VM och annat trams

Idag är det då "ödesmatch" som alla tidningarna skriver. Nånstans kan jag inte låta bli att på vanligt hederlig svenskt sätt utgå ifrån att det kommer gå åt helvete och sen efteråt triumferande säga - va var det jag sa. Som om det inte hade varit bättre att varit hoppfull och bli frustrerad!

Annars tycker jag VM varit sådär än så länge, men det är ju bara första gruppspelsmatcherna som gott ännu, det blir nog bättre nerv när cupspelet sätter igång.

Om vi skiter i VM för stunden så är det rätt trist att jobba och jag skulle vilja vara lite fri och ansvarslös. Sverige lever ju enbart sommartid och då tycker jag att man inte skulle behöva jobba, men det kanske är bara jag som tycker så.

Idioti i krönikor

Ibland förundras man över dumheten hos krönikörer, jag läste den här i dagens Metro och blev fascinerad över att en sådan krönika fick skrivas. Hade man gjort tvärtom hade det blivit liv i luckan måste jag säga. Så jag tog mig friheten att bara ändra vända på det. Vad tycks?

- Det sägs att kärleken är blind, det är nog den största lögnen någonsin. Det räcker med att läsa kontaktannonserna för att få det klart för sig. Folk har väldigt specifika krav på allt från längd, kroppsbyggnad, hår- och ögonfärg. Foto är lika med svar. Kärleken är alltså inte blind, på sin höjd lite närsynt. Men ett handikapp har ändå kärleken. Och det är allt så inte nedsatt syn. Kärleken kan inte räkna. Kärleken lider av svårartad diskalkyli. Det är bara att titta på Michael Douglas och hans 25 år yngre Cathrine Zeta Jones. Eller Flavio Briatore som lyckats knipa åt sig den 23 år yngre Heidi Klum. Mellan Colin Nutley och Helena Bergström skiljer det 20 år. Att vara tillsammans med en yngre kvinna är det nya svaret, the new shit.

Rent biologiskt är en äldre man och en yngre kvinna det perfekta paret. En kvinna når sin fysiska peak i 20 års åldern. Mannen är som bäst när han närmar sig 35- 40 år. A match made in heaven alltså, den äldre mannen är erfaren och har vuxit ifrån de värsta kroppsnojorna. Den yngre kvinnan är vacker och påhittig. I mer traditionella förhållanden, där kvinnan är ett par år äldre, är det hon som står för konsumtionen av huvudvärkstabletter när det är sängdags. Yngre kvinnor – och nu talar jag enbart utifrån egna erfarenheter - är porrigare och de tycker att du och inte skvallertidningarna är kvällens höjdpunkt. Att yngre kvinnor dessutom är roligare, mer avslappnade, inte är sura och griniga, respekterar och beundrar dig. Inte har en före detta man och barn i bagaget och du kommer dö före henne är bara härliga bonusar. Självständighet i alla ära men vad är det mot fasta bröst och en liten tajt rumpa?

En ung kvinna är dessutom fortfarande formbar och har inte sunkat ihop helt i trista gamla vanor och värderingar. Här har du alltså ett fantastiskt tillfälle att vara med och påverka och modellera fram den perfekta kvinnan. De har aptit på livet och tror fortfarande att ingenting är omöjligt. De vet vad du gillar och hur man festar. De kan se skillnad på en fotbollsmatch och en hockeymatch. De må vara lite naiva och ha brist på livserfarenhet men det man förlorar på karusellen tar man igen på gungorna. Eller ska jag, som i det här fallet, säga i sängkammaren. Och vem har dött av lite naivitet? Vad spelar det för roll om han knappt har hört talas om artisterna i din skivsamling och tycker att smågodis och kaffe passar lika bra till frukost som till middag?

Vi kan alltså konstatera att kombinationen äldre män och yngre kvinnor är klockren. Men när kärleken inte kan räkna, fast åt andra hållet känns det inte lika rätt. Killar som dejtar äldre kvinnor ses som patetiska eller bara förvirrade. De är bara ute efter kärringens pengar och söker kanske bara en modersgestalt. Och den äldre kvinnan är bara gummsjuk eller genomgår någon form av livskris. När rollerna är ombytta blir det istället patetiskt och kanske rent av lite äckligt. Kärleken får alltså ha problem med matematiken, men bara åt det ena hållet. Det borde vara kärlekens fulla rätt att räkna lite fel oavsett vilket håll. -

Måndag

Det var ett tag sen nu jag bloggade faktiskt. Jag har inte haft nåt att slänga ur mig känns det som. Tanken från början var att få ur mig sånt jag funderade och irriterade mig på. Nu har jag fått iväg en massa såna tankar, och på sista tiden har det känns som ett måste mer än något roligt. När det blir så är det läge att lägga ner. Sen blev jag lite fartblind och tävlingslysten, ville komma upp på bloggtoppen, av nån anledning, men ibland blir det bara så...

Nu ligger jag hemma på sängen och bara softar och vilar. Jag kom till jobbet och hade världens yrsel, huvudvärk och mådde illa, han vara inne en timma innan jag vände och åkte hem. Nu är läget lite bättre och framförallt är det skönt att bara vara och inte känna stresen från jobbet.

