Så var den här dan förstörd

Den här dagen började rätt ok som syns nedan. Sedan har det gått neråt, ja vet inte, men det är nåt med mig och mitt humör som är knutet till vädret. Är det sånt här ingetväder ute blir jag inte på bra humör. Känner mig trött, oinspirerad. Det finns en klump i magen, sen stress. När humöret hänger på en tunn tråd behövs inte mycket för att få saker i gungning. Som nu när det ringer en kund, jag hör redan när han presenterar sig att det är nåt skit på gång. Han är kort, aggresiv och pushig. Det värsta besannas och han börjar skäll ut mig och vårt sätt att arbeta. Normalt hade jag inte brytt mig, nu känner jag hur jag tänder till snabb som fan, men varken kan eller får agera, utan måste sitta tyst och snällt och lyssna på skiten. Direkt efteråt känner jag hur luften går ut och det lilla driv jag hade är helt borta. Jag ska inte sitta och lyssna på labila slutkunder nåt mer. Jag måste göra nåt annat, det här duger inte. Jobbet blir svårare när jag dessutom håller med kunderna i mångt och mycket i deras kritik. Jag har svårt att kunna motivera företagets moral och affärsetik, när jag tycker den stinker. Fan nu vill ja gå på lunch och sen på bio. Får jag det?

Jag har flyttat hit

Jag har placerat min blogg i
Stockholm på bloggkartan.se

Queen in the morning

Vilken satans jävla skön start på dagen då, när det första man hör på Rockklassiker är "Dont stop me now", kan det bli bättre, Spanx Rockklasiker för detta.

Bisarra upplevelser på toan!

Nåt högst märkligt hände just, jag var på toa och drog in en enpoängare då jag hör en röst från toan brevid. Det är en säljare som pratar med nån han är kund hos, är upprörd och skäller ut personen på andra sidan så det bara sjunger om det och kräver att få prata med vederbörandes chef. Detta gör han samtidigt som han inkasserar en fempoängare (se frågan "livets poängsystem en bit ner"), mycket märkligt och lustigt.

Illamående

Illamående är ett jävla helvete. Jag sitter på tuben och läser Metro när det helt oväntat bara kommer från ingenstans. Blir slagen så det visslar om det. Jag kan inte fortsätta läsa och orkar knappt hasa mig till jobbet. Huvudvärken är i antågande, illamående och sen en fucking jävla yrsel ovanpå allt. Inte kul alls. Fy fan va obehagligt det här är. Ska avvakta ett tag sen får ja se om jag ska gå hem eller ej.

Usch och fy för denna dag.

Nu jävlar är jag less på det här. Jag har blivit utskälld totalt och mer eller mindre idiotsförklarats och hållits som ansvarig för firmans policy. Jag bad kärringen, ja det här var en riktig kärring, att om hon inte slutade gapa och skrika hade vi inget mer att prata om och att hon kunde återkomma nån annan gång. Det fick henne att temporärt lugna ner sig innan det börjades om. Jag kopplade vidare till chefen och det var samma visa där. Det lustiga är att hon återkommer en halvtimma senare och är hur lugn som helst. När det går upp för henne att vi inte kan göra nåt åt det som är fel blir hon hysterisk igen och det blir inte bättre när det går nästa lampa tänds i hennes huvud när hon fattar att det återigen är mig hon pratar med. – Jag trodde jag skulle bli kopplat till en vettig människa den här gången. Varpå hon slänger på luren.

Som om inte det var nog får jag ytterligare ett gäng samtal på raken i samma härliga anda. Jag känner mig mentalt våldtagen och helt slut efter sånt här. Som grädde på moset var jag ensam hela lunchen med en saftig kö som bonus. Stressen är på topp och jag kan knappt prestera alls. Det får fan va nog nu. Jag kan inte sitta här och bli utskälld av idioter hela dagarna. Det är inte människovärdigt. Slutkunder är mänsklighetens gissel. Jag ska blogga och låtsasjobba resten av dagen för nåt annat pallar jag fan inte.

Dö Luther dö!

Så var man på jobbet igen, tycker inte om att vara här. Jag känner motståndet liksom, göra så lite som möjligt, det är inte bra när man känner så. Jag har ju en inställning rent generellt att arbete är ett nödvändigt ont och inte nåt att se fram emot. Men det behöver inte var så här. Jag skulle nästan bli glad om jag blev sjuk och fick vara hemma. Jag borde göra nåt som inspirerar mig, intrresserar mig, får mig att bli nyfiken och vilja lära mig och bli bättre på det. Men det är så förbannat svårt då arbete i grund och botten är av ondo. Något man måste göra för att kunna leva livet. Men när ska man ha tid att leva när skiten tar upp hela dagarna i fem av sju dagar. Balansen är inte rättvis. Låt mig komma hem vid fyra och börja vid 9, ge mig en timmes lunch och sen kan jag vara så pass storsint att jag kan jobba mer än jag lever livet, jag kan jobba 4 dagar och bara vara fri i 3. Det finns människor som lever för att jobba, jag gör tvärtom jag jobbar för att leva, inte för att jag vill utan för att jag måste. Det finns inga alternativ som jag ser det. Jag avundas människor som får betalat för att göra det dom ändå skulle gjort om dom inte fick betalt. Dom avundas jag. Det vore som om nån skulle betala mig för att snacka skit, fika och gå på bio… Nån som vill ge mig 20 000 rent i månaden för det. Det vore väl inte för mycket begärt? Det är väl ändå inte orimligt?

