Borat recension

Borat sågs på premiären, bara det en bedrift. En nyck och ett infall faktiskt, önskar man kunde göra lite fler såna.

Efter all press den senaste tiden behövs knappast nån djupare presentation av filmen och karaktären som började som en figur på Ali G show. Borat är en journalist från Kazakstan och ska på reportageresa till US and A där han blir kär i Pamela Andersson och jakten efter henne börjar. Han tar sig med en gamma glassbil tvärs över USA till LA. Han stöter såklart på alla möjliga tomtar längs vägen. Tja det är i stort vad den handlar om.

Filmen har blivit mer eller mindre unisont hyllad överallt och det säger inte lite om en film, de här måste vara nåt i hästväg, förväntningarna åker upp så det står härliga till. Läste nånstans att det hade varit en förhandsvisning av filmen bland komiker och någon hade dragit en parallel till att det var ungefär som att man hörde Sg Pepper för första gången. Den får högsta betyg mer eller mindre över allt. Alltså, det här måste vara ett mästerverk, en milstolpe utan dess like, en skrattorgie på 90 minuter.

Ja filmen är kul, filmen är på sina ställen till och med hysteriskt skitkul. Vem gillar inte när man driver med blåsta amerikanare! Den ena fördommsfulla idioten efter den andra passerar revy, överallt är det samma sak, utom en gång. När han stöter på ett gäng pingstomtar upphör det helt plöstslig att bli kul, det var enbart skrämmande och jävligt creepy. Man fick duktiga George Bush vibbar och fan om det inte luktade Carola och KD också.

Men men, när man sett trailers, inslag på nyheter och morgonprogram uppstår en viss mättnad, visst det är kul, men det är inte kul om och om igen. Det här en film tror jag som man ser en gång sen är det gjort. Jag skrattade som en galning men jag har ingen som helst lust att se den igen. Filmen är enligt mig inget mästerverk, humorn är inte genial. Den är förbannat kul på ett dolda-kameran sätt, det är lite dratta-på-arslet humor och Jackass prylar men inget som håller i längden. Det finns en aspekt som gör att filmen är rätt smart och djupare än man först tänker på, det är att det drivs hej vilt med fördommar mot allt och alla. Man pushar gränser och ställer saker till sin spets. Det är smart, och säkert en av dom sakerna som gör filmen enligt många genialisk, men det blir inte roligare för det. Klassiska filmer som Monty Pythonrullarna kan man se om och om hur många gånger som helst och jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör dom till klassiker. Däremot vet jag att det här inte är det.

Skit samma, nu ska jag sluta upprepa mig själv. Nu kanske det här låter som en sågning, det är det inte, inte på långa vägar. Man skrattar hejdlöst och har en jävla skön stund, men vänta er inga uppenbarelser, så bra är det inte. Det är en skitbra komedi man ser en gång och det duger gott och väl.

Filmen får 3 stabila sprattlande Gösar. Se den och njut men det är ingen keeper som vissa säger.