Jag antar att jag faktiskt är utmattad, jag körde på rätt rejält igår, morgonpromenad i en timma, tvättade bilen i värmen, var ute i två timmar med cykeln. Var för sig låter det inte så jobbigt, men lägg till tokvärme, sol, ingen mat, otränad Fabbe och lite vätska så blir det så här. Nu dricker jag bara kopiösa mängder vatten och lyssnar på Mozart.

Trött

Jag har tappat ork och energi, jag brukar vilja företa mig lite saker när jag kommer hem från jobbet, nu orkar jag ingenting. Det är sommar när som helst, jag borde känna en lust och vilja, men alla energi går åt att jobba och betala räkningar. Jag vill cykla men orkar inte, jag vill bygga mina projektede möbler men orkar inte, jag vill måla mina tavlor men orkar inte, jag vill göra mina planerade skulpturer men orkar inte, jag vill ge mig ut och experimentera med kameran men orkar inte. Kort sagt jag orkar inte...

Stockholm

Jag har har börjat reagera på en sak här i stan nu. Det har skett en förändring över dom senaste tio åren som faktiskt varit ganska dramatisk. Jag flyttade till Umeå 96 för att plugga och redan 5 år senare när jag kom tillbaka hade jag märkt förändringen. Stockholm har vuxit, blivit dyrare, mer märkesmedveten, mer prylfixerad, snobbigare, exklusivare, ytligare. Ta Götgatsbacken som exempel. Förut var denna vackra del av stan en rätt så oansenlig plats med en mängd musikaffärer som främsta signum, förutom alla pubar såklart. Nu är det bara trendiga boutickcuer eller hur fan det stavas. Bilarna är borta och in har det flyttat en massa välklädda, trendiga och vackra människor. Dom fula och fattiga är borta. Inne i city är förändringen i full blom också, Drottninggatan håller på med en förvandling från turistfälla till Sveriges längsta förortsgalleria utan tak. Kungsgatan snobbas upp, Norrlandsgatan går knappt att känna igen. Självaste plattan är new and improved. Det finns självklart fler exempel på det här, men det borde räcka. Sen ser folket i stan annorlunda ut också, jag tror knappast jag sett så mycket välklädda människor, det blir svårare att se vad folk jobbar med nu när alla är så förbannat uppklädda. Kostym och slips var det bara bankpersonal som hade förut, oftast för att var ett tvång, nu klär sig alla oavsett ålder som små gubbar och tanter. Det kryllar av inredningsaffärer med dyra saker, det finns inte längre några fik utan kaffe finns i 40 olika varianter i muggar stora som guldfiskskålar och svindyra såklart. Restuaranger och nattklubbar trängs om att vara exklusivast och dyrast.

Brats var förut ett mer eller mindre okänt begrepp, något man skrattade åt, något man gjorde sig lustig och förfärades över. Nu är det dessa degenererade snorungar som syns i medierna och som sätter trenderna? Något har gått över styr här.

Jag vet inte vad det är som hänt men det känns som stan fått en extreme makeover och jag är inte så säker på att jag tycker det är helt bra. Någonstans borde det finnas plats för det lilla, det vanliga, det otrendiga, det fula, trista och billiga. Var hittar man det nu nånstans? Var är stockholmarna nånstans, dom riktiga stockholmarna, numera verkar det delas ut en hammarbyhalsduk på centralen tillsammans med en karta över söder till alla kulturjeppar från Alingsås, Norrköping, Eslöv eller var dom kan komma ifrån. The bold and the beutiful från samma avfolkningsorter slussas norr om gamla stan och ges shoppingguider till märkesbutikerna och stamgästkort till Daniel ”Clark Kent” Westlings gym. Jag kanske är bitter, cynisk och avundsjuk, jag kan medge det men det är tråkigt att staden invarderas av lantisar med en bild av Stockholm som inte är sann och som gör allt dom kan för att leva upp till den. Den bilden inte bara levs upp utan även skruvas upp till något uppblåst och extremt. Kanske är det den kollektiva revanschen hos dessa utbölingar som drivit fram utvecklingen till där vi är idag? Det är kanske det som gjort att jag numera rör mig i min stad och inte känner igen mig, inte känner mig helt bekväm.

Jag tycker det är på sätt och vis bra att stan lever och förnyas, förbättras och förskönas, men måste det vara så enformigt och i samma riktning, nånstans blir jag lite ledsen över utvecklingen.

No blogging no cry

Det har inte blivit mycket bloggande på sista tiden, mycket beroende på ork och stress. Stressen på jobbet fortsätter i ohämmad frenesi och har så gjort i ett tag nu. Det har till och med gått så långt att det börjat gnällas sinsemmellan nu. Det har inte varit så här förut och det visar väl bara på pressen som är för närvarande.

Jag har helt enkelt inte hunnit blogga och när jag kommer hem har jag ingen som helst lust att över huvudtaget ta i en dator.

Men nu har jag samlat på mig lite tankar jag känner att jag vill få ner så snart kommer det lite svammel.