Ingen bio den här veckan

Det har blivit så att vi kommit ifatt dom filmerna vi vill se. Det finns förvisso några man skulle kunna offra sig på men annars är det soprent just nu.

Känns lite märkligt att inte göra nåt biobesök, lite abstinens.

Sen har jag upptäckt att SF mest kör skitfilmer, familjefilmer, barnfilmer och va det nu kan va. Dom bra är det Astoria som distribuerar vilket är lite synd när nörden och samlaren i en kommer fram. Man vill ju ha alla bonuspoäng så man får guldkort. Stört eller hur. Men kul

Supersize me

Just tillbaka från lunchen. Det blev pizzabuffé på Pizza Hut! Gott, nja men det tilltalar på nåt sätt och mätt blir man, men det räcker med ett besök om året. Snart kommer då den efterlängtade lunchkoman som kommer hindra mig från att göra nåt meningsfullt den här eftermiddan, we likes. Sen lär ja knappast behöva käka nåt mer idag heller…

Dimma, techno och grannar!

Det verkar ha gått troll i blogger idag. Jag postade min senaste strax efter lunch idag. Den kom visst inte in förän nån timma sen. Strange

Kan säga att jag var totalt zombiefierad när jag kom hem. Helt jävla däckad, bara käka och sen lägga sig på sängen fullproppad med värktabletter, mörkt rum, värmedyna på kudden och sen iskall handduk över huvdet. Det tog några timmar men nu är jag tillbaka igen. Det underlättar dock inte när grannen ovanför har den dåliga smaken att köra karaoke till Europes Carrie tätt följt av nästa grannes technokonsert, suck, får man ha ihjäl grannar, får man det, va va??

Nu är det jäkligt skönt att man är ute ur dimman, i loves it.

Men va i helvete, nu börjar dom jävlarna om, stänger dom inte av snart blir det störningsjouren, och det är alltid lika kul när dom kommer ut. Det blir tyst direkt. Glömmer inte en gång när jag ringde, då dämpade sig grannarna ett tag men sen var det fullt ös igen. Några timmar senare ringde jag igen varpå snubben på jouren svarar med bestämd röst;

- Va! Har dom inte stängt av, det skall dom göra. Fem minuter senare är dom där och det blir knäpptyst:)

HVDVRK

Det är väl fan också att det inte kan gå en enda måndag utan att jag har en dundrande helvetisk huvudvärk. Jag hatar att det är så och den minimala arbetslusten försvinner snabbare än snabbt. Kan man byta ut huvet? Får jag gå hem nu om jag vill?

Syriana

Det finns faktiskt inte så där vansinnigt mycket att säga om den. Filmen är ett försök att visa hur västvärlden och i synnerhet USA utnyttjar mellanöstern för dess olja. Det är cyniska människor i en cynisk värld och alla utnyttjar och lurar varandra. Ingen är att lita på och i slutändan är det den fattiga lilla människan som förlorar. Det är väl det stora dragen och det är förvisso intressant att se det på film men inget man inte visste innan. Därför försvinner lite av känslan av inblick i något nytt och outforskat område.

Det är en väldigt rörig historia som helt sonika bara börjar och det är iof inget dåligt, problemet blir bara att det är för många karaktärer och då blir det svårt att hänga med och även engagera sig i de olika ödena. Man blir kort sagt oberörd över det som händer då karaktärerna inte har något djup, dom bara flimrar förbi i en rörig soppa.

Det märks att manusförfattaren och regisören ligger bakom Traffic. Syriana är en sämre variant av den filmen, parallellerna är klockrena och det känns som en tafflig upprepning på samma soppa men med annan huvudingrediens. Här är det olja istället för knark, det är den enda skillnaden.

Skådisarna är väl ok, dom har inte så mycket utrymme att röra sig inom. Clooney är bra, och dom andra biskådisarna gör sitt jobb på rutin. Det börjar dock bli lite tröttsamt att se Christoffer Plummer i varenda film just nu. Matt Damon spelar i princip samma roll som i Oceans Eleven och han börjar kännas ganska begränsad och intressant.

Annars är det inte mycket att orda om, den känns aldrig för lång, tempot är bra, musiken är suggestiv och funkar bra. Nja det här är kort sagt tämligen ointressant och känns som redan gammalt.

2 gösar av 5

Skön dag.

Solen skiner, ballkongdörren är vidöppen, fåglarna kvittrar, musik i bakgrunden, Enzo på goshumör, jag är ledig idag. Kan det bli bättre? Inte mycket i alla fall. Skönt som smör... nu drog odjuret, fick väl syn på nåt ute på "ballen"

Udda kunder

Jag kan inte låta bli att tjata om min kunder idag, ha överseende men är det inte märkligt hur vissa kunder beter sig. Det har hänt flera gånger nu dom senaste dagarna att vuxna män avslutar med att kalla mig gubben, säger saker som – kan du ta bort räntan är du gullig! Vafan är det för sätt, pratar man så? En sak om frugan pratar så men inte män till män, om det är inte är såna män, och framförallt inte när man ringer en kundtjänst om sina privatlån? Jag tycker det är märkligt.

Biodags igen

Ikväll är det dags för bio igen, Syriana, antar att den är bra. Jag är bara inte sugen på en allvarlig film ikväll, inte efter hur den här veckan varit. Fan om jag inte skulle föredra En Prinsessas dagbok 2. Jag är helt slut nu.

