Friday, August 14, 2009

Facebook

Facebook

Ett intressant medium att hitta förlorade vänner på och uppdatera sig med vad dom gör idag och så vidare. Ett sätt att hitta nya vänner, ett sätt att knyta kontakter, ett sätt att skapa ångest på, ett sätt att ljuga om verkligheten på...

Allvarligt, jag har börjat undra över en sak när det gäller ansiktsboken, den är bra till mycket, jag har hittat gamla polare, det är skitkul att se allas bilder dom lägger ut (inte för att jag är så jävla dum själv att jag lägger över äganderätten på mina bilder till Facebook). Det är även kul att läsa vad folk håller på med, men här kommer poängen, håll i er nu. En sak jag börjat störa mig på och det är när alla, och då menar jag alla hela tiden har haft sååå fantastiska dagar, dom har haft såååå roligt, dom har ätit sååå god mat, dom har träffat den och den fantastiska människan. Vad är det här, har det blivit nåt jävla Stepford wifes av hela skiten nu! Jag menar, varför sitter folk och rakt upp och ner ljuger alla andra i ansiktet. Det är inte fantastiskt jämt, alla är inte underbara, barn är inte världens gulligaste hela tiden.

Skrämmande är det, riktigt på allvar skrämmande med detta larv, lägg genast av med det.

Det är iof bara en reflektion av hur det ser ut i samhället idag, alla vill synas, även jag, alla vill synas så hårt att man marknadsför sig som AB Lyckliga jag, eller AB Lyckliga familjen hela tiden, i tron om att alla ska tycka att man är såååå fantastisk. Menade jag alla, det finns såklart undantag, eller hur Kunken... Det finns några få som vågar, orkar vara rakryggade och ärliga och skriva hur fan det egentligen är, cudos till er.

Men den här låtsasvärlden spinner på rätt rejält och istället för att bekämpa monstret med ärlighet så eldas det på nåt det grövsta. Det är inte bra.

Nästa gång jag är sjuk ska jag nog skriva "har haft en fantastiskt dag, har legat och kräks hela dagen på toa, det har varit så mysigt, tack Gustafsberg för en supermysig dag"...

Eller... så kanske man kan börja fundera på varför man måste ljuga, det är inte farligt att vara osäker, det är inte dåligt eller fult. Det är ok att ha rätt tråkigt, det är rätt skönt att ha haft en helt beige helg utan vare sig nåt bra eller dåligt. Framförallt så är det rätt så jävla skönt att vara ärlig, riktigt jävla nakenärligt ibland. Tänk på det nästa gång ni sitter och ljuger på facebook.

14 comments:

Lotta said...

Nu vet ju inte jag vad du har för polare på Facebook, men jag tycker att jag får upp rätt mycket av tristess- och ångeststatusrader också.
Men någonstans så är det ju inte så jävla kul och känns inte som ngt att stoltsera med när man mår kass. Speciellt inte om det är där man oftast befinner sig.
Då är det nästan mer för att pigga upp mig själv som jag skriver att jag ätit en kalasgod middag,(åtminstone ngt roligt) eller njutit av en vacker solnedgång isf att beskriva 2 års ångest för arbetslöshet och depression.

Fabbe said...

va lustigt, jag har bara en massa 30 something småbarnsföräldrar och det kryddas hej vilt tycker jag. vi kanske ska byta polare.

vargen said...

precis det där stör jag mig på FB också för allt är mysigt hela tiden, det blir en tävling om vem som hittar på mest och så vidare - detta fasadleverne kräks jag på. det är min status.

Simmelimaka said...

Måndag morgon på jobbet, och den klassiska frågan: Hur har helgen varit?
Och det klassiska svaret: Bra, fin, kul..etc.
Vem vill säga: jag satt ensam hela helgen, hade ingen att umgås med, inget att göra, och jag hasade runt i morgonrock och åt rakt ur kylskåpet. Duschade inte heller.
Så det blir hurtiga svar på en frågan. Undrar bara hur många som ljuger.

Fabbe said...

Vargen och Simmelimaka

Det är klart folk ljuger, även irl, för visst är det så att folk hittar på fast dom haft en sugig helg. Vad är problemet med att vara ärlig egentligen.

Det är som när det ringer när man sover och den som ringer frågar; sov du? Nej svarar man alltid, som om man skäms för att säga att man visst sov... Folk är konstiga

Simmelimaka said...

Problemet med att vara ärlig kan för en del vara att man framstår som trist, ointressant, löjlig eller vad som helst.
Och just nätet ger ju alla möjligheter att slippa vara trist.
Ska inte nämna namn nu, men visst finns det de som satt system att blåljuga om allt.

AA said...

Eller... så kanske man kan börja fundera på varför man måste skriva om sitt liv på fejjan...

Fabbe said...

precis, det är i samma linje, jag har funderat på det och håller med dig där. Vad är poängen, iof vi vet nog vad poängen är, det är ju att synas att få vara nån.

vargakvinnan said...

samhället ser ju ut så idag, man måste visa att man är nån, oavsett om det är i verkligheten eller på nätet - framgångstänket är dock ganska stressande, för de flesta. men FB hjälper till att visa att man har ett liv och man, jag, en del nappar helt klart. inte fan lägger man upp bilder för att släktingar på andra sidan jordklotet ska minnas hur man ser ut. eller? (hårddraget förstås)

Matte said...

Man kanske ljuger, eller förhärligar, för att man inte orkar se sanningen i vitögat? För att man kommit fram till att gnället inte leder någon vart? För att man försöker bryta en negativ spiral? Jag vet inte, jag är inte ens med på FB (där har en lösning på ditt problem) men fenomenet finns ju även på övriga nätet. Barnfamiljer kanske är värst på det här med att förhärliga vardagen, men jag kan ha viss förståelse för det också. Det krävs väldigt mycket energi för att orka med ett sånt liv, även om jag själv inte kör med fasadtaktiken utan försöker vara så nykter som möjligt i alla lägen.

Fabbe said...

Matte:

Visst är det så, det tro jag med, man ljuger och förhärligar för att upprätthålla fasaden, men varför måste man det? Man måste inte ljuga sig ett bättre liv, man behöver inte säga nåt alls istället. Allt måste inte ut på pränt! Jag menar kort att man, oavsett hur man mår så behöver man inte skriva allt för omvärlden. Skäms man över hur man har det så ljug för all del inte.

Ja av dom jag märkt av det här på FB så är det just barnfamiljerna, allt är rosenrött hela tiden. Alla som har småbarn vet att det är långt ifrån en dans på rosor hela tiden.

Fast jag är inte på FB för att sprida lögner om min vardag, jag gör det för att ha kontakt med kompisar från förr:)

Matt said...

Finns man inte på FB finns man inte.

Fabbe said...

precis och det får man inte missa

Joel R said...

Det här med "hurharhelgenvarit"-frågan är väl egentligen en artighetsgrej? Inget man förväntar sig ett ärligt svar på. Som expiditer i usa eller england som har hunnit försvinna innan man svarat på deras "how are You?"

Däremot har jag gjort samma reflektion över fb. Kan själv komma på mig själv med att sitta och fundera över vad jag ska skriva för glättigt när jag egentligen inte gör ett skit. Så nu skiter jag i att göra det överhuvudtaget.

Microbloggande är en stresskälla utan dess like och en kamp om att vara intressantast. Läste någon stans att idag kan du inte sitta vid havet och njuta av utsikten utan du måste skriva på facebook eller twitter att du sitter vid havet och njuter av utsikten. Först då är upplevelsen ett faktum. Eftersom jag tydligen ska leva andras uppfattning av mitt liv.