Barnkalas the true story

Jag har haft en helg i fullgasens tecken, järnet från 05 varje dag tills man stupar i sängen medvetslös en kvart efter ungarna somnat.

Barnkalas består av två dagars planerande, handlande, städande, dukande, lagandes av mat och tårtor. Sen kommer kaoset i form av ett inferno på 15 3 åringar och ett knippe bäbisar. När "Katrina" bedarrat är det bara att börja städa igen. Ett marathonlopp är lättare i jämförelse, då springer du bara, här springer du i två dygn och samtidigt försöker koordinera ungar, fruar och katter, i ett marathonlopp får du mat och dryck med jämna mellanrum, det får du inte på ett barnkalas, där får du överaskningar i form av trasiga saker, trasiga barn och mat på platser där mat inte skall finnas. Nästa år ska jag nog anmäla mig till satmaran istället och springa i peruk. Det går tydligen bra att som man springa i lopp för bara kvinnor, kolla snubben som vann damernas 800 meter på Friidrottsvm senast.

Nu ska jag vila upp mig på jobbet, ett stort svalt tyst rum med bara vuxna, äta vällagad lunch på en skön uteservering och sen en lugn promenad tillbaka, fan kan det bli bättre...

Barnkalas

En timma kvar på jobbet, allt är klart för veckan, har tom tidrappat så nu återstår nedräkning. Ikväll är det dags för Inglorious bastards, hoppas den håller sig på rätt sida av Tarantinos balansakt. I mina ögon balanserar alla hans filmer på slak lina när det gäller koolhet. Det är så medvetet och överdrivet att det är nära när som helst att bli patetiskt och fånigt. Hittils har han klarat sig, hoppas det blir lika bra den här gången. Annars är det barnkalas i helgen, två stycken tom med allt vad det innebär. Vi ska iväg på ett och hålla i ett, jag måste säga att det känns jobbigare att hålla ett än att gå på ett... 30 pers varav hälften ungar. Regnar det ska alla vara inne och det lär bli rätt hög ljudvolym på 15 sockerhöga treåringar.

Zzzzzzzzzz

klockan är drygt två, jag har just kommit ut från toan där jag precis som på film stänkt vatten i ansiktet, kallt kallt vatten. Jag måste hitta på nåt för att hålla mig vaken, det här går inte. Eftermiddagarna är en enda lång kamp mot att mota undan John blund. Han är en riktigt envis jävel, men jag tror jag kommer lyckas idag med. Det är en balansgång utan dess like, ett enda möte och jag skulle vara körd.

Det finns inget värre än att vara svintrött och vilja sova och ändå inte få det. Jag kommer ihåg när jag pluggade, jag satt alltid längst bak så jag kunde somna. Det gick inte att hålla sig vaken, oavsett om det var något intressant eller ej. Undrar om alla har det så här. Jag tycker det är skitjobbigt att alltid vara trött. Ge mig fem minuter, bara fem minuter i tystnad och jag somnar som en sten. Jag har svårt att koncentrera mig när jag läser kurslitteratur också kommer jag ihåg. Samma där, tror det tog en kvart eller så innan tankarna vandrade och ögonlocken slöt sig. Jag skulle behöva nåt ordentligt uppiggande. Att ha småbarn och inte få sova ordentligt på nätterna spelar också roll. Men det var likadant när jag som sagt pluggade.

Nu blir det tydligen fika med, gissa om jag blir ännu tröttare efter det.

Småstressad

Det har varit rätt stressigt ett tag nu. Det är kul det här med att renovera hus, det är som ryska dockor, det dyker alltid upp något oväntat. Jag hade som ambition att måla om huset i i somras (känns fel att redan benämna sommaren i preteritum) under nästan två veckor då resten av familjen var borta. Under den här tiden han jag upptäcka att det krävdes panelbyte på ena gaveln och sätta dit sockelskivor längs med hela... sockeln. Nu ca två månader senare har jag äntligen målat klart allt två gånger, inga sockelskivor dock, man kan inte hinna allt med småbarn och ändå jobba fulltid.

Allt det här resulterar i en jävla stress, stress att hinna klart innan hösten kommer, stress över att man inte hinner med att leka med barnen så mycket som man vill, stress att man inte hinner äta ordentligt, stress över att man inte hinner träna, stress över att man inte hinner med något eget förutom 15 sportnytt varje kväll.