Kundjävlar

Vilken vecka, det är helt hysteriskt va det är mycket att göra på jobbet. Det ringer hela tiden, igår hade jag över 140 samtal, idag har det tack och lov varit lite färre. Det har dock varit mycket jobbigare kunder. Jag har blivit utskälld efter noter flera gånger utan att det varit mitt fel. Sköter inte kunderna sig får dom ta konsekvenserna, men no no no, inte då. Det är mitt fel och jag ska allt få veta hur jävla dum i huvet jag är osv osv. Man sitter och bara ler och säger snälla saker när man i själva verket vill slita huvet av dom och trycka ner en handgranat i halsen. Satan va förbannad man blir. Mina sympatier går ut till Christina som uppenbarligen sitter i liknande situation. Fy fan va less man blir såna här dagar

Vi pratar väder liksom

Vi pratar om vädret, va annars ska vi göra, stå stilla och tysta i hissen? Den pinsamma tystnaden sprider sig, stressen kommer, känslan av att vilja vara nån annan stans blir allt mer påtaglig. Det är likadant i tunnelbanan, bussen, fikarummet, flyktiga bekanta, arbetskamrater, vänner, släktingar, alla pratar dom om vädret. Försök till mänsklighet och närhet utan att tumma på integriteten. Är vi inte lite väl patetiska, va är det vi är rädda för som skapar detta maniska beteendet inför vårt väder. Jag ska villigt erkänna att jag trillar dit jag med, kan liksom inte rå för det. Det ligger för djupt, vi är för indoktrinerade. Vädret är vad det är, inget att göra nåt åt. Vi borde börja prata med varandra på riktigt istället. Tror det skulle bli bättre och mer givande.

Pust och stön

Nu är den här extrema dagen slut. Har haft hysteriskt mycket på jobbet. Jag har knappt haft tid med dom viktiga sakerna som att blogga och surfa. Nu är det bara hem och slänga sig på Soffa grande och kolla på Champions League, My name is Earl och Lost... nice.

Gräshoppor

Hade en diskussion om 40-talisterna med en polare på bussen i morse. Det är ofta det klagas från deras håll att vi är lata och gnälliga. Det lustiga är att den generationen bokstavligen kom till dukat bord. Deras föräldrar och generationen innan dom hade lyckats hålla oss utanför bägge världskrigen. Detta gjorde att Sverige hamnade i ett mycket bra läge internationellt, främst gällande vår industris utveckling. Vi hade inget sönderbombat land att bygga upp, inga krigssår att hela. Det vara bara att köra på i full fart. Landet blomstrade och välståndet växte. Deras barn som föddes på 40-talet kom till ett land på uppgång med vind i seglen. Dom hade inga problem med jobb, inga problem med bostäder. Det vara bara att ta för sig.

Med åren har dom klamrat sig fast vid alla viktiga positioner i samhället och håller sig krampaktigt fast. Deras styrka är deras arrogans och den enorma mängden av generationskamrater. Dom har dock inte lyckats förvalta sitt arv från sina förfäder utan har lyckats med att bränna straffen i öppet mål. Dom har kört landet i botten och det enda arv dom lämnat oss är alla dessa valmöjligheter vi har. Vi kan bli vad vi vill, göra vad vill, vi har alla möjligheter i världen. Men vi har inte bett om det, vi ville ha styrsel, ordning och reda. De här valmöjligheterna är inget annat än ett luftslott, i praktiken kan vi inte välja nånting då det inte finns plats för oss eller våra viljor. Det finns inga pengar, det finns ingen önskan från köttberget att låta oss förverkliga våra val. Vi sitter på fullaste allvar fast i the Matrix. Matade med falska drömmar om lycka och välstånd medans vår kära föräldrar bromsar oss och förser sig själva inför sina stundande pensioner som vi får betala.

Och dom säger att vi är bortskämda…

Vatten, magen är full av vatten.

Det är skönt när man kommer sent till jobbet, dan blir inte riktigt lika lång och seg. Idag blir förmiddan iof extremt lång. Lunchen blir inte av förän 13, spanx alot mange, jag är tokhungrig redan nu, undrar hur mycket vatten man måste dricka för att bli mätt?

Fördelen blir ju dock att eftermiddan bara blir tre timmar lång, och det är inte fel det. Inte fel alls faktiskt. Vad det blir till lunch, ja vafan, en Big King XXL på BK what else?

Fördommar vs Ola

Sjukgymnastik, smaka på ordet, vad associerar man till, inte är det nåt hippt, fräsht och nytt direkt. Sjuka gamla åldringar i tights som drar i nån gummisnodd. Tänk att behöva springa till en sån inrättning när man är 33 för att man är totalt tokstel i ryggen. Inte kul, inte kul alls. Jag har ju redan nämnt Ola aka Henrik Schyffert, min sjukgymnast, skittrevlig och uppenbarligen duktig. Idag var det dags för första passet, visst var det pensionärer i tights som drog i gummiband och satt på såna där vita fula testcyklar med blå handtag, men det var ju inte därför jag var där. Känslan av förnedring kvarstod dock när jag ligger och på mage och lufter hantlar stora som en näve spaghetti. Men fan om det inte tog. Tre övningar utan motstånd och jag har fattat galoppen. Först känns det fånigt, sen börjar det göra ont, då känner man sig patetiskt, sen börjar det släppa och det känns bättre. Det är alltså det som är poängen, långsamt, lätt och framförallt rätt. Inte bara gå ner på ett gym och tokrycka i maskinerna med fullt pålass. Det är väl själva fan när ens fördommar spräcks, tycker inte om det, det är ju fördommarna som definierar mig...

