Heartbreak hotel

Såg Colin Nutleys senaste film i lördags. Jag kan säga att med tanke på vad han gjort de senaste åren hade jag inga som helst förväntningar. Vi pratar om en regisör som i mina ögon inte gjort nåt värt att höja på ögonbrynen på sen hans andra film, Black Jack.

Den här filmen handlar om två kvinnor med snarlika öden. Bägge är dryga 40 och nyblivna singlar på likartade premisser. Den ena, Lisa (Helena Bergström) är livsbejakande, drar ut och dansar och lever livet. Den andra Gudrun (Maria Lundqvist) är mer introvert och sitter hemma och tittar på tv, trots påstötningar från dottern. De möts under udda former där deras yrkesroller tvingar fram komiska scner och där tar själva historien vid. De bägge kvinnorna närmar sig varandra och utvecklar en stark vänskap där dom gemensamt hittar tillbaka till livet. So far so good.

Det positiva med filmen är Helena Bergströms och framförallt Maria Lundqvists agerande. Dom är trovärdiga och ger sina karaktärer liv och värme. Det är suveränt skådespeleri, där tajming och samspel är lysande. Det känns som om dom improviserar en hel del och det ger det en ytterligare dimension. Det var länge sen jag garvade så ofta och intensivt på bio och det är fullt med dråpliga scener. Däri ligger även en del av kritiken, det är just scener, det finns ingen klar röd tråd som leder filmen i en riktning. Filmen lunkar på och man garvar lite här och där, men det händer egentligen ingenting, den vill inget, och när filmen är slut så har man haft en bra stund och blivit ordentligt underhållen, men det är inget man lägger på minnet. Under filmens gång får jag två klockrena referenser, Thelma och Louise och Bridget Jones. Men där dom filmerna lyckas fullt ut missar man här målet en aning. Thelma och Louise är i första hand ett drama med ett djup som inte finns här. Det är faktiskt något som stör, karaktärerna är rätt endimensionella och platta, vi får inte vet speciellt mycket om dom. Det gör att man inte kan engagera sig fullt ut. Den andra filmen, Bridget Jones är i första hand en komedi och det finns många beröringspunkter men den här filmen vill även vara nåt mer och där missar Nutley då han inte ger nåt djup åt karaktärerna. Birollerna är få och dåligt utvecklade de med.

Det finns ett par scener som inte är helt lyckade och ganska ologiska och jag tänker inte gå in på vilka, det överlåter jag åt publiken att se själva. Slutet är onödigt och fyller ingen funktion. Den kunde gått och väl slutat tio minuter innan. När ni ser filmen förstår ni var jag menar. Den är snyggt filmad med varma och klara färger. Det finns även en intimitet i kameran som gör att man som åskådare kommer nära. Jag vet inte vad det beror på, kanske är det mycket närbilder, men det funkar bra i sammanhanget.

Jag blev extremt positivt överaskad och hade en ruskigt trevlig stund i salongen, men nåt mästerverk är det inte, även om det är ett steg i rätt riktning igen för Nutley. Ja just det, det tog en kvart innan Helena Bergström grät, bara så ni vet.

3 raka gösar av 5