Just nu känns det som om det är en stor sak för mycket, jag kanske ska sluta jobba, sälja huset eller ungarna? Nej jag slutför det här projektet sen blir det inget i huset på någon månad i alla fall...

Facebook

Facebook

Ett intressant medium att hitta förlorade vänner på och uppdatera sig med vad dom gör idag och så vidare. Ett sätt att hitta nya vänner, ett sätt att knyta kontakter, ett sätt att skapa ångest på, ett sätt att ljuga om verkligheten på...

Allvarligt, jag har börjat undra över en sak när det gäller ansiktsboken, den är bra till mycket, jag har hittat gamla polare, det är skitkul att se allas bilder dom lägger ut (inte för att jag är så jävla dum själv att jag lägger över äganderätten på mina bilder till Facebook). Det är även kul att läsa vad folk håller på med, men här kommer poängen, håll i er nu. En sak jag börjat störa mig på och det är när alla, och då menar jag alla hela tiden har haft sååå fantastiska dagar, dom har haft såååå roligt, dom har ätit sååå god mat, dom har träffat den och den fantastiska människan. Vad är det här, har det blivit nåt jävla Stepford wifes av hela skiten nu! Jag menar, varför sitter folk och rakt upp och ner ljuger alla andra i ansiktet. Det är inte fantastiskt jämt, alla är inte underbara, barn är inte världens gulligaste hela tiden.

Skrämmande är det, riktigt på allvar skrämmande med detta larv, lägg genast av med det.

Det är iof bara en reflektion av hur det ser ut i samhället idag, alla vill synas, även jag, alla vill synas så hårt att man marknadsför sig som AB Lyckliga jag, eller AB Lyckliga familjen hela tiden, i tron om att alla ska tycka att man är såååå fantastisk. Menade jag alla, det finns såklart undantag, eller hur Kunken... Det finns några få som vågar, orkar vara rakryggade och ärliga och skriva hur fan det egentligen är, cudos till er.

Men den här låtsasvärlden spinner på rätt rejält och istället för att bekämpa monstret med ärlighet så eldas det på nåt det grövsta. Det är inte bra.

Nästa gång jag är sjuk ska jag nog skriva "har haft en fantastiskt dag, har legat och kräks hela dagen på toa, det har varit så mysigt, tack Gustafsberg för en supermysig dag"...

Eller... så kanske man kan börja fundera på varför man måste ljuga, det är inte farligt att vara osäker, det är inte dåligt eller fult. Det är ok att ha rätt tråkigt, det är rätt skönt att ha haft en helt beige helg utan vare sig nåt bra eller dåligt. Framförallt så är det rätt så jävla skönt att vara ärlig, riktigt jävla nakenärligt ibland. Tänk på det nästa gång ni sitter och ljuger på facebook.

Mask

Jag stör mig på det här, varför förställer jag mig när jag bloggar, hur kommer det sig att jag inte kan slappna av och vara helt ärlig. Det stör mig, hur mycket jag än försöker blir det krystat som med förra inlägget. Förbannat va ointressant det är att skriva en massa kvasiskit.

Kanske det är som en polare sa när jag mailade honom nyss om detta att man censurerar sig när man vet att folk man känner läser. Eller rättare sagt, det här är hans ord;

"Det är av samma anledning som man inte sitter och berättar för psykologen att man innerst inne vill döda människor som tittar på en på fel sätt. "

Är det inte poesi och kärnfullt så säg. Fan, pang på rödbettan bara utan krusiduller.

Nycklar

När jag satt på tvärbanan och passerade Gröndal kom jag just att tänka på en sak. En sak som gör det svårt ibland. Jag vet inte om det är så här för andra men för mig är det så. Jag har vissa hangups, vissa mentala låsningar som gör det jävligt svårt att ta sig förbi en del hinder. Det grubblas nåt oerhört på dom här sakerna och frågan är inte om det är grubblandet i sig som lägger krokben snarare än orsaken, vad den nu än må vara. Sökandet efter nycklarna att låsa upp dom här sakerna så man kan bli sitt bästa jag är kort sagt, jävligt svårt. Det kan vara en serie motgångar man haft som gör att ett mönster börjar uppstå, mönstret blir en vana och till slut sitter man där och definierar sig utifrån det. Inte bra.