Irritation, gegga och sunk

Vissa dagar är inte bra dagar, den här dagen är nog en sån. Jag har haft en extremt lugn påsk i Norrland hos the inlaws. Vi kom hem igår och jag somnade som ett nyfött barn. Jag tror inte jag sovit så bra på länge som jag gjorde inatt och det var inte med glädje jag välkomnade väckarklockans ogästvänliga tjutande i morse, milt sagt. Det var liksom det som satte tonen för idag och det har gått i den andan sen dess.

Jag är som en hund som drar i kopplet när man inte vill gå åt ett visst håll. Det går fort som attan att gå från jobbet och när jag ska på lunch, men till är det som om jag har det där osynliga kopplet som drar. Motviljan är stor nu. Det kliar, skaver och irriterar som ett eksem hela dagen. Till råga på allt har jag glömt brillorna hemma vilket självklart gett mig en härlig huvudvärk.

Jag har mest bloggat idag och försökt läsa ifatt på diverse sidor. Jobba, jag? Nej fan heller, jag har ingen lust, jag vill inte. Jag ska gå hem om en timma drygt och fram till dess kommer jag nog blogga lite till, låtsasjobba en stund för att se viktig ut. Det kan vara läge att byta slavägare nu…

Mr Lycra goes XC-Svetto

Nu när snön äntligen är borta är det hög tid att plocka fram XC-racern och ge sig ut I skogarna igen. Inget går upp mot lycra tätt slickat mot kroppen en varm solig dag i skogen. Doften av skog och känslan av att flyga fram över rötter, stenar och surhål i full koncentration är oslagbar. Damn it, nästan så jag ska ”bli sjuk” för att ge mig ut på årets premiär. Är jag inte het så säg:) Så här kul ser man ut med käften full av powerbars och efter 5 timmars lerbrottning i Lida

A night at the Opera

Som många vet är Queen mina husgudar när det gäller musik och det var med glädje som påsken avslutades med en dokumentär om deras magnum opus, A night at the Opera. Om jag var imponerad innan så har den knappast minskat nu, vilka genier och kompletta galningar dom är. Ta bara Brian Mays solo i Good Company där han härmar en hel jazzorkester på sin gura, och detta var i mitten av sjuttiotalet!

Genier och galningar i en sällan skådad mix, lägg sen till till Mr Mercury ovanpå och vi har helt jävlar utan tvekan det mäktigaste, smartaste, bredaste och in your face bandet of all time…

I alla fall enligt mig.

Nu jävla har det slagit slint helt här

Nog för att man visste att Tom Cruise inte är helt hundra, fan han är knappt 25, men nu får det väl va nog på stolligheterna, kolla detta, sen om det är sant eller inte spelar mindre roll.

Tillfälligt påskbreak

Så där ja, nu har vi käkat lunch och solen har äntligen börjat visa säg här uppe. Annars har det varit tokgrått och dis i två dagar. Det konstiga är att man alltid är trött när man är här uppe, fan vet varför, man gör ju liksom inget, kanske därför. När man inget gör blir man trött?

Nej nu ska jag nog gå och vila, det är ju så ansträngande det här:)

Heading out to the highway

Ja men då så, snart snart snart är den här trista jävla jobbdan slut. Äntligen är det påsk och vila. Det ska bli så otroligt skönt att bara göra nåt annat och byta miljö. Det blir inget bloggande i helgen, kanske nåt ikväll om det dyker upp nåt spontant, annars är the beast back on måndag kväll:)

Heppre på en stund

FUUUUUUUUUUUUUUUUUCK!!!

Jag har öppnat pandoras box, från att kryssat mellan alla dessa jävla påskägg, godisskålar, tårtor och fikabröd som fläks ut här så har jag nu, två timmar innan helg trillat dit, och när jag väl börjar finns ingen hejd... Nu jävlar blir det svårt det här. damn it

Påskharen

Ibland förundras jag över hur jag fungerar. Nu på lunchen knatade jag ner på godistemplet på Hötorgets T-banestation och köpte mig påskäggschoklad för 90 spänn!!!! Det var iof den där dyrare godare sorten för 22:- hg, det är ja fan värd. Men jag var inte beredd på kostnaden. Istället för att kanske lägga tillbaka lite så blev det bara ett kort konstaterande - Oh fan, kostade det så mycket, det var väl lite dyrt, men desto mer candy for daddy:)

... Det blir en bra dag idag.

Fan va konstigt det är ibland, en dag som denna borde jag inte vara på bra humör. Ja menar, jag är på jobbet när andra är lediga, det är dåligt trist jävla svensk väder ute, det finns inget att göra på jobbet och tiden går som i kola. Men

Det är faktiskt en bra dag, känner mig happy och full av energi, jävligt märkligt, inget speciellt som hänt igår eller i morse, bara en bra dag helt enkelt. Tänk hur det kan bli ibland.

Knä

Vet inte om nån är intresserad, men jag måste ändå bara säga att knät har idag gått som ett schweiziskt (eller hur fan det stavas) urverk utan några som helst problem. Det är en bra dag idag

Fem poäng a´la Norge

Det har uppenbarligen inte hänt nåt i världen idag. Det märker man snabbt när Expressen slår upp följande skit som en stooor och viktig nyhet. Frågan är bara hur många poäng det här ger, är det dom vanliga 5 eller kan det ge stilpoäng också?

Tårta

shit potatisgratäng, nu har chefen smällt upp en fet tårta här, jag frågade om det var för att jag fyllde år idag, men hon förstod inte skämtet:) Jag ska inte ta en tårtbit, inte ta en tårtbit...fan ja håller på som en tonårstjej märker jag, vafan då, ät inte skiten bara så kanske jag kan få behålla mina knät några år till.

