Medelklassfår

Jag var på väg att skriva något om hur jävla jobbigt det är med dittan eller datten, men fan nån gång får det vara nog... Så nu blir det gnäll istället, gnäll om hur jävla jobbigt det är att ha det bra.

Det finns för många medelklassfån som bara går runt och är, som bara längtar efter något som inte är serverat på silverfat. Samtidigt som dom önskar detta med ena handen håller dom i tryggheten med den andra och vägrar släppa. Det är självömkan hit och dit, man försöker finna liknelser med försupna idoliserade författare och gud vet vad. Allt detta i jakten på att få vara något annat än det man just är, ett medelklassfår, en medelsvensson. Man försakar sin egen lycka i jakten på något naivt och faktiskt rätt barnsligt. Acceptera för helvete istället vad ni är, acceptera verkligheten, släpp spritflaskan och försöken till rockstjärneliv, ni står på gränsen till att bli patetiska och obehagliga på riktigt. Än så länge kan det fortfarande passera som ballt i vissa lägen, men dessa lägen blir bara färre och färre.

Fan grabbar, för det är oftast grabbar även om det blir mer och mer brudar också, acceptera att ni inte är Ulf Lundell och kommer inte bli det. Hade ni möjlighet att vara det ett tag skulle ni inte heller vilja det.

Man kan summera det på det väldigt bra sätt det jag vill säga. Till som ännu inte vaknat upp och blivit vuxna har Neal Peart sagt det på ett bra sätt.

It's cold comfort
To the ones without it
To know how they struggled
How they suffered about it
If their lives were exotic and strange
They would likely have gladly exchanged them
For something a little more plain
Maybe something a little more sane