Little miss Sunshine recension

Dags för årets sista recension, eller som det blir tidsmässig nu, årets första, även om den kommer kategoriseras under 06.

Little miss Sunshine, en film jag aldrig sett om det inte varit för att jag läste om den på Emmas blogg.

Jag visste mycket lite om filmen innan jag och Mange drog iväg, det enda jag sett eller hört var trailern och den verkade lovande.

Filmen är en slags allvarlig komedi, hur udda det nu må låta. Men det är en film som för mig hamnar i samma kategori som Sideways och till viss del Wes Andersons filmer som Royal Tenenbaums och Rushmore. Det är udda karaktärer i udda miljöer och tonen pendlar vilt mellan tragik och komik under resans gång.

Filmen kretsar kring familjen Hoover och deras desperata försök att hinna ta sig från sitt hem i ”The Middle of Nowhere”, USA till Kalifornien och dotterns uppkommande skönhetstävling ”Little miss sunshine”. Familjen består av en hopplös samling förlorare och den här skönhetstävlingen blir en kanal för hela gänget att hamna i vinnarhålet.

Familjen som sagt är bland det skummaste jag stött på i filmväg, förutom familjen Addams då, den består av Fadern som spelas av Greg Kinnear, han gör lite av sin vanliga figur på senare år, den Ned Flandersliknande familjefadern, här är det lite mer dock. Han är en man besatt av att lyckas. Han har dragit ett igång ett 9 stegs program som visar hur man blir en vinnare, det här programmet är något han likt ett mantra applicerar på allt och alla i sin omgivning som är långt ifrån imponerade. Det sitter ett stort fläskigt L i pannan på honom, något som blir mer och mer påtagligt under filmen, för honom och för oss som publik.

Resten av familjen består av en porrfixerad farfar (Alan Arkin) som blivit utslängd från sitt ålderdomshem för att han sniffat heroin! Han precis som alla andra här gör ett mycket bra jobb i sina roller. Vi har en homosexuell morbror som enligt egen utsago är USA:s främste Proustexpert och som just blivit utskriven från psyket för ett självmordsförsök när hans pojkvän dumpat honom för USA:s näst främste Proustexpert. Morbrodern är fenomenalt spelad av en nedtonad Steve Carell som är filmens stjärna, han briljerar verkligen. Vi har sonen som avlagt tystandslöfte tills han kommer in på flygskolan och som är helt insnöad på Nietzsche och som hatar allt och alla.

Den mest normala i familjen är mamman (Toni Collette), men sticker ut på sitt sett mest på grund av sitt smått neurotiska beteende vilket blir märkbart genom hennes ständiga smygrökande. Dottern då? Jo hon är ju anledningen till att dom ger sig iväg, hon är långt ifrån någon barnskönhetstävlande, dock är det ingen som säger något utan dom kör stenhårt på att hon om någon i familjen skall lyckas, något som fadern går igång som en besatt på. Hon har fula kläder, gigantiska glasögon och i den här sjuka världen skulle hon säkert anses vara för tjock dessutom. Hon tränas under mycket hysch-hysch av sin Farfar för sitt slutnummer och man märker att av familjemedlemmarna är nog han den som står henne närmast.

Dom samlas som sagt kring dotterns uppkommande skönhetstävling och ger sig ut på en märklig roadtrip i sin fallfärdiga folkabuss. Vi kommer stöta på tragik och komik i rasande växelverkan. Det blir dödsfall, självmordsförsök, personliga misslyckanden på löpande band. Trots den här dystra inramningen finns det plats för en glöd och värme. Den här värmen är kittet som håller ihop hela filmen och framförallt familjen. Någonstans på resan börjar man känna för familjen, man börjar sympatisera med dom. När vi sen når slutet, vilket slut sen, så sammanfattas hela filmen på något sett i ett hejdlöst crescendo som är både oväntat och svinkul.

Filmen är skön och snygg i sitt fula sätt. Det finns dock ett problem. Man kommer ganska nära karaktärerna men inte tillräckligt för min smak. Det är för många skruvade personer med ganska komplicerade historier. Dessa får inte det utrymme man skulle vilja ha. Det gör att dom blir lite av karikatyrer och känns överdrivna. Varför har Dwayne, storerbror avlagt tystandslöfte, varför lever Farfar som han gör, vad får Morbror att agera som han gör? Det blir för många frågor helt enkelt. Under filmens gång blir dom dessutom mer normala och utvecklingen där känns inte heller trovärdig. Filmen hade tjänat på utveckla karaktärerna hårdare eller skippa några.

Den här filmen är en liten skön överraskning som dök upp i slutet av året. Visst luktar det indiependentfilm lång väg, på gott och ont, främst gott iof. Den har sina svagheter, främst på karaktärsutvecklingen och den något förutsägbara utvecklingen av händelseförloppet, men den vinner så mycket på sin charmighet och sin avslappande sköna stil och de skruvade familjemedlemmarna. Jag rekommenderar lätt den här filmen till alla som vill må lite gott efter ett biobesök och som inte går igång på feta explosioner och överdrivna CGI effekter.

Den får efter mycket eftertanke 3 starka Gösar.