Filmprat igen.

Funderade på en sak nu när jag var nere i Hagaparken på lunchen. När jag skriver om filmer jag sett så är det nästan jämt ett genomgående positivt intryck eller negativt. När man väl sitter i salongen tar det inte lång tid innan första intrycket kommer och sen blir det mest en fråga om att verifiera det intrycket.

Märkligt egentligen hur snabbt man bestämmer sig om en film är bra eller dålig. Är den bra kommer allt vara bra, nja nästan i alla fall och vice versa. Det lustiga är att samma omdömme gäller även människor. Att snabbt bestämma sig om man gillar personen eller ej... En bra film är en bra människa! Eller?

Onsdag då

Jaha då sitter man här och väntar av tiden på jobbet, det är fan va lugnt det är, inget att göra, snart har jag gjort webben klar för idag också, va händer sen då? tick tock tick tock

Det var skönare att va ledig tycker jag, tycker faktiskt att alla ska få va lediga jämt:)

Sherilyn Fenn

Damn jag hade nästan glömt bort hur makalöst vacker hon är, hon är fortfarande som en nysprungen ros trots att det gått 15 år sen Twin Peaks, åren har varit snälla mot henne. Då var den här dagen komplett:)

Inside Man recension

Jag och Mange såg Spike Lees senaste igår, Inside Man. Måste säga att jag blev väldigt positivt överraskad. Jag hade inte hört något om filmen innan utom att det var en klassisk bankrånarstory med en twist, men oj vad vi blev förvånade.

Filmen handlar i kort drag om fyra bankrånare som tar bankpersonal och besökare som gisslan och sen kör ett katt-och-råttaspel med polisen. Den mest framträdande av rånarna spelas av Clive Owen och det är faktiskt den enda av dom fyra vi får någon sånär presentation av. Rånarna är märkbart anonyma i allt utom sina handlingar och det känns som vi får se händelseförloppet från gisslans perspektiv, mycket bra grepp. Vi får faktiskt aldrig reda på vilka dom är, varför dom gör det, bakgrund osv. För mig var det något nytt och fräscht, man behöver inte alltid få allt serverat som sig brukligt i Tinseltown. Anyhow, motparten, polisen spelas här av en inspirerad Denzel Washington, jag har inte sett honom bättre och mer levande på bra länge, eller kanske överhuvudtaget! Han är pigg, snabb sylvass, det verkligen sprakar om honom och man får en känsla av att han gillar det han gör, mer sånt. Det kryllar dessutom av många bra biroller med bland annat en mycket giftig och Patrick Bateman-lik Jodie Foster i en viktig roll. Andra bra är gamle Christopher Plummer i rollen som highclass bankir och Willem Dafoe, som här är väldigt nedtonad och normal jämfört med tidigare.

Hela casten är faktiskt övertygande utan några luckor. Den lysande dialogen levereras med perfekt timing och precision. Där har vi själva kärnan i filmen, trovärdigheten och mänskligheten i karaktärerna. Spike Lee är något av en mästare att porträttera människor från alla walks of life. Han visar självklart upp rasmotsättningarna som blivit hans signum, men det blir aldrig krystat utan gör filmen mer färgstark och realistisk. Jag storgillar verkligen hela miljön, man får se vinklar och vrår av New York man inte sätt förut och kameran göra att man känner sig som man är på plats.

Manuset är vattentätt så vitt jag kan se och känns väl genomarbetat. Man tror sig ha kommit på storyn men det tar sig hela tiden nya bra, trovärdiga vändningar, till skillnad från andra filmer i genren. Själva stilen känns som en blandning av de härliga miljöerna och dom trovärdiga porträtten från Michael Manns Heat och Bryan Singers debut The Usual Suspects, främst för de härliga twisterna i handlingen.

Filmen är klockren och tappar aldrig i tempo, det är rapp klippning och musiken förhöjer stämningen utan att ta över. Jag skulle vilja säga att det här är kort sagt en jävligt bra film, något för den som vill se en helgjuten bankrånarfilm med bra manus och trovärdiga karaktärer.

4 starka gösar av 5

Ledig Tisdag

Har varit ledig idag, otroligt skönt att ta en dag så här mitt i veckan. Sova så länge man vill, vilket i mitt fall blir sisådär 07 i alla fall. Blir så när man är en gammal skit:) Var på bio igår och såg Inside Man och recension kommer om nån timma eller så, ska bara fixa matlåda till i morn först men sen så.

"jag har bara en liten fråga"

Jag tror jag har skrivit om det förut, men jag kan inte låta bli att göra det igen.

Jag sitter som bekant i en kundtjänst och får mer eller mindre samma fråga varje dag. Det som fascinerar mig mest är att den vanligaste öppningsfrasen bland kvinnorna är, "jag har bara en LITEN fråga" följt av "Jag har ett LITET lån". Det som händer sen är allt annat än litet och dom formligen öser ur sig allt och under lång tid.

Fascinerande det här fenomenet att brudar ofta förstärker det dom säger med att lägga till ett litet/liten eller jätte framför eller bakom.

Flintisgele!

En märklig och lustig iaktagelse; jag har varit och spunnit på lunchen och när jag duschat klart och ska fixa kalufsen ställer det sig en fetlagt äldra herre utan hår på huvudet och plockar fram hårgele eller nåt??? Vafan tänker jag, det här ska bli intressant, han smörjer in hela skallen med det, va ska det va bra för? eller var det blankvax han drog på för att få den rätta looken?

Kan nån som är hair-challenged förklara va man har för nåt på skallen?

