntar” är det första man får i ansiktet efter att man försökt förklara tjusningen. Sen är det liksom ridå. Det är tvärkört därefter. Att Amish-Floyd knullat sönder sporten än mer skiter väl han i vad det verkar som. Jag däremot vill få tillbaka förtroendet för cyklingen, jag vill kunna känna att nån gör en enorm prestation på egen hand och inte på kemisk väg. Jag vill se någon dansa upp för L´alpe D´huez på sin egen energi. Som det är nu blir jag främst förbannad för att man inte kan låta bli. Jag kände redan på den omtalade etappen att det var nåt som var fel, tyvärr fick vi förklaringen förra veckan. Jag hoppa verkligen att B-provet stämmer och man stänger av aset för all tid och evighet. Det samma gäller för övrigt Justin Gatlin som trillade dit på samma drog, verkar vara veckans smak av nån anledning. Stäng av den fan också, plocka gulden från honom, se till att han betalar alla prispengar han nånsin fått, släpp aldig in honom på en löparbana nån gång igen. Det ska fan kännas av att dopa sig, nu är det fan löjligt att man kan komma tillbaka efter nåt år.

Däremot var det glädjande att se hur the big red machine fått lite fart i bridgestonesulorna igen, nu ligger Fernando jävligt pyrt till. Man bråkar liksom inte med Skummi när han väl fått upp farten.

... On the other hand.

... Däremot finns det andra saker som är bra, som att det är helt fucking perfekt somamrväder idag, ingen seriemördarvärme som igår, jag slutar fyra idag istället för fem, jag ska på bio i morn, men framförallt så har jag fixat klart presenten till Fru C till vår bröllopsdag nu på söndag.

... mer av samma

En gång för några år sen var jag IT-hora, jag kände mig lyckad, stark och meningsfull, det var egentligen inget märkvärdigt, men det räckte för mig, jag behövde inget annat då, jag var nöjd. Den känslan har inte funnits här på fem långa år nu, jag saknar den och vill ha den igen. I grund och botten definerar jag mig inte via mitt arbete, men när skiten jag sysslar med på dagarna drar ner mig i ett emotionellt hades och självkänslan åker fritt fall tilt är det inte kul längre. Jag skulle vilja kunna säga vad jag gör på dagarna när nån frågar och känna en smula stolthet och inte som idag när jag skämtsamt försöker bortförklara det jag gör med att det bara är ett steg. Det börjar kännas som mer än ett steg nu, det här känns som en jävla savann och tar jag mig inte bort härifrån kommer jag bli en introvert, bitter, osocial jävla kuf som hatar allt och alla, och det är inte jag, jag vill inte det… Shit det här skrämmer mig.

Nu får det fan vara nog

Det kryper i kroppen på mig, jag vet inte om det är semester jag behöver eller ett nytt jobb, troligtvis en kombination. Jag är så led, så led så led, fucking hell va jag inte vill vara här nu. Jag har skrivit det förut men det blir inte mindre sant för det. Jag känner mig som en hund som stretar och dra i kopplet och inte vill när jag tar mig hit. När jag går hem eller på lunch går det mycket bättre, stegen är lätta och sinnet ännu lättare, jag kan andas igen. Jag har en olustkänsla och en klump i magen av att sitta här och svara i telefonen med en massa småttingar. Fan det är ovärdigt att sitta och göra det här, jag förnederar och kränker mig själv genom att bara sitta här och svara i telefonen när otrevliga människor ringer. Jag måste bort härifrån. Jag måste göra nåt meningsfullt. Jag måste göra nåt meningsfullt med meningsfulla människor, inte dom här idioterna jag jobbar med, för dom är idioter. Jag har inget gemensamt med dom, det finns vissa jag tycker är ok, men merparten är så långt ifrån mig och den jag är som det bara går. Jag har inget emot 20 åringar, men vi har fan i mig inga beröringspunkter. Det tragiska är att jag egentligen är en väldigt social, glad snubbe, men här sitter jag mest i mitt hörn och är tyst. Jag rör mig som en skuggvarelse bland dom här människorna. Fan om det ska va så här! Jag tycker inte det, jag är värd mer, bättre, snabbare, vackrare.

ÄNTLIGEN!!!

