Klaustrofobi och annat.

Har du nån gång velat kolla om du har klaustrofobi så rekomenderar jag en MR röntgen. Det är en höjdare.

Tänk att du läggs på en stålbrits som är ca 50 cm bred, du ligger jävligt obekvämt och är mer eller mindre näck, beroende på vad som ska röntgas. Lägg till bonusen av en sällsynt otrevlig sköterska som gör sitt yttersta för att skapa obehag och olustkänslor. Du lägger dig på den kalla britsen och undrar va som ska hända. Den charmiga sköterskan slänger åt dig en så kallad panikknapp som du ska trycka på om du får panik. Du tänker för dig själv, - vadå panik, jag ska ju röntgas vad finns det att få panik över? Nurse Ratchett frågar lite kallt om jag gjort det förr, varpå jag svarar, ja det har jag, hon säger inget mer utan går bara därifrån. Mysigt så det förslår.

Snart blir du varse om vad som komma skall. Alla som sett nån form av läkarserie på TV vet att det är exakt den stora stålprylen man skjutsas in i, och när man sett på TV har man alltid tyckt att – det där ser ju lite obehagligt ut, inget jag skulle vilja göra. Verkligheten är lite värre, det är absolut inget du vill göra.

Du skjuts in i den stora kalla jävla maskinen och du har ungefär en centimeter att röra på armarna i sidled, och taket av tuben är så nära att om du skulle sticka ut tungan skulle du nå taket. Dvs det är inte läge att börja freaka ur. Innan dom skickar in dig i hålet får du hörlurar med Lugna favoriter på, fan, aldrig någonsin har den kanalen varit så bra som nu. Den gör jobbet så att säga.

Det enda jag fokuserade på var att inte titta, inte titta, inte titta. Paniken kommer nämligen då. Panikknappen börjar kännas mer och mer frestande. Blunda så hårt du kan, andas långa djupa andetag och be till gud att det snart är över. Förnedringen är rätt hård när du dessutom ligger där i bara kallingarna i en steril kall miljö. Man är liksom aldrig kaxig utan kläder. Du får dessutom inte röra dig ens en milimeter, för då börjar man om igen. Så… Ligga totalt stilla, inte titta, andas lugnt, easy peasy, efter ett tag börjar man undra hur länge man ska ligga där inne, i mitt fall var det ”bara” tjugo minuter, dom jävla minuterna kändes lätt som tjugo timmar!

Jag har inte nämt det härliga pulsande ljudet som maskinaset ger ifrån sig. Det låter som ett metalliskt frustande bultande monster som gör allt för att skrämma skiten ur dig. Återigen, tack till Lugna favoriter, det verkar vara för tillfällen som dessa dom skapade kanalen. - Grabbar jag har en ide, vi drar igång en skitkanal med hisskvalmusik som kan kan spela när man klaustrofobitorteras med en MR kamera! Skitbra ide, vi måste bara hitta några lyssnare till andra tillfällen också, vad sägs om att vi officiellt riktar in oss mot medelålders kärringar på kontor, klockrent, då får vi lyssnare i vanliga fall också… eller nåt sånt.

Jag har alltså gjort det här förut och det var inte ens i närheten av att vara så obehagligt, och ja dom körde lugna favoriter då med, skillnaden var att dom även kommunicerade med mig via hörlurna och talade om vad dom skulle göra och hur lång tid det var kvar. Det gjorde man inte här.

Damn you, damn you straight to hell!

Så nu är det bara att rusa iväg och boka in en tid fort som fan, för visst låter det skoj?

Inte bastardens idrottsår i år inte.

Det är inte lätt att vara sportfan nu förtiden. För ett tag sen sket det sig för Schumi, i helgen hade Valentino Rossi guldläge att säkra sin Moto GP titel efter en makalös upphämntning, men no, inte det heller, en oförklarlig vurpa en par varv in i racet och sen var det kört. I går hade AIK läge att ta ett bra grepp om den allsvenska titeln, men no, det sket sig det med. Vad är nästa sak som ska skita sig nu då. Det är inte mitt idrottsår kan man säga.

