Mission Impossible III

Jag har varit på bio igen och jag ska försöka vara lite mer djupdykande i den här recensionen, jag har latat till mig på sista tiden.

Filmen i fråga va Mission Impossible III. I korthet handlar den om… vänta lite, den handlar faktiskt egentligen inte om något konkret. Det är faktiskt lite en av filmens svagheter. Man hänger med i vad som händer, och kommer hända, men det känns inte som om det helt och fullt finns någon handling. Filmen var en enda lång ursäkt för att få till en hämnd, lockbetet var det bästa tänkbara, Cruisans fru. Ok, någon unge eller så hade iof varit snäppet värre men frugan funkar bra som hämndbränsle. Men å andra sidan, vem försöker vi blåsa här egentligen. Det här är mindless jävla tokaction som ska vara så snygg som möjligt med bästa möjliga stunts och som sådan funkar den ypperligt. Genren är inte min favorit direkt och jag trodde nästan den här typen av film dog ut på 80-talet tillsammans med den ack så trista snutfilmsgenren med filmer som 48 timmar, Snuten i Hollywood och Dödligt vapen. Men no, den fan lever och frodas. Trodde jag skulle avsky den, men…

Det här är tredje filmen i serien om Ethan Hunt och jag måste säga att jag var grymt skeptisk innan och jag har dragit mig i det längsta innan jag såg den, men den är utan tvekan den klart bästa i serien. Den är långsammare på det positiva sättet, det finns utrymme för något som liknar känslor och hjärna. Den är inte överjävligt snygg som den förra, som lets face it, såg ut som en enda lång reklamfilm för Tom Cruise, ”Tom Cruise - för god för att kolsyra”. Nånstans tycker jag att den här rackaren knyter an mer till seriernas känsla och tempo.

Filmen är mer avskalad i sin färgsättning och känns på det hela mer realistisk, om man kan säga så om film som spelar på dom här arenorna. Det sämsta är tyvärr att det under hela filmen inte går att komma ifrån att det känns som ett specialavsnitt av Alias med Cruise som Sidney Bristow. Det är samma upplägg med actionuppdrag varvat med taktiksnack i Langley, byt ut lite gubbar och det ÄR Alias fast med en högre budget. Det som får bägaren att rinna över två gånger är att, självklart så är tech-snubben en kuf och att det dyker upp gamla Felicityskådisar här och där med Felicity själv som Jennifer Garner wannabe. Det här är nog ingen slump då det är samma hjärna bakom Felicity, Alias och den här filmen. Det tråkiga är att det är för uppenbart och väldigt ooriginellt.

Det här kan låta som en brutalsågning men det är det inte. Jag gillar Alias så jämförelsen är inte något negativt och den här filmen står sig utmärkt i genren. Gillar man den här typen av filmer och är lite mer oldschool i sina preferenser har man en god stund framför sig. Jag blev duktigt underhållen och gillade framförallt Philip Seymour Hoffman som bad guy. Tom Cruise som jag avskyr som människa levererade som vanligt ett stabilt hantverk. Har dock upptäckt en irriterande sak med honom, likt Helena Bergström har han en filmisk tick, han måste springa i varje film. Tänk efter nu, finns det någon film där han inte springer som fan? Jag kommer inte på någon.

Summa summarum, filmen är stabil och levererar det man ber om förutom det otroligt ostiga slutet som lämnar en fadd smak i munnen. Lite mer hjärna och stil där så hade betyget blivit högre, tyvärr så blir det inte mer än…

Två gösar av fem.