Fördommar vs Ola

Sjukgymnastik, smaka på ordet, vad associerar man till, inte är det nåt hippt, fräsht och nytt direkt. Sjuka gamla åldringar i tights som drar i nån gummisnodd. Tänk att behöva springa till en sån inrättning när man är 33 för att man är totalt tokstel i ryggen. Inte kul, inte kul alls. Jag har ju redan nämnt Ola aka Henrik Schyffert, min sjukgymnast, skittrevlig och uppenbarligen duktig. Idag var det dags för första passet, visst var det pensionärer i tights som drog i gummiband och satt på såna där vita fula testcyklar med blå handtag, men det var ju inte därför jag var där. Känslan av förnedring kvarstod dock när jag ligger och på mage och lufter hantlar stora som en näve spaghetti. Men fan om det inte tog. Tre övningar utan motstånd och jag har fattat galoppen. Först känns det fånigt, sen börjar det göra ont, då känner man sig patetiskt, sen börjar det släppa och det känns bättre. Det är alltså det som är poängen, långsamt, lätt och framförallt rätt. Inte bara gå ner på ett gym och tokrycka i maskinerna med fullt pålass. Det är väl själva fan när ens fördommar spräcks, tycker inte om det, det är ju fördommarna som definierar mig...