Som grädde på moset kan jag tillägga att det en gång så mäktiga Juventus varit mitt internationella fotbollslag i över tio år, va hände med dom tidigare i år.... fuck i say.

Det är kul att ha rätt!

Kolla här då, sent ska syndarna vakna. Det här skrev jag om i min D-uppsats hösten 99. Vår slutsats var att skivbolagen nog fick glömma skivorna och börja hitta nya inkomstkällor om dom ville överleva. Fan va kul det är att man hela tiden haft rätt och att nu drakarna börjar fatta galoppen.

Vardagsmysterier del 1

Nån som tänkt på att en tandkrämstub aldrig tar slut. Ja menar, i början krämar man på rejält, sen efter nån vecka eller så finns det bara lite tjafs kvar i botten, men nog fan lyckas man alltid få det att räcka i veckor! Jag fattar fan inte hur dom gör, är det mer i botten än i resten av flaskan? Fyller Enzo på under natten från nån enorm tandkrämstank i källaren? Ja vete fan, men skumt är det.

Hemmablogga

Nu sitter jag här hemma i sängen med lappen i knät och surfarn. Det första jag gjorde var att sova ett par timmar, otroligt skönt. Hoppas bara man lyckats smitta ner dom som alltid springer sjuka till jobbet. Febern släppte och jag är "bara" allmänpåverkad, lyckas jag sköta mig rätt blir det inget mer än så här. Tråkigt bara att vara hemma och inte kunna nyttja den ledigheten maximalt, utan man får bara ligga på sängen och titta, instängd som nåt Frankensteins monster för att man inte ska smitta ner junior.

Jobba när man är sjuk.

Igår eftermiddag satt jag på en utbildning när jag började känna mig sjuk. Det är lustigt att man ibland kan känna sig lite snorig, hostig utan att det smäller till, men jag tar aldrig miste på när det är nåt större på g. Det känns liksom i hela kroppen, man kan inte sitta still, man får ingen vila trots att man ligger ner, inget är kul, man orkar inte ens titta på tv, hungern försvinner. Allt det där kom igår eftermiddag. Febern stod och vägde igår när jag kom hem, och i morse kom det, det vanliga, näsa/svalgkänningar som alltid för mig när det är förkylningar på g. Vad gör jag då, jag gör såklart som alla andra. Jag går och jobbar. Varför i helvete ska jag vara hemma och visa hänsyn när ingen annan fan gör det! I mitt blickfång ser jag tre som är sjuka, men dom är ju såååå duktiga som går och jobbar, bra jobbat era jävla arslen. Bara för att ni är käcka och plikttrogna eller vafan det må vara så har jag ingen lust att bli sjuk. Är man risig är man hemma, det är inte svårare än så. Känner man sig trotsig kan man i alla fall vara lite medmänsklig och visa empati för sina jobbarkompisar.

Så, nu är det payback, jag ska smitta ner hela bunten. Jag läste nånstans att 70% går till jobbet när dom är sjuka, fan va irriterande.

Jag har vunnit över SL!

Jag kommer ihåg hur jag spydde galla över dessa hjärndöda as som kör SLs bussar. Nu när det är höst har det blivit hög tid för dessa sadistiska arslen att terrorisera resenärerna igen. Men, this time i fight back! Fan också om jag inte kommit på ett sätt att kringgå deras bastuhetta med tropisk luftfuktighet. Jag har upptäckt att vissa av bussjävlarna har små öppningsbara fönster i överkant, sätter man sig bakom ett sånt och öppnar, så kan man få höra änglar sjunga och fågelsång. Kort sagt himlen öpnnar sig och det strömmar in, sval frisk luft och man kan andas igen, man behöver inte duscha när man kommer till jobbet nåt mer. Så fuck off era as, jag vann. Bussadisterna – Bastarden 0-1!

