Tråkigt

Nu sitter jag här på min ömmande överansträngda höft på jobbet och har tråkigt, jag har så in i helvete tråkigt att den torkande färgen på väggen stirrar på mig och säger till sig självt, tur att man inte har så jävla tråkigt som den där snubben. Jag har inget att göra, och ju mindre jag har att göra desto mindre vill jag göra och desto mer grinig och irriterad blir jag när det väl dyker upp nåt att göra. Det är ju inte så att jag har direkt avancerade arbetsuppgifter, jag skulle kunna göra dom med lätthet och på så vis få dagen att gå fortare, det skulle vara som någon avancerad form av att dagdrömma. Med ett ryck vaknar man till när klockan slår fem och man får gå hem. Det finns faktiskt inget som är mer stressande än att sitta på jobbet och inte ha något att göra. Sitter man och öppet visar att det inget finns känner man sig skyldig, jante och luther kommer springades direkt med skuldklubban och ger en världens hurving över huvet så man ramlar baklänges. Istället börjar man låtsas-jobba, ett djävulens påfund, man gör saker extra bökigt, tar längre tid på sig, har fina diagram och excellark öppna. Man har utskrifter på bordet, man hoppar mellan programmen och ser väldigt koncentrerad ut. Allt detta gör man för att man öppet inte vågar säga, - fan jag har inget att göra, nu sitter jag här med fötterna på bordet och läser en tidning, surfar eller vafan som helst. Men no no no, istället sitter man där som en tjackpundare i ett villaområde klockan 3 på natten i mitten av juli med världens abstinens. Man blir stirrig som satan och jagar med blicken efter nån som kan avslöja bluffen.