Filmrecension av Storm

Tänkte börja skriva lite om dom filmer jag ser på bio, blir så jävla svårt att komma ihåg annars vad man egentligen tyckte och tänkte.

I går såg jag Storm, med bland annat Eva Röse och Jonas Karlsson, förväntningarna var sådär, svensk film är ju trots allt rätt kass när det kommer till annat än klyshiga snutfilmer. Farbror Kaleghis hade även han dragit ner förväntningarna. Men…

Filmen börjar enligt James Bond skolan, med en prolog i ett rasande tempo med full fart i ett Matrix/Seven-liknande Stockholm, det är ständigt mörkt och regnigt. Det är tuffa kalla miljöer som sätter tonen direkt. I prologen fightas Eva Röse och Lina Englund med Jonas Karlsson och hans hejdukar, utan att vi tittare fattar ett dyft. Efter förtexterna sen får vi följa introduceringen av huvudrollsinnehaveren DD som spelas suveränt av Eric Ericsson som jag aldrig hört talas om. Han rycks in i Eva Röses värld där hon är jagad av Jonas Karlsson och hans hejdukar. Snart är det han som blir villebrådet utan att han och vi förstår varför.

Den världen verkar inte vara helt i synk med vår egen, det finns övernaturliga element som gör att man snart tappar kollen över vad som är verklighet och fantasi. Efter en stund börjar historien sätta sig och den röda tråden nystas upp även om det kanske inte är helt klart vart det bär. Eva Röse och framförallt Jonas Karlsson är lysande i sina roller som antagonister.

Filmen följer ett tema och ett visst tempo men den tar en ny sväng på slutet där filmskaparna lägger till ytterligare en dimension och börjar spela på känslorna och det på ett bra sätt, inte det gamla trötta teatraliska tramset med skådespelare som spelar över, som annars snarare är regel än undantag i svensk film.

Filmen är rakt igenom vansinnigt snygg och trovärdig på sitt skruvade sätt. Normalt brukar svenska actionfilmer kännas rätt patetiska och det är svårt att hålla sig för skratt när det blir seriöst, men här får man aldrig den känslan. Bara det är bra betyg, sen är den välspelad och tight trots att den tappar lite tempo i mitten. Det finns referenser till alla möjliga filmer och stilen är snodd från dom bästa, läs Matrix, Seven, The Game osv, men den känns ändå aldrig som en ripoff. Det bästa är dock att man inte får allt serverat på ett fat utan man får tolka saker lite som man själv vill. Farbrorn och jag gjorde två olika tolkningar på handlingen och ingen kändes mindre trovärdig än den andra. Det är enligt mig en styrka.

Nej jag blev grymt imponerad och så här bara dagen efteråt måste jag säga att jag nog rankar den som en av dom bästa svenska filmer jag sätt i alla kategorier, även en av dom bästa filmer oavsett ursprung i år.

Betyg då: 4 gösar av 5