Som jag letat och letat efter den här låten, i flera år. Jag såg videon på gamla superchannel för 15 år sen och tokfastnade för den, sen har jag bar haft texten i refrängen i huvudet, inte nåt om vare sig artisten eller låten. Men hej presto, i love internet, kolla nu har jag funnit den, ok det rockar inte så det sjunger om det längre but still.

Money Talks - Brave Young Boy
Music Video Codes By Music Video Code

Jag behöver sommarlov, bad

Den här dan har bara sakta lullat sig framåt, men nu är jag trött och vill gå hem, jag har den klassiska måndagshuvudvärken och vill bara ut och leka, jag vill spela brännboll, gå på picknik, lira fotboll, spela tennis, cykla, sitta och dricka en kall öl bland folk, åka på en biltur till ställen jag inte varit, jag vill ligga på en strand och sola, jag vill äta glass i skuggan, jag vill åka båt i skärgården. Kort sagt jag behöver semester nu, jag måste få vara ledig och bara njuta av lättja och glädje, bort från ansvar, måsten, krav och rutiner.

Grey sky

Så här, exakt så här känner jag mig nu.

Sunday fucking sunday

Sitter här på söndagskvällen och gör ingenting. Jag har fått den där vemodiga halvt obehagliga halvt mysiga känslan av att något är slut och att det är ett blad som vänds. Sommaren är egentligen mitt upp i sin prime men jag har knappt märkt av den alls. Jag har jobbat varje dag, jag har gått upp i ottan, kommit hem i förkvällningens bastuheta fuktiga filt. Kläderna stramar och klibbar fast, man rör sig inte lika gärna eller raskt som under hösten. Jag vete fan varför den här känslan kommer just idag, eller vad det är den vill visa. Vi har haft ett par vänner över i helgen och när dom åkte dök den upp, känns lite... letar efter ordet här... larvigt (i brist på bättre), att känna så. Jag gillar känslan, samtidigt som den tar bort all trygghet, man känner sig naken och avslöjad. Jag gillar känslan för att den skärper mina sinnen, den utmanar mig till att utvecklas och reflektera. Jag är en melankolisk självömkare, jag söker upp dom här känslorna när jag kan, jag knarkar på dom, jag vill ha mer samtidigt som jag vet att jag inte egentligen mår bra av dom. För mycket sött blir till slut äckligt och det är samma sak här.

Jag märker att jag svamlar, upprepar mig, pratar i cirklar, men det känns skönt, jag känner att det är behagligt att låta känslorna rinna ut ur själen, genom armarna och ut genom fingertopparnas knappande. Känslan att se hur hjärnspöket dyker upp på skärmen och speglas tillbaka mot mig via lcd skärmen ger trygghet.

Jag mår inte dåligt, jag är inte ledsen, jag är nedstämd, drömmande, reflekterande, melankolisk, lugn.

När jag har något jag gillar vill jag inte sluta med det, jag saknar det direkt när de försvinner. Den här helgen var bra, förbannat jävla bra och jag gillar inte att den är slut, jag gillar inte att sommaren snart passerat utan att jag fått omslutas av den på det sättet jag vill, jag gillar inte att en sån trivial sak som Tour de France är slut. Det är ett kapitel som slutat och nästa börjar, nästa tolftedel av det här året börjar och den tolftedelen lovar inget, det finns inget trailer, inget som händer här, bara ett vakum. Det är den stora tommheten innan hela min värld exploderar i nästa tolftedel....

Tråkigt

Nu sitter jag här på min ömmande överansträngda höft på jobbet och har tråkigt, jag har så in i helvete tråkigt att den torkande färgen på väggen stirrar på mig och säger till sig självt, tur att man inte har så jävla tråkigt som den där snubben. Jag har inget att göra, och ju mindre jag har att göra desto mindre vill jag göra och desto mer grinig och irriterad blir jag när det väl dyker upp nåt att göra. Det är ju inte så att jag har direkt avancerade arbetsuppgifter, jag skulle kunna göra dom med lätthet och på så vis få dagen att gå fortare, det skulle vara som någon avancerad form av att dagdrömma. Med ett ryck vaknar man till när klockan slår fem och man får gå hem. Det finns faktiskt inget som är mer stressande än att sitta på jobbet och inte ha något att göra. Sitter man och öppet visar att det inget finns känner man sig skyldig, jante och luther kommer springades direkt med skuldklubban och ger en världens hurving över huvet så man ramlar baklänges. Istället börjar man låtsas-jobba, ett djävulens påfund, man gör saker extra bökigt, tar längre tid på sig, har fina diagram och excellark öppna. Man har utskrifter på bordet, man hoppar mellan programmen och ser väldigt koncentrerad ut. Allt detta gör man för att man öppet inte vågar säga, - fan jag har inget att göra, nu sitter jag här med fötterna på bordet och läser en tidning, surfar eller vafan som helst. Men no no no, istället sitter man där som en tjackpundare i ett villaområde klockan 3 på natten i mitten av juli med världens abstinens. Man blir stirrig som satan och jagar med blicken efter nån som kan avslöja bluffen.