Även en blind höna hittar rätt ibland

Det här var nog bland det roligaste jag läst på länge.

The battle of wounded knee

Jag sitter och kollar på payback, en ganska töntig film med Mel Gibson, jag har så jävla ont i knät idag att jag haltar som en 80 åring, inte kul alls, inte kul när man vet att det inte är det lättaste att göra nåt åt. Men jag uthärdar smärtan även om det inte är direkt kul, men snart är cykelsäsongen här, man riktigt känner lukten av skogen och grusvägarna. Då kommer knäproblemen inte utgöra nåt hinder.

Snart är det läggdags innan det är läge att gå upp och ta den där jävla morgonpromenaden vare sig jag vill eller ej, oavsett om det känns som nån trycker in en kniv rakt under knäskålen för varje steg jag tar. So, där är läget nu...

Kvällssvammel

Sitter här med lappen i knät och har Fyran på där dom visar vädret. Frugan ligger och sover i sovrummet och djuret stryker runt i jakt på nåt att käka. Det är fan va trött jag är trots att jag inte gjort nåt av värde idag. Jag kom sent till jobbet och gick sen och tränade, vilket är jävligt svennigt, dvs att träna på lunchen, eller hur Ted! Eftermiddan ägnades åt att spela spelet jag la upp länken på, har nästan fixat alla gröna banor vid det här laget, men svårt är det. Speciellt irriterande är det när man kör fast.

Det är snart lägge att logga ur och sen somna. Snacka om onödigt svamlande, jag kanske börjar göra skäl för bloggtiteln nu.

Det är inte bara jag som tydligen får köpa nya leksaker. Mange har fått grönt flagg hemifrån att köpa ny tv, så då vet vi vad nästa veckans projekt är. Gå igenom varenda hifiaffär efter den perfekta plasman efter budgeten. Livet kunde vara sämre.

Jobb

Då så, då är lunchen slut och jag kan åter börja med dom viktiga grejerna. Det här till exempel, mycket givande och kul spel:)

Annars har jag varit på spinning just, kanonbra pass även om instruktörens fantasi var aningen begränsad så var han inspirerande.

På allmän begäran, bild på il monstre

Här är den då, the sofa from hell...

ni får ursäkta skärpan på bilden, inte helt skarp när man skjuter på kvällen utan blixt och är ostadig som en herionist på händerna. Men det är ändå inte det som är viktigast.

Snabba vändningar

Snacka om snabba vändningar, för bara en kort stund sen var det klackarna i taket här, med slushys, nu har dock koman tagit över igen. Vi har fanimig inget att göra, inget alls, det är så jävla tråkigt att man kan somna stående. Fan låt mig gå hem om det ska va så här, ge mig lön men låt mig gå hem, jag gör lika mycket eller lite nytta hemma.

Happy happy joy joy...

Såg ett inlägg på intranätet att en avdelning skulle bjuda på fika, gissa va dom hade då. Dom asen har installerat tre sluschymaskiner, hur ballt är inte det!

Dagen blev genast mycket roligare, tjohooo, vem vill leka kull!

Lustigt det här med bloggar.

Det är lite lustigt det här med bloggar, en del kan skriva –Bajs och få 20 kommentarer, andra skriver insiktsfulla och intressanta minikrönikor utan att nån reagerar. Hur kommer det sig att det är så? Är dom som får många kommentarer aktiva själv eller är det nån slags elitism även i den här sociala strukturen? Ja vet inte men märkligt är det, och jag kan garantera att jag får max två kommentarer på det här inlägget också.

Saker i görningen.

Lustigt, såg att den förra posten var nr 100, ska man fira detta eller?

Hur som helst så är det saker i görningen, nåt är på gång. Jag kan, men vill avvakta innan jag säger nåt än, men snart så. Watch this space i say.....

Bilsalongen

Idag var jag och Mange på bilsalongen, det var ett bra val av dag då det inte var sådär hysteriskt med folk som det brukar vara. Dessutom hängde vi på låset vilket inte gjorde saken sämre. Det första man ser när vi äntrar A-hallen är Lambos monter med en mycket mycket elak mörkgrå Murcielago med svarta fälgar, vill-ha-faktorn gick i topp på en gång.

Nästa anhalt var Jaguar, som hade en ny XK som var helt ok, det tråkiga var bara att designen var en budgetvariant på Ford-koncernens flaggskepp, Aston Martin Vanquish. Land Rover är något som inte impat på mig förut, främst på grund av den trötta 70-tals designen, men jag blev förvånad och får nog ändra åsikt där. Den var framförallt mycket elegant och trivsam inne, kvalitetskänslan var även den väldigt påtaglig.

Nästa nya var Volvo S80 där man för första gången enligt mig lyckats hos Volvo. Designen är mycket elegant och smäcker. Inredningen var nog bland dom absolut läckraste på mässan, Nordic Light filosofin har nåt bildesigners föränn nu. Det var dessutom inte en dag försent.

Audi hade toppat med ett batteri guldklimpar, favoriten blev den blodröda S6 med ljusgrå mockaklädsel, kolfiber i panelerna och en drös aluminiumdetaljer. Mycket snyggt och mycket läcker. Dom hade även en A8 med V10 och nya Q7 som inte heller gick av för hackor.

Det fanns som sagt massor av godbitar, nya Alfa Brera såklart. Men ska vi prata enhetligast och snyggast monter vete tusan om inte Lexus tar priset. Tre bilar, alla i en otroligt läcker pärlemorlack. Nya Is och Gs är kanonfina och något av en dröm för mig. Rx är något åldersstigen nu vilket börjar synas dessvärre. Andra höjdare var Fords, .Citroens och Renaults designstudier alla snygga med fantasifulla och sköna inredningar. Men koolast av alla dessa var nog Nissans Terranaut som såg ut som nåt från Star wars, koolaste inredningen och maffigaste hjulen punkt slut.

