Jag stör mig på det här, varför förställer jag mig när jag bloggar, hur kommer det sig att jag inte kan slappna av och vara helt ärlig. Det stör mig, hur mycket jag än försöker blir det krystat som med förra inlägget. Förbannat va ointressant det är att skriva en massa kvasiskit.
Kanske det är som en polare sa när jag mailade honom nyss om detta att man censurerar sig när man vet att folk man känner läser. Eller rättare sagt, det här är hans ord;
"Det är av samma anledning som man inte sitter och berättar för psykologen att man innerst inne vill döda människor som tittar på en på fel sätt. "
Är det inte poesi och kärnfullt så säg. Fan, pang på rödbettan bara utan krusiduller.
4 comments:
Men du - helt ärlig...hur ofta finns det? Egentligen?
Det är ju knappt man är det mot sig själv, och det som är sant ena dagen stämmer inte nästa.
Så jag tror att det bara är att skriva på.
Och just det att man censuerar sig själv är nog inte så dumt - ändå.
Det gör jag med.
Ja visst är det så, men det kan vara mer eller mindre sant. Det är skillnad på censur och förställning
Jag censuerar också, men jag förställer mig inte. Det är däremot en hårfin balans...
Å vad gäller det din kompis sa så håller jag med. Man säger inte det till nån men man tänker det hela tiden...
Nini, fast jag kommer på mig själv att även förställa, vilket retar skiten ur mig, jag är som en kameleont (stavas det så här)
Post a Comment