Nu får det vara nog

Fan alltså, nu börjar jag tröttna rejält. Inte nog med att jag har ett pajjat högerknä och ett vänsterknä in the making. Jag har en skönt stel nacke och bröstrygg som jag går hos en sjukgymnast för, nu har även min vänstra höft sagt ifrån och börjat skicka osköna smärtor lite här och var. Va gör man då, jofan, bara boka in sig på nästa instans. Jag har en fysik som en 90 åring, vad är det för fel på mig, helt seriöst nu, nåt fysiskt fel är det. Fick jag nåt skit i genpoolen som inte skulle vara där. Jag börjar faktiskt bli allvarligt trött på det här nu, jag vill ha en service och utbyte av dåliga delar, kan man få det nånstans?

Nuuuu!!!

Börjar det på riktigt, man känner hur luften vibrerar av laddning. Dom två bästa milen av hela tour de france börjar vilken minut som helst, och jag, jag sitter på jobbet och svarar i telefon på idioternas frågor..

Nu börjar det snart.

Det blir inte vackrare än så här.

To rundtramp or not to rundtramp, that is the question

Rundtramp är en lustiger sak. Jag har ganska länge inbillat mig att jag behärskat denna teknik, ack vad jag bedrog mig. Upptäckte hur man gör förra veckan, efter fyra år på sadeln. Aha-upplevelsen var rätt brutal,

- Nu förstår jag hur man gör för att ta sig upp för dom branta backarna utan att mer eller mindre stanna!

Problemet är bara att jag inte använt en näve muskler som jag egentligen bör, vilket gör att jag blir snorjävla trött direkt. Var ute och körde en dryg timma nyss och det var inte flåset som tog slut utan benen. Men jävlar va det gick, vilken skillnad, nu lär jag inte behöva hysteriväxla som jag gjort förut.

Tänk att det ska ta så jävla lång tid för att komma underfund med en så enkel sak som rundtrampet!

´06

... Filmen var fortfarande bra. Jag är känner att det fortfarande finns glöd kvar även om jag vacklade ett tag...

Grattis till mig själv

Jag har nu nästan klarat en hel vecka på jobbet utan att faktiskt jobbat. Jag har såklart svarat på telefonen men mellan samtalen har jag inte gjort ett jävla dugg. Trist, ja så in i helvete, lite motivation skulle inte skada faktiskt.

Mini reviews

Det var ett tag sen jag slängde upp en filmrecension, det är inte för att jag inte sett nån film bara det att jag inte orkat.

kan köra en kortis.

Da Vinci koden, bättre än boken, överaskande bra, lite väl förutsägbart men en bra matiné, fyra gösar.

American Dreamz, extremt skruvade karaktärer, mycket underhållande, saknar lite djup, men en bra rulle, tre gösar.

Sen var det X-men tre, och den var rätt så rejält mycket sämre än dom två första. Det blir liksom inte bättre om man tar allt man tycker om och lägger i en bunke, det blir för mycket. För många mutanter, för mycket action, osv osv. Snygg meningslös yta. 2 gösar.

ps, jag kommer kanske fylla på med stoff här vad tiden lider, men troligtvis inte.

