Wednesday, October 25, 2006

Ramblings of a Bastard

I morse satt jag på bussen och funderade, jag funderade över livet och vad man gjort. Jag funderde på saker man inte gjort, val man gjort och sådant man valt bort. Jag började tänka på hur mitt liv såg ut för ca 12-13 år sen, perioden efter gymnasiet var över och innan jag flyttade till Umeå för att plugga. Jag var en osäker, lätt förvirrad snubbe utan vare sig riktning eller mål. Förorten jag var uppväxt i och hela den miljön var aldrig något för mig. Jag kände inte att jag passade in i dom ramarna och reglerna som fanns i umgänget. Det fanns något hos mig som längtade bort till något oidentifierat annat. Jag passade inte in i förortens jargong, jag kände mig främmande inne i stan, när jag väl kom upp till Umeå kände jag mig hemma direkt. Jag vet inte vad det var, men staden var lagom på nåt sätt, ok, den kändes och känns fortfarande för liten ur vissa aspekter men fördelarna var fler än nackdelarna, men framförallt var det människorna. Det samlades människor från hela landet och alla var främlingar som hamnat där uppe av olika anledningar. Alla sökte vi efter något och alla var vi ensamma. Den här likheten gjorde att vi kom varandra nära, närmare än jag kommit något förut och det var på riktigt. Det var aldrig den där fejkade grupptillhörigheten ute i förorten, vi behövde inte spela, vem du än var så var du ok. Man fick var sig själv och fick vara med. Det var nåt nytt för mig och det var oerhört skönt och befriande.

För första gången kände jag mig hemma på riktigt. Det var nåt med alla människorna, vi var olika men ändå så lika, kanske var det så att det fanns nåt hos oss medelklassbarn som förenade oss här upp i obygden.

Den känslan gjorde mig stark, starkare än jag någonsin varit förut och med den lyckades jag göra saker jag aldrig gjort förut, jag vågade ta för mig och bli den jag egentligen är. Stärkt lyckades jag landa ett bra jobb här hemma i stan. Jag kände mig egentligen aldrig sugen på att flytta ner men det fanns inga jobb där uppe. Här ner, här hemma kände jag mig genast främmande och osäkerheten började krypa tillbaka. Nu när jag ser tillbaka på dom här senaste åren märker jag hur snabbt den här osäkerheten förstört saker och skapat en bitterhet. Det är väl själva fan dessutom att jag sitter i samma jävla förort nu som innan. Jag är kort sagt tillbaka på ruta ett igen. Hur gick det till? Hur hamnade jag här, är det Murphy eller bara slumpen.

Det jag vet är dock att jag måste börja utmana mig själv igen och inte stagnera i det här vakumet. Nåt måste göras och jag tror jag vet vad.

4 comments:

Matt said...

Flytta?

Chris said...

asså, jag längtar ständigt bort till detta Annat. det var fan huve' på spiken fabbe boy, något Annat. men stockholm är och andas mig och jag stockholm och det går inte att slita sig härifrån. om jag är någon annanstans blir stockholm det Enda.

it's sick I tell ya.

kärlek.

Anonymous said...

Fridhemsplan?

Fabbe said...

Nah, tror inte det, för dyrt, men det vore inte fel på nåt sätt, nånstans var det där jag känt mig mest hemma.