Ramblings of a Bastard

I morse satt jag på bussen och funderade, jag funderade över livet och vad man gjort. Jag funderde på saker man inte gjort, val man gjort och sådant man valt bort. Jag började tänka på hur mitt liv såg ut för ca 12-13 år sen, perioden efter gymnasiet var över och innan jag flyttade till Umeå för att plugga. Jag var en osäker, lätt förvirrad snubbe utan vare sig riktning eller mål. Förorten jag var uppväxt i och hela den miljön var aldrig något för mig. Jag kände inte att jag passade in i dom ramarna och reglerna som fanns i umgänget. Det fanns något hos mig som längtade bort till något oidentifierat annat. Jag passade inte in i förortens jargong, jag kände mig främmande inne i stan, när jag väl kom upp till Umeå kände jag mig hemma direkt. Jag vet inte vad det var, men staden var lagom på nåt sätt, ok, den kändes och känns fortfarande för liten ur vissa aspekter men fördelarna var fler än nackdelarna, men framförallt var det människorna. Det samlades människor från hela landet och alla var främlingar som hamnat där uppe av olika anledningar. Alla sökte vi efter något och alla var vi ensamma. Den här likheten gjorde att vi kom varandra nära, närmare än jag kommit något förut och det var på riktigt. Det var aldrig den där fejkade grupptillhörigheten ute i förorten, vi behövde inte spela, vem du än var så var du ok. Man fick var sig själv och fick vara med. Det var nåt nytt för mig och det var oerhört skönt och befriande.

För första gången kände jag mig hemma på riktigt. Det var nåt med alla människorna, vi var olika men ändå så lika, kanske var det så att det fanns nåt hos oss medelklassbarn som förenade oss här upp i obygden.

Den känslan gjorde mig stark, starkare än jag någonsin varit förut och med den lyckades jag göra saker jag aldrig gjort förut, jag vågade ta för mig och bli den jag egentligen är. Stärkt lyckades jag landa ett bra jobb här hemma i stan. Jag kände mig egentligen aldrig sugen på att flytta ner men det fanns inga jobb där uppe. Här ner, här hemma kände jag mig genast främmande och osäkerheten började krypa tillbaka. Nu när jag ser tillbaka på dom här senaste åren märker jag hur snabbt den här osäkerheten förstört saker och skapat en bitterhet. Det är väl själva fan dessutom att jag sitter i samma jävla förort nu som innan. Jag är kort sagt tillbaka på ruta ett igen. Hur gick det till? Hur hamnade jag här, är det Murphy eller bara slumpen.

Det jag vet är dock att jag måste börja utmana mig själv igen och inte stagnera i det här vakumet. Nåt måste göras och jag tror jag vet vad.

Pinsamma situationer del 1

Det är fascinerande hur jobbiga vissa situationer kan vara. Igår var jag nere på ICA Maxi och skulle handla lite småsaker. Med tanke på datumet så var det rätt tomt i Bastardens hushållskassa, vi lyckades ändå skramla ihop en helvetes massa enkronor och en rabattkupong på 25 spänn, allt som allt hade jag 125 att lattja med. Jag plockade ihop mina varor och hamnar såklart i en kassa med en onödigt snygg kassörska. Eftersom man är man så är man ju dum ihuvet och kan inte låta bli att försöka impa och verka smart. Lite ironiskt försöker jag förvarna henne att vi måste kolla hur mycket vi kommer upp i då jag har 125 att röra mig med. Triumfartat landar slutsumman på 123,50:-, jag känner mig otroligt manlig och tuff och det märks att hon blir impad, hon vill ha mig här och då på bandet, tja, inte riktigt kanske, men känslan är i alla fall mycket positiv, för att vara konservativ. Där skiter det sig totalt och allt blir bara jävligt jobbigt.