Vad var det mer för roligt då... tja kommer inte på just nu bortsett från att vi gick raka spåret förbi, Peugot, Ford, Opel och Volkswagen, Fiat hittade vi inte ens till och nya Seat Leon var snygg utvändigt men toktrist invändigt.

Jo Mange var så till sig vid två tillfällen att han nästan fick byta byxor, den ena gången förstår jag, det var nya Civicen som är precis så ball som den ser ut, andra gången var jag lite mer tveksam och började undra hur det egentligen stog till i skallen på honom; Citroen C6, deras nya top of the line bil med en blandning av futurism och retrodesign, men vafan så tänker vissa om oss Alfistis också så han fick hållas.

På tal om Alfa, vi hade två småstads-big brother-cafe-slitz snubbar som vi stötte ihop med vid några montrar. Sista gången jag såg dom var vid Alfa montern när han jämförde Brerans front med nya Subaru Tribeca, då höll jag på att få hjärtsnurp och det var tur att vi var bland folk annara hade jag troligvis nitat snubben, idiot är för milt uttryck för en sån där hädelse.

ps. istället för bilder i texten så länka jag istället, tar mindre plats, inte för att nån direkt bryr sig då det är typ jag som läser min blog men vafan

Ny template

Känns lite fräshare och mer livfull även om jag inte är nöjd. Jag måste damma av lite gamla html-kunskaper för att få till det som jag vill, men va tycks hittils?

Segt

Det var väl fan va det var segt idag. Har ingen lust att jobba, sitter bara och väntar av tiden tills jag får gå hem. Jovisst jag bloggar också.

Det blev lite för sent för mig igår och nu kommer notan. Inte för att jag är något partyanimal direkt men att blogga fram till halv ett en måndag är värsta röjarskivan för mig. Tragiskt? Tja inte direkt det är ju självvalt. Så va ska ja sysselsätta mig med nu i två timmar då? Inte blir det jobba i alla fall. Seeeeeeeeeeeeeeeeegt

Walk the line recension

Nyss hemkommen från bion efter att ha sett den omtalade Walk the line om Johnny Cash.

Till att börja med måste jag säga att jag generellt har svårt för biografi-filmer. Det blir korta nedslag i en persons liv och det är sällan det verkligen berör eller känns särskilt intressant. Jag menar, även mitt liv skulle kunna bli en fin Hollywoodfilm, eller vid närmare eftertanke ,kanske inte. Verkligheten skruvas lite och sockras för att bli riktigt rumsren. Huvudpersonen blir ofta mer älskvärd än han eller hon egentligen var för att vi skall kunna sympatisera med dom. Det är där mitt stora problem med genren börjar. Jag har genuint svårt att verkligen bry mig dom här människorna. Ofta är det självupptagna, drogande, depraverade människor som åker upp och ner i depressioner och misär. Martyrskapet ligger ofta nära till hands, och trots deras egentligen osympatiska person får dom omgivningens obevekliga kärlek.

Vilket är exakt vad vi får här. Cash är butter, osocial, introvert och nästan efterbliven i sitt sätt att förhålla sig till sin omvärld. Han tjatar till sig en fru som han sedan skiter i. Han vänstrar, knarkar, blir arresterad osv. Trots detta vinner han ändå sitt vänsterprassel till slut och allt är som det ska. Eller? Jag tycker inte det låter som en sannsaga direkt. Jag är långt ifrån en moralkärring, det vet dom flesta som känner mig, men nu börjar det faktiskt bli ganska tröttsamt att se dessa trasiga, buttra skitstövlar som mot alla odds lyckas, porträtteras som hjältar på film. Vi har sett Jim Morrison, Ray Charles bland annat, alla samma typ av lirare.

Som om det inte vore nog, temat är likartat, okänd och fattig som efter slit och motgångar får framgång, träffar flicka, allt är lyckligt, problem börjar, hjälte och flicka bryter upp, hjälte går ner sig och får sen comeback, end of story. Suck!

Den här filmen då, är den annorlunda? Tja till viss del är den faktiskt det. Den är smart nog att fokusera sig på en relativt kort period i Cashs liv med snygga smarta övergångar. Karaktärerna är mer mänskliga än vad som är vanligt, vi får lite mer kött på benen som gör att man lättare kan förstå och engagera sig. Jag har dock väldigt svårt att se June Carters intresse i Johnny Cash som för mig är lika intressant som ett utvecklingsstört träd.

Handlingen är faktiskt tight för att hålla hela vägen, annars brukar filmer i den här genren välla över för länge för att få med så mycket som möjligt, men här håller man hårt i själva kärnstoryn, vilket är ett stort plus. Sedan är skådespelarna bra i sina roller. Jag har dock jävligt svårt för den otäckt klämkäcka Reese Witherspoon som här spelar sin vanliga äppelkäcka roll som ”the Southern belle”. Om Phoenix lyckas som Cash ska jag låta vara osagt men antagligen gör han det även om han framstår som en vandrande zombie. Ett annat plus är att dom själva sjunger vilket dom även gör förbannat bra.

Filmen är lagom snygg och lagom lång, den är engagerande utan att bli för kladdig och sötsliskig. Men det är ändå inget märkvärdigt. Jag har däremot inga som helst svårigheter att se varför den gick bra på Oscarsgalan, den här typen av filmer brukar göra det.

