OS

Men dra åt helvete va bra vi var då, Vad har hänt, dom som normalt underpresterar har höjt sig så det sjöng om det. Det normalt vanliga svenska kynnet att det är ok vad man än presterat verkar vara som bortblåst. Här var det fullt ös hela vägen i alla möjliga idrotter.

Hockeylirarna måste jag buga för, dom gjorde tvärtom mot vad som varit brukligt i dom senaste turneringarna, att spela bäst i början och dessvärre sämst när det verkligen gällt. Tom stjärnorna levererade som bäst, stort jävla grattis to say the least.

Nån mer än jag som reagerat på att ju fler medaljer vi tagit desto mer, - jaha, va kul har vi en till, än den hysteriska eufori som uppstod när dom första medaljerna kom.

Hade Anna-Carin Olofsson tagit guld första dagen hade hon fått enorma rubriker, nu gick hennes fantastiska guld nästan omärkt förbi. Även hockeyvinsten var mer av sansad karaktär. Det är märklit hur fort man kan bli van av framgång.

Men det är sjukt egenligen att vi tagit så många medaljer när vi inte gjort nåt på hur många år som helst. Bäst är dock att vi gav norskaran och finnpajsarna på käften så det bara rök om det, nu har vi visat vart skåpet skall stå i fyra år till.

Big brother rules helt enkelt.