Nöjd av att jag prickat nästan felfritt på summan stoppar jag lite casual ner handen i fickan där rabattchecken ligger, vafan då, ligger den i andra fickan, hmm, jag känner att det är ganska varmt där inne och hur jag börjar bli smått svettig. I andra fickan hittar jag bara alla mynt, i sig jävligt patetiskt och något som smått börjar gå upp för mig, hon kommer garanterat tycka att jag är världens tönt som inte bara drar kortet och snabbt betalar skiten och går därifrån. Nu märker jag för första gången att det börjar byggas kö bakom mig och den stressen får mig att agera rätt irrationellt, jag fumlar och lätt maniskt går jag igenom alla fickorna och hittar bara gamla kvitton, en risig servett, ett tomt rikskuponghäfte och bilnycklarna. Jag blir mer och mer stressad och tänker att jag får helt enkelt skita checken, jag börjar fumla med mynten och självklart tappar jag ett gäng. Nu börjar även dom patetiska kommentarerna dyka upp, jag börjar ursäkta mig och jag riktigt ser hur dom suckar längre bak i kön och tänker, vilken jävla loser. Kassörskans från början imponerade uppsyn har bytts ut mot en ganska trött dito som även ger sken av att hon börjar tycka synd om mig. Jag är långt ifrån lika ball som förut. Jag måste avsluta den här farsen fort som fan så jag får lite heder kvar i alla fall. Jag börjar kulsprutemata enkronor för att visa att jag i alla fall kan göra nåt rätt.

Därefter börjar the walk of shame, när man med gamnacke och tunga steg får gå längst ner till slutet av bandet och börja hämta tillbaka varor, varor man inte har råd med, varor man inte förtjänar för man är så jävla patetisk att man inte kan se till att ha pengar med sig. Det blir en filjmölk som ryker och ett jouicepaket. Nu är jag helt borta av stress och svetten lackar, jag har inte fattat att jag ska ha pengar tillbaka utan börjar famla med kortet och börjar ursäkta mig med att jag måste nog be henne dra det på 5 spänn, fem jävla kronor!!! Det är lugnt säger hon, du får pengar tillbaka. Fort som fan rafsar jag ihop mina pengar och nästan rusar därifrån.

Vad gör jag sen då, jo jag funderar på att trösta mig med en glass på McDonalds och hela proceduren börjar om, först är chokladsåsen slut, sen ska hon dra det på kortet som såklart är tomt, jag får gå hem och skämmas dubbelt upp.

En sak är säker, aldrig handla utan pengar igen. Det är fan inte värt det.

Arrividerci Maestro

Igår slutade en era, igår slutade en mästare, igår slutade Michael Schumacher sin karriär på ett storartat sätt. Han svarade för en furiös uppkörning av högsta klass, dessvärre räckte det inte till att avsluta en av racingens mäktigaste karriärer på bästa tänkbara sätt. Det blev "bara" en fjärdeplats med löfte på en överlägsen vinst, om det bara inte hade varit för den snöpliga bränslepumpen i kvalet och skräp på banan. Efter punkan startade han en makalös uppkörning, både bil och förare var i toppslag och det var även omkörningarna av Fisi och Kimi, trots att den förstnämnda resulterade i en oturlig punka.

Jag har följt F1 sen Lövis körde för Ferrari och det är över 20 år sen. När jag sedan upptäckte Schumi 92 i den gulgröna Benettonbilen var jag grymt imponerad. Den fascinationen blev inte mindre iom mästartitlarna 94 och 95. Därefter har Schumi varit min driver of choice. För min del spelar hjärnsläppen på Jerez 97 och Monaco i år mindre roll. Det är inte snyggt men visar på en extrem fokusering och järnvilja. Att vinna betyder allt, no matter what. Den viljan har skapat förutsättningarna att sätta samman ett team jag aldrig sett maken till förut, ett team med bara ett fokus, att göra Schumacher till världsmästare. Som dom lyckats sen då...

Formel 1 kommer inte vara sig likt när säsongen drar igång i Mars nästa år, tomrummet efter en av dom största kommer vara märkbar. Jag tror att Schumi inte bara kommer vara saknad av sina fans utan även av dom som ogillar honom. Det är liksom alltid bra att ha nån att hata, en bad guy. För min del kommer jag inte ha nån good guy nästa år. Formel 1 har blivt devalverat.

Tack Michael för 16 magiska år, med både spänning, med- och motgångar och antagonister. Nån stans har det varit så att konkurrenterna har kommit och gått medan Schumi bestått. Det börjde med Senna, Hill, Häkkinen, Villeneuve, Montoya, Kimi och nu senast Alonso. Alla har dom fått se sig mästrade och passerade.