Jag är både positivt överraskad samtidigt som jag inte är det. Den var bättre än väntat och mer engagerande, men samtidigt ändå en bagatell, inget jag direkt skulle vilja se igen.

Den får 3 gösar av 5.

Bio ikväll

Ikväll är det dags igen, men inte den filmen vi ville se, München, den går på konstiga platser på konstiga tider.

Det är märkligt att alla filmer SF erbjuder enbart går ute i obygden på udda tider. Det är bara skräp dom visar på Sergel vad det verkar. Typ en prinsessas dagbok 2 och diverse skräpskräck.

Ikväll blir det den av Kunken och Taikon hyllade filmen om Jonny Cash. Inte för att vare sig Mange eller jag är speciellt lockade, utan för att det inte finns nåt annat just i denna stund inne i stan.

Jag är inte så förtjust i romantiserade filmade biografier, men jag kan ha fel, jag kanske gillar den. Sen är inte heller direkt nån fan av Reese "underkäken" Witherspoon heller.

Ola

Idag på lunchen träffade jag Ola, han skrattade åt mig och mina problem, han sa bara kort - det här kommer ta tid, men vi kommer fixa det. Gör vi det är Ola gud och min idol.

Ola är sjukgymnast och mina problem är min rygg som är som en åttioårings, stel som en djupfryst fiskpinne. Fan va gott om det går att fixa.

Virus Alfa

Med tanke på att Stockholms bilsalong pågår och jag ska dit på onsdag tänkte jag berätta en historia.

Det var en gång en stolt italiensk tillverkare som hette Alfa Romeo. Denna tillverkare av passionerade vackra och körklada bilar levde ett gott liv ända fram till 60 talet när italienska staten tog över. Man ändrade om i direktiven, från att varit en sportig och exklusiv tillverkare skulle man nu bli en producent åt massorna. Man öppnade fabrik i södra delarna av landet och produktionen av Alfa Sud började. Bilen var väldigt vass och före sin tid, men på tok för slarvigt ihopsatt och helt utan rostskydd. Förfallet började.

Inom några år var ryktet förstört och urlakningen av själen hade börjat. I Sverige började mediernas hatkampanjer hagla och dom har inte slutat helt än. Dom här sågningarna har dock varit ogrundade på senare år. Nu för tiden har man inte haft mer problem än andra, bl a fördetta svenska biltillverkare men det tar inte medierna hänsyn till.

Det som skapat bekymmer för mig är något ambivalent och i många stycken helt bakvänt. I och med FIAT:s övertagande skärpte man kvaliteten och resan tillbaka till rötterna påbörjades. Bilarna var själfulla, körglada utan dess like, med motorer att dö för, i synnerhet den otroligt fina fyran. Många föredrar sexan men fyran är för mig mer macho med en underbar rå sång. Detaljarbetet var fortfarande si sådär, men va spelade det för roll? Vem bryr sig om trasiga elhissar, glappandande plastbitar in instrumenteringen, det är liksom ointressant när man satt sig bakom ratten och vridit om tändningen.

Nu har man ersatt den mycket lyckade 156:an med 159:an och jag börjar bli skeptisk. Bilen är helt hysteriskt lyckad designmässigt, den är väl ihopsatt och väldigt bekväm. Jag har dock inte kört modellen än men den är säkert fin på alla sätt. Dock börjar det bli för mig aningen anpassat och tillrättalagt. Det börjar bli slätstruket och kompromissat. Dom tendenserna fanns redan hos 156:an som var väldigt silkeslen och hade lite för mjuk fjädring, allt för komfortens skull. Missförstå mig inte nu, bilen är kanonfin, men det började bli lite tendenser i fel riktning.

I och med den här anpassningen har man börjat sälja fler bilar, vilket för en Alfisti som mig borde vara posititvt, men det är det inte, och nu börjar vi närma oss pudelns kärna. Problemet för mig är att det börjar dyka upp lite ”fel” folk bland ägarna. Förut på den gamla goda tiden var det individualister, människor med känsla för stil, god smak och med ett genuint intresse och kärlek för märket, oavsett diverse blinkankande lampor och annat trams. Det var bilar för folk som älskade bilkörning och det var bokstavligt talat en förares bil. Man var inte intresserad av lastutrymme, handtag på insidan av bakluckan osv.

Nu har det börjat dyka upp bland annat före detta BMW ägare, med allt vad det innebär, människor som inte kan tänka själv men som har gott om pengar. Brats och andra obehagliga typer, men värst är väl ändå att yrkeslivets chimpans, säljaren. Det gör ont i själen att min bil tas ifrån mig och erövras av en massa ytliga idioter med för mycket pengar och som inte bryr sig vad det är dom köper. Man kan skönja den nya tiden även hos återförsäljarna. Alla som gjort ett besök hos Scanauto i Bromma märker direkt vad det är för säljare dom har där. Inte är det gentlemen med olja i ådrorna som gamle Kronogård, nej det är formstöpta brats med en misslyckad utbildning på Handelshögskolan och stamkort på Stureplans innekrogar i innerfickan. Det får mig att fälla en tår och känna att allt är förlorat.

Inte trodde jag att utvecklingen skulle gå åt det här hållet när man äntligen fick lite pengar i kassan. Inte trodde jag att det skulle vara slutet för märket som personifierat hela min uppväxt och lagt grunden till min kärlek för racing och Italien.

För att avsluta det hela lägger vi in en bild på den för mig sista riktiga Alfan, Alfa Romeo 155 i DTM racing mode













Arrividerci cara mio