´91

Såg i tidningen i morse att trean kommer köra Robin Hood med Kevin Costner ikväll, jag vet inte hur många gånger dom dragit den, men jag har aldrig reflekterat över det förän nu. Jag fick ruskiga flashbacks till den tiden då den kom ut, såg att den gjordes 91, året jag slutade gymnasiet och klev in i nästa fas av livet. Jag kommer ihåg vissa delar som om dom hänt igår, men andra saker har jag inget minne av alls, dom är helt borta. Då menar jag inte att det finns små fragment, jag menar totalt borta, flera år jag inte har nåt minne av alls. Jag kommer i praktiken inte ihåg vad jag gjorde 92-95, bortsett det som står i CVn, alla skitjobb jag hade. Den lysande karriären som format mig till den lyckliga harmoniska människa jag är idag. Ok det var nån resa här och där men annars, nada. Det är inte så att jag supit bort tiden, knarkat bort den, spenderat år inspärrad nånstans. Det hände bara inget av värde, jag bara lät tiden gå, den flöt på som en seg bäck av sirap. Men just 91 kommer jag ihåg. Jag kommer ihåg morgonen efter studenten hur jag knatade ner till köket och hur tyst det var, ingen människa i närheten, inga ljud. Det enda som fanns var en lapp på kylskåpet om att jag skulle ringa någon om ett jobb. Jag slog numret och vips var min seriemonogama karriär igång. Ett halvår här, ett halvår där. Hora för den kunden, hora för den. Jag minns hur jag ringde Kaleghis och frågade om han hade nåt sommarjobb, för det var det jag trodde det var, han sa nej och så drog vi dit bägge två. Vi blev fast i drygt ett halvår. Vi fyllde gasflaskor i ett stort industriområde, omgivna av misslyckade människor av alla det slag. Det var så här i efterhand rätt fascinerande och intressant. Då var det deprimerande och vidrigt, men man fick pengar och det var drivkraft nog på den tiden. Jag minns hur självsäker och övertygad jag var om min egen förträfflighet, man hade verkligen tiden framför sig. Problemet var bara att den tiden kom och gick under tiden jag lallade runt och trodde att jag hade tid på mig. Jag presterade inget under dom åren, inte ett smack. Jag imponeras över dom som är runt tjugo som har stenhårda planer som dom med glöd och frenesi genomför. Dom som är medvetna och vakna redan i den åldern. Dom har verkligen framtiden för sig, vi som inte fattade det utan gick inlindade i bomull och trodde att allt ordnade sig, vi gjorde oss väldigt illa när den bomullen till slut ramlade av. Vi hade inte den härdade huden som gjorde oss starka, vi stod där och fattade inte varför det gjorde ont, det hade det inte gjort förut. När vi sen upptäckte det var det för sent. Eller för sent föresten, det kanske det inte är, det känns bara som man slängde bort så in i helvete mycket tid på ingenting. Tid som kunnat ge insikt och erfarenheter som kom mycket senare. Jag känner att jag hade behövt ha dom nu. Filmen då, jo den var helt lysande, bland det bästa som gjorts. Jag ska se den igen och se hur den åldrats, med värdighet och behag eller om den bara känns passé och hopplöst daterad.

Led på trasiga leder

Det var väl fan det här, jag och min kropp är inte bästa vännner, så är det, helt klart. Fan många komman där men så är det.

Är det inte den ena leden som jävlas så är det den andra, nu är det nåt skit i vänster höft som spökar. På sätt och vis är det kul, det är ett nytt ställe att ha ont på, men det är väl bara tragikomiskt på nåt sätt. jag har nu haft on i fotleden, knäna, höften, ryggen, nacken, höger axel, armbågen och handlederna. Har man några fler major leder, nja tror fan inte det. Jävligt skönt att man inte är en tusenfoting med alla dom lederna.

Det kan vara så att det är ett resultat av att bära på för mycket packning, men jag tror snarare att det är nåt annat. Jag kanske knuffade fel unge i skolan, det kanske var Damian fanskapet hette, va vet jag. Det jag vet är att det hur som helst är riktigt jävla oskönt.

Det är liksom inte nog med att jag har svårt att muster up the motivation att träna. När jag väl börjat få det aningens rutinartat kommer det en härlig motgång iform av ont i nån led. Är det dålig olja i lederna, ska jag börja köra helsyntet? Ja vet inte, men frustrerande är förnamnet, efternamnet är skitirriterande.

