Jag har haft en laddad vecka med löneförhandlingar högst upp på agendan. Jag hade mina argument slipade och var beredd att dra ut i krig, men jag blev skjuten i ryggen redan på vägen till fältet. Det gick kort sagt inte som jag hade tänkt mig. Jag drog mig tillbaka för att börja ladda med nya argument , för att ta hjälp la jag ut exakt samma fråga på fyra olika forum på nätet. Tre var mansdominerade och ett var kvinnodito.
Jag blev uppriktigt sagt förvånad över svaren och den oerhört tydliga linjen som visade sig. Det var något jag inte hade väntat mig faktiskt. Männen på alla forumen tyckte att jag skulle stå på mig, inte acceptera erbjudandet, dom peppade mig med tuffa argument och taggade upp mig. Kvinnorna däremot gjorde det motsatta. Dom tyckte jag var girig, otacksam och osolidariskt mot dom andra. Det slog mig att kvinnorna där verkade vara dom perfekta socialdemokraterna, dvs ”du skall icke tro att du är något.” eller som en kompis en gång sa till mig, ”Socialdemokratin är läran om statligt organiserad avundsjuka och byråkrati”.
Det som helt plötsligt gick upp som ett ljus för mig var att om det är så brudarna resonerar när det gäller löneförhandlingar och ta sig fram så är det inte konstigt att dom har lägre löner än oss män. Tar man för sig och visar sig offensiv, är framåt lönar det sig. Sitter man still och är tacksam, tar första bästa erbjudande och inte tycker att man är värd mer, eller inte ens argumenterar för det om man gör, ja då är det inte konstigt att dom inte har samma löner som oss. Det är heller inte fel eller orättvist att vi tjänar mer om det är under dom premisserna. Jag blir så trött på sånt där hämmande jävla tänkande. Ge dom jävlarna vad dom tål. På dom bara, fan brudar stå på er lite, var tuffare och inte rulla över och visa magen jämt, och framförallt, dra inte ner varandra och andra bara för att ni inte kan ta er framåt själva, stötta och supporta er omgivning. Släpp avundsjukan och kavla upp ärmarna.
Hur gick det för mig då? Jo jag höjde grundbudet med 2000 i månaden. Så går det om man står på sig. Amen
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
7 comments:
Damn it!
Vid min senaste löneförhandling had jag också laddat upp med en arsenal av argument.
Jag började med att förklara att detta inte hade något med personen som jag förhandlade med att göra, utan att det handlade om vilken signal företaget ger mig.
Bottom line var att jag var väldigt skeptisk till att lönen inte motsvarar mina kvalifikationer, samt att varje argument om att pengar inte finns bemöttes med att pengarna visst finns, de bara kommer från en annan pott...
Orkar du stå på sig i ett sånt resonemang så kan två saker ske: 1. Chefen säger "My hands are tied". Då säger jag: "Då vill jag att du tar upp detta med cheferna igen"
2. Brallorna är avdragna och löneutvecklig sker.
För min del blev det 16%. Stå på dig, min vän!
Aj see, det blev till slut 2000 mer än originalbudet, även om det innebär en sänkning med en loppa totalt. Men det kan jag inte göra nåt åt. Men det gäller att bli tuffare vid dom här tillfällena. Att stå på sig och inte mesa ur.
Jädra gnällspikar- vi )FOIs SACO-medlemmar) har inte fått löneförhöjning på 2 år p.g.a. strandade förhandlingar. F.n. ligger avtalet om fjolårets löneförhandling hos arbetsgivarverket. 2005 års förhandling är inte ens påbörjad. Sen kan ni ju även fundera över hur lönegrundande det komer att vara att vara mamma-ledig 2006...
16%
Det är ju för fan löjligt.
Men Annica du jobbar ju åt staten då får du ju skylla dig själv lite grann, då är man ju körd när det gäller individuella löneförhandlingar, eller?
Du reagerar precis så som jag upptäkt, jag är inte gnällig jag slåss för min lön så hårt jag kan. Det har ju resulterat i 2000 mer än utgångsbudet. Det är väl bra jobbat. Hade jag jobbat åt Göran Persson hade jag också varit frustrerad över att inte kunna påverka det själv. Men nu kan jag ju det så...
Good for you, jag missunnar ingen bra lön och jag försöker nog ta för mig så gott jag kan också. Det var inte poängen. Nöjd blir man aldrig, och det vore dumt. Till skillnad från dig (?) ser jag dock inte mitt jobb som ett straff vilket underlättar lite:-)
Tror dock inte jag jobbar för Göran om det år...
ha ha, all form av arbete är ett straff, inget man skulle göra frivilligt om man inte måste, i alla fall har det alltid sett ut s för mig i dom jobbsituationer jag varit i. Men ok, gör man det man vill och trivs med miljön och lönen så heder åt dig, det skulle jag unna alla.
Post a Comment