Wednesday, July 26, 2006

Nu får det fan vara nog

Det kryper i kroppen på mig, jag vet inte om det är semester jag behöver eller ett nytt jobb, troligtvis en kombination. Jag är så led, så led så led, fucking hell va jag inte vill vara här nu. Jag har skrivit det förut men det blir inte mindre sant för det. Jag känner mig som en hund som stretar och dra i kopplet och inte vill när jag tar mig hit. När jag går hem eller på lunch går det mycket bättre, stegen är lätta och sinnet ännu lättare, jag kan andas igen. Jag har en olustkänsla och en klump i magen av att sitta här och svara i telefonen med en massa småttingar. Fan det är ovärdigt att sitta och göra det här, jag förnederar och kränker mig själv genom att bara sitta här och svara i telefonen när otrevliga människor ringer. Jag måste bort härifrån. Jag måste göra nåt meningsfullt. Jag måste göra nåt meningsfullt med meningsfulla människor, inte dom här idioterna jag jobbar med, för dom är idioter. Jag har inget gemensamt med dom, det finns vissa jag tycker är ok, men merparten är så långt ifrån mig och den jag är som det bara går. Jag har inget emot 20 åringar, men vi har fan i mig inga beröringspunkter. Det tragiska är att jag egentligen är en väldigt social, glad snubbe, men här sitter jag mest i mitt hörn och är tyst. Jag rör mig som en skuggvarelse bland dom här människorna. Fan om det ska va så här! Jag tycker inte det, jag är värd mer, bättre, snabbare, vackrare.

2 comments:

Matt said...

Det är lustigt att din jobbsituation har stora likheter med min situation med kvinnor. Eller speciellt lustigt är det inte alls förresten.

Fabbe said...

visst är det, jag har själv märkt det, lustigt är inte ordet här, men jag förstår precis vad du menar