Frulle på ballen

Det är skönt med sommar, otroligt skönt. Varje morgon sätter jag mig på ballen och käkar frukosten och läser tidningen. det är på skuggsidan så jag slipper stekande sol i ansiktet och jag kan i lugn och ro njuta av en bra start på dagen. fil och flingor och ett par mackor, Don Enzo gör mig självklart sällskap, han sätter sig och käkar kattgräs och hoppar sen upp i sitt träd och ligger och spanar på mig. Han hoppas varje gång att han ska få rökt skinka, skam den som ger sig liksom. Det är helt satans tokskönt att börja morgonen så här, varför vara inne när man kan var ute.

Klia i hålan.

En märklig sak hände i natt, jag vaknade vid halv tre av att de kliade nåt så in i helvete i armhålorna, jag låg och kliade, kliade och kliade tills jag vaknade. Jag tassade in till badrummet och smorde in med hudkräm innan jag försiktigt smög tillbaka, ville inte väcka frugan eller få Don Enzos uppmärksamhet, han var fullt upptagen med att spana efter flygisar på ballen (balkongen för er som inte är vana vid utrycket, det hade låtit rätt bisarrt annars). Jag somnade som en bäbis igen, märkligt, vad var det för skum grej som hände, har aldrig varit med om nåt liknande, från att vara som en dröm där man drömmer att det kliar till att sakta vakna upp av det, mycket märkligt, mycket mycket märkligt.

Daddy Cool!

Just ja, glömde säga att ett stort fläskigt grattis till Gamnäven som blivit farsa till en liten evil metallbrud, född 060708, hur koolt som helst även om jag hade satsat dollars på 060606;)

Powerwalking to the people

Det är varmt och jag sitter i arbetsrummet och bloggar för första gången på länge, svetten lackar och utanför står det en slamsugarbil och arbetar för fullt. Tydligen har källaren i huset brevid blivit totalt översvämmad och nu får dom pumpa upp allt satans vatten, roligare kan man ha det. Det var dock inte så kul när jag kom hem och upptäckte att vi inte hade nåt vatten, inte bra för den väldige Don Enzo att inte kunna få färskt kallt vatten i den här hettan. Tack och lov för att det fixat sig nu.

Det är som sagt varmt men det har ju varit värre, främsta anledningen att jag sitter här och svettas är att jag varit ute och powerwalkat/joggat. Det är otroligt skönt att komma ut i naturen när det är sånt skönt väder, sen när endorfinkicken kommer ungefär halvvägs blir det inte sämre, det svåraste är verkligen komma ut, men när man väl fått på sig skorna och märker hur man sätter ena benet framför det andra är det liksom lite kört, bara att fortsätta. Bäst är det när man kommit halvvägs, då är det lite svårt att bara vända och gå hem, lika bäst att bara fortsätta.

Jag stöter ofta på allsköns djur ute i skogen, vanligast är lite oväntat alla dessa ormar, även om kopparödlan inte är en orm per se men ändå. Jag stöter lätt på en varje gång och idag var det två, en precis i början och sen en på slutet. Märkligt, jag trodde ormar var ovanliga, huggisar och snokar är inte fullt så vanliga men inte heller ovanliga. Det finns en sak som dock skrämmer skiten ur mig och det är alla dessa koltrastar som sitter och trycker i sina buskar och som i vild panik flyr för allt dom kan när jag passerar. Jag hoppar högt varje gång och väntar mig en T-Rex i buskarna, varför kan inte fågeljävlarna sitta still för!

Nåväl nu är det läge att hoppa in i duschen och sen fixa matlåda för i morn.

Cyklar och värme.

Det är varmt nu, lite för varmt för att min enorma kropp skall trivas. Det blev jag varse om inte minst i lördagens MTB Vättern. Varken jag eller Sven-E hade tränat speciellt mycket i våras så det blev snikvarianten, 36 km grus- och skogsväg, det låter ju enkelt eller hur, fuck nooo (säges med skots brytning för den rätta effekten), det var kört redan efter första uppförsbacken, resten blev en långdragen tortyr med solen som den sadistiske fixstjärnan. Vi var dessutom naiva nog att tro att vi skulle kunna öla på kvällen, fuck nooo (återigen med skots brytning), det blev ett sälberg på hotellrummet där vi sov ikapp till fotbollen. Vuxna kontorister ska inte tro att dom är Lance Armstrong helt enkelt. Det kan löna sig att förbereda sig till nästa år….