Börsdej boy

Idag är ingen vanlig dag, idag är Fabbes födelsedag, sådeså

Fearless

Fearless, ja va säger man. Filmen handlar kort om Huo Yuanjia och hans liv och öde. Jag kände inte till ett smack om snubben innan och för mig kunde storyn likagärna vara påhittat. Men det är den inte, det är en biografi och vi får följa med från när han är barn till dess att han dör. Jag gillar den här typen av film, väldigt mycket dessutom. Det finns vissa fördelar med biografiska filmer. Man får följa en karaktär genom hela hans liv. Det är medgångar och motgångar. Men allt för oftast blir jag besviken. Det blir stora luckor i historien, snabba hopp, sen blir det oftast lite för sockrat och slätstruket. Samma sak reagerade jag på när det gällde Walk the Line men det klarade sig ändå bra. Här är det värre. I första halvan sitter man och blir förbannad på Jet Li´s karaktär, en riktig jävla skitstövel är han. Sen får han sin frälsning och blir Jesus. Det blir lätt patetiskt.

Låt mig förklara. Personen Huo Yuanjia verkar vara något av en legend i Kina och inom kampsporten, det märks att man hanterar honom med silkesvantarna på och det är sällan bra när man vill krydda och hylla en historisk person. Jänkarna brukar klara det för man smäller på hela sockerskålen så man åker dit för stunden även om man spyr efteråt. Här gör man inte det, man småsockrar bara, men tillräckligt för att man ska märka det och känna den faddas maken. . Det blir lite väl mycket hyllande och gud vet vad och jag gillar det inte. Jag har förbannat svårt för det i såna här biografiska filmer.

Sen skulle det även vara ”realistiska” fightscener, my ass, det var överdrivet så det stod härliga till, men det gör mig inget så länge man skippar det skitfåniga springandet i trädtopparna och vajjerscenerna. Just fightscenerna var faktiskt det enda bra med den här filmen. Ja det blir en sågning, haru inte märkt det än så kommer det mer snart! Nackdelen med fightscenerna var att dom var för få och så var det vissa tekniska aspekter som störde. Det märktes att man speedat upp fighterna för att dom skulle se snabbare ut och sen var det märkbart ryckigt ibland.

Förutom dom partierna var filmen ruskigt seg och trist. Trailern lovade riktigt gott men filmen var ett helt annat djur. Inget av det som lovades bjöds man på. Det kändes som man blivit lovad en spritfest men får EN lättöl, inte så kul kort sagt. Sen hjälpte det inte heller att jag satt illa som fan. Feta minuspoäng till Biopalatset på söder för deras skittrånga stolar. Komforten får en charterflygning till Medelhavet att liknas vid en bubbelpool med svenska bikinilandslaget i, obs dåligt skämt.

Filmen för övrigt var väl snygg sådär, inget speciellt, en del sköna kameraåkningar men inget att hänga i granen. Nej det här var en sällsynt trist bagatell som jag faktiskt ångrar att jag såg överhuvudtaget. Det var ingen action. Det var inget bra drama, det var ingen lovestory eller stora känslor. Det var bara platt och jävligt meningslöst.

Det blir en liten ful gös till den här tidstjuven.

Dagens trams

Första veckan avklarad. Gick med bravur, ångesten och ledan kom snabbare än jag trodde faktiskt. Men nu är den här, fan va skönt det känns. Not

Med tanke på vilka jävla pajasar som Reinfeldt utsätt till ministrar känns det faktiskt rätt skönt att jag röstade blankt i valet. Det här känns lite som - ur askan i elden. Från det tröga byråkrat-Sverige till ett mini-USA där man pissar på dom svagaste och gynnar dom rika. Känns bra för framtiden. Med tanke på alla dumma jävla beslut dom tagit hittils lär dom knappast få sitta kvar efter nästa val. Dom lär ryka så det står härliga till.

Det kommer en reveiw på Fearless snart, annars är det inget som händer i veckan förutom min lediga kväll när jag få gå på bio. Den här veckan blir det The Guardian. Mange har inte råd så jag får ta den själv, vilket jag hade fått göra själv ändå, då han ratade den big time.

