Wednesday, August 16, 2006

En vanlig jävla dag i the life of a Bastard

Dagen började kl 0620 med att mata och vattna Il Monstre, dusch och frulle.

Jag knatade till bussen 0715, och precis när jag öppnade ytterdörren började det regna.

0725 kom bussen och det tog 25 minuter till nästa anhalt. Tuben

Första tuben var skitfull, jag tog nästa, fick sittplats.

0815 knatar jag in på skitjobbet med en yalla i handen som jag handlade på lokala ICA, nej ingen självscanning där, för litet.

0820 är jag inloggad, jag kör igenom alla bookmarkade bloggar, läser aftonbladet och expressen, jag läser mina forum och när kl börjar närma sig tio har jag svarat på tio samtal.

1000 tar jag min yalla och jag bestämmer lunchen med en polare, jag har läst ut allt vid det här laget och börjar spela MS-röj.

Det ringer en del när brudarna är på lunch vilket gör mig irriterad över att jag inte kan koncenterar mig på mitt spelande.

1230 FRIHET, jag och polarn käkar indiskt på Odenplan.

1330 slavarbete, jag gör inget annat än att svara sporadiskt i telefon och surfar, blandat med MS-röj. Jag tror jag fram till denna stund arbetat i totalt 45 minuter idag.

Nu är klockan 1600 och jag får gå hem om en kvart, under tiden jag skrivit det här har jag blivit störd av två samtal, vilket tar udden av glädjen att skriva.

Nu ska jag hem och tömma kattlådan, laga mat till frugan och fixa matlåda, sen får jag gå och lägga mig igen efter att ha tittat på TV i några timmar innan allt börjar om igen.

Är inte livet underbart.

2 comments:

Nini said...

Jag kan bara konstatera att oavsett vad man har för jobb så är tristess det värsta som finns...

Jag funderar seriöst på om det inte är bättre med ett IQ-befriat arbete där man får röra på sig mycket och hela tiden har nåt att göra är att föredra framför stillasittande kontorsjobb...

Om inte annat så blir man inte tjock av att springa runt en hel dag =/

Fabbe said...

Tristess är den värsta fienden för allt glädje och kreativitet.

Jag har även en fruktansvärd frustration just nu som grundar sig i att det känns som om alla runt omkring mig bara öser på i sina karriärer medan jag står still eller nästan går bakåt. Jag får sån extrem panik att jag bara kör huvet i sanden och hoppas att känslan ska försvinna