´91

Såg i tidningen i morse att trean kommer köra Robin Hood med Kevin Costner ikväll, jag vet inte hur många gånger dom dragit den, men jag har aldrig reflekterat över det förän nu. Jag fick ruskiga flashbacks till den tiden då den kom ut, såg att den gjordes 91, året jag slutade gymnasiet och klev in i nästa fas av livet. Jag kommer ihåg vissa delar som om dom hänt igår, men andra saker har jag inget minne av alls, dom är helt borta. Då menar jag inte att det finns små fragment, jag menar totalt borta, flera år jag inte har nåt minne av alls. Jag kommer i praktiken inte ihåg vad jag gjorde 92-95, bortsett det som står i CVn, alla skitjobb jag hade. Den lysande karriären som format mig till den lyckliga harmoniska människa jag är idag. Ok det var nån resa här och där men annars, nada. Det är inte så att jag supit bort tiden, knarkat bort den, spenderat år inspärrad nånstans. Det hände bara inget av värde, jag bara lät tiden gå, den flöt på som en seg bäck av sirap. Men just 91 kommer jag ihåg. Jag kommer ihåg morgonen efter studenten hur jag knatade ner till köket och hur tyst det var, ingen människa i närheten, inga ljud. Det enda som fanns var en lapp på kylskåpet om att jag skulle ringa någon om ett jobb. Jag slog numret och vips var min seriemonogama karriär igång. Ett halvår här, ett halvår där. Hora för den kunden, hora för den. Jag minns hur jag ringde Kaleghis och frågade om han hade nåt sommarjobb, för det var det jag trodde det var, han sa nej och så drog vi dit bägge två. Vi blev fast i drygt ett halvår. Vi fyllde gasflaskor i ett stort industriområde, omgivna av misslyckade människor av alla det slag. Det var så här i efterhand rätt fascinerande och intressant. Då var det deprimerande och vidrigt, men man fick pengar och det var drivkraft nog på den tiden. Jag minns hur självsäker och övertygad jag var om min egen förträfflighet, man hade verkligen tiden framför sig. Problemet var bara att den tiden kom och gick under tiden jag lallade runt och trodde att jag hade tid på mig. Jag presterade inget under dom åren, inte ett smack. Jag imponeras över dom som är runt tjugo som har stenhårda planer som dom med glöd och frenesi genomför. Dom som är medvetna och vakna redan i den åldern. Dom har verkligen framtiden för sig, vi som inte fattade det utan gick inlindade i bomull och trodde att allt ordnade sig, vi gjorde oss väldigt illa när den bomullen till slut ramlade av. Vi hade inte den härdade huden som gjorde oss starka, vi stod där och fattade inte varför det gjorde ont, det hade det inte gjort förut. När vi sen upptäckte det var det för sent. Eller för sent föresten, det kanske det inte är, det känns bara som man slängde bort så in i helvete mycket tid på ingenting. Tid som kunnat ge insikt och erfarenheter som kom mycket senare. Jag känner att jag hade behövt ha dom nu. Filmen då, jo den var helt lysande, bland det bästa som gjorts. Jag ska se den igen och se hur den åldrats, med värdighet och behag eller om den bara känns passé och hopplöst daterad.