Fan det var nåt jag tänkte på som jag glömt bort.... Nej, just det ja. Förbannade TV3 att ändra tiden på Prison Break. Jag lackar ur på sånt. Hur fan tror dom att man ska kunna vara upp till 23 när man har småbarn och jobbar, jag kommer ju missa varenda avsnitt. Nu är det hög tid för mig att fixa nåt att spela in på. DVD med hårddisk eller billigast tänktbara video.

Over the hedge

Senaste filmen då. På andra sidan häcken. Ja vet inte riktigt va jag ska säga. Det börjar bli lite väl många datoranimerade filmer nu, så många att kvaliteten börja bli lidande. Pixars filmer blir stadigt sämre enligt mig, kanske har det att göra med att man har högre krav nu än tidigare. Madagascar var kass, sen finns det en drös till jag inte ens sett. Det här lockade dock mig till bion i tron om att den skulle vara bättre än den senaste raddan färgkluddar.

Handlingen är simpel som sig bör i en sån här film, det är ju ändå inte därför man ser en animerad rulle. Det är lite som med porrfilm, en ursäkt till gökande, här är det istället en ursäkt till att skruva karaktärer och hitta situationer för garv. Ett litet problem här dock är att garven inte kommer speciellt ofta och karaktärerna är i regel rätt trista. Det finns några som sticker ut, som den speedade ekorren Hammy och perserkatten som jag inte kommer ihåg namnet på. Det mesta känns plockat från andra filmer tyvärr, främst Ice Age och Toy Story, vilket är synd när man lyckats så bra med Shrekfilmerna, förväntningarna var lite högre än vanligt. Man har heller inte utnyttjat möjligheten att skapa karaktärer man verkligen kan bry sig om det mer yta än innehåll. Ice Age är annars ett lysande exempel på där man lyckats med bägge delarna.

Missförstå mig inte nu, filmen är inte trist, på långa vägar, men det är lite för långa transportsträckor mellan dom roliga avsnitten. Filmen känns helt enkelt för lång för sitt eget bästa! Annars kan jag säga att animationerna bara blir snyggare för varje ny film som kommer och det gäller även den här.

Jag har inte så mycket mer att säga att det här är en ok, hygglig dussinrulle med ett par klassiska ögonblick men inte tillräckligt bra för att egentligen ses på bio. Den funkar nog bättre hemma i soffan på plamsan en sunkig vardagskväll när man inte har nåt att göra.

Filmen får två starka gösar.

Nya veckan

När jag gick till jobbet i måndags morse kändes det bra, luften var klar, solen var på väg upp, det var frisk ute. Det fanns ett lugn i ghettot, det var vackert helt enkelt, jag kände mig bra. Det kändes även bra när jag kom in till stan och såg alla människor som irrade till sina jobb i full hast, nytvättade med rena fina kläder, alla var redo för dagen. Det var iof mycket folk, jag hade på dom här fem veckorna glömt bort hur mycket folk det är under rusningstrafiken, men det var ok, det kändes familjärt och tryggt. Det var mitt folk, mina trängselkamrater och jag var tillbaka i gänget. Det var skönt att komma till jobbet och se människorna jag i vanliga fall inte gillar eller ens bryr mig om. Dom var glada att se mig och allt var ok...

Nu har det gått tre dagar och jag är spyless.

Its back

Kolla här då vem som är tillbaka. Fem veckors semester går jävligt fort, men nu är dom i alla fall slut och det är dags att stämpla in vardagen igen. Inte fullt ut kanske då det har idats med lite barnafödande and stuff.

Det här kommer bli en blogg om föräldraskapets välsignelser och nackdelar. Jag har nämligen inget intresse att dra in junior här och älta i offentlighetens ljus. Han får vara den han är så det här lär nog bli ett av mycket få inlägg där han figurerar. Jag menar det är ju trots allt min blogg, han får väl starta eget om det ska vara så:)

Annars är det ok med mig faktiskt. Det har väl hänt en del saker i mediabruset som jag skulle kunna blogga om, valet, Zlatans medverkan i landslaget eller ej osv. Men det är redan förbi och strömmen av idiotiska företeelser tar inte slut så det kommer finnas tid och plats för Bastarden att orera.

Föresten, hur skulle det se ut om junior var här och härjade, han är ju faktiskt ingen bastard heller...