Arrividerci Maestro

Igår slutade en era, igår slutade en mästare, igår slutade Michael Schumacher sin karriär på ett storartat sätt. Han svarade för en furiös uppkörning av högsta klass, dessvärre räckte det inte till att avsluta en av racingens mäktigaste karriärer på bästa tänkbara sätt. Det blev "bara" en fjärdeplats med löfte på en överlägsen vinst, om det bara inte hade varit för den snöpliga bränslepumpen i kvalet och skräp på banan. Efter punkan startade han en makalös uppkörning, både bil och förare var i toppslag och det var även omkörningarna av Fisi och Kimi, trots att den förstnämnda resulterade i en oturlig punka.

Jag har följt F1 sen Lövis körde för Ferrari och det är över 20 år sen. När jag sedan upptäckte Schumi 92 i den gulgröna Benettonbilen var jag grymt imponerad. Den fascinationen blev inte mindre iom mästartitlarna 94 och 95. Därefter har Schumi varit min driver of choice. För min del spelar hjärnsläppen på Jerez 97 och Monaco i år mindre roll. Det är inte snyggt men visar på en extrem fokusering och järnvilja. Att vinna betyder allt, no matter what. Den viljan har skapat förutsättningarna att sätta samman ett team jag aldrig sett maken till förut, ett team med bara ett fokus, att göra Schumacher till världsmästare. Som dom lyckats sen då...

Formel 1 kommer inte vara sig likt när säsongen drar igång i Mars nästa år, tomrummet efter en av dom största kommer vara märkbar. Jag tror att Schumi inte bara kommer vara saknad av sina fans utan även av dom som ogillar honom. Det är liksom alltid bra att ha nån att hata, en bad guy. För min del kommer jag inte ha nån good guy nästa år. Formel 1 har blivt devalverat.

Tack Michael för 16 magiska år, med både spänning, med- och motgångar och antagonister. Nån stans har det varit så att konkurrenterna har kommit och gått medan Schumi bestått. Det börjde med Senna, Hill, Häkkinen, Villeneuve, Montoya, Kimi och nu senast Alonso. Alla har dom fått se sig mästrade och passerade.