Kan det vara så att man egentligen bara jagar sin egen svans, det springs på i sitt ekorrhjul. Ta mig fan, det är nog så trots allt. Hmmm va man kommer på saker när man sitter och skriver. Snacka om att göra en höna av en fjäder, kvasipsykologi ur navelperspektiv. Va får jag alla dumheter ifrån, krystar fram dom här små skitsakerna, blåser upp dom och tycker att det är världens problem. Får för mig att nu har jag kommit på något, nu ska det bloggas, när jag sen börjar sätta fånerierna på pränt märker jag hur ihåligt och fånigt det egentligen var. Det kanske hade varit bäst om det hade fått vara en tanke som hade fått stanna där på tvärbanan på väg till jobbet.

Hur som haver nu är den borta i alla fall.

Här är jag, se på mig, älska mig.

Jag vill också delta, få uppskattning, märkas, känna mig betydelsefull, vara någon, ta plats.

Jag gör inte det nu, jag har gjort det, gör inte det längre, har inte gjort det på länge och det börjar klia i mig att få göra det. Det är viktigt att få bekräftelse för den man är, det man tycker, det man gör. Jag saknar dom sakerna. Som det är nu har jag gett allt åt att vara family-man. Det räcker inte längre, det är underbart men slitsamt men det kan inte föda mitt ego på det sättet jag behöver. Jag behöver mer, jag behöver yttre stimulans. Mitt liv kan inte bestå av att jobba, komma hem, städa, leka med barn, natta barn, handla mat och se på tv för att sen börja om igen. Det här räcker inte. Det har räckt i några år, nu måste jag få vara Fabbe igen, vem det nu är? Som det är nu har jag inga intressen, inga mål, ingenting utanför bubblan. Jag tror inte det är bra för någon i familjen att jag inte har något annat liv. Jag tror alla behöver ha ett eget liv med egna intressen utöver familjen för att inte tappa allt. Man måste ha balans, just nu har jag vakum, det är inte bra

Dags att börja igen.

Den här bloggen ska börja leva igen precis som jag ska, jag har en plan, steg för steg ska saker börja ske

Säg ja istället för nej

Spenderade gårdagen med att läsa hela Matte matar monsters blogg, det var några inlägga kan jag säga, men vad intressant att ta del av en människas liv under fyra år, ok långt ifrån alla delar är med, men man får en ganska bred bild ändå. Kan bara säga att jag blev inspirerad av den mannens sätt att se på världen, fötterna på jorden och blicken framåt. Jag fick några rejäla tankefundeingar som jag försökt sätta fingret på förut men aldrig lyckats, tack för dom. Framförallt det där med att vara lösningsorienterad istället för problemdito. Det ger inget att älta älta och älta, det skapar inget, istället ger det nog bara mer problem. Jag har sett på tok för mycket av den där oron på nära håll, jag själv är likadan, destruktivt och helt meningslöst.

Att vara positiv och se framåt är parollen, nostalgi och sentimentalitet är väl ok i små mängder men inte när man är i min ålder. Att hela tiden glamorisera det som varit, the glorious past är inte vägen till lycka. Det är bättre att säga, "tja, det där var fan kul, nu gör vi nåt nytt isället". Hur ska vi annars bli bättre människor om vi hela tiden håller oss kvar i det förgångna. Jag förespråkar inte något slit- och slängsamheller, absolut inte, men att använda sig av sina erfarenheter för att skapa nya är rätt ordenligt mycket mer kreativt än att blicka tillbaka och romantisera.

Man måste rannsaka sig själv, skaka av pälsen, kamma den och ge sig ut i livet. På tok för länge har jag isolerat mig från omvärlden och människor under devisen, att jag inte orkar, har inte lust, är för bekväm osv. Vad är det för ursäkter, "nej, jag har ingen lust att leva, jag tittar hellre på, det känns bäst så". Jag är väl inte 85och döende heller. Nej det får vara nog med det nu känns det som. Ta möjligheterna när dom kommer, säg ja istället för nej.

Nu låter jag som Mia Törnblad/Blom eller nåt, men vadå, so be it, det blir inte sämre för det. Jag är trött på att vara bitter, jag är trött på att vara negativ, jag är trött på att vara trött, jag är trött på att säga nej, jag är trött på att se hur jobbigt och svårt allt är, jag är trött på att stå vid sidan och se alla andra leka och har roligt. Jag vill också ha kul och känna att jag lever, att jag inte bara jobbar, tar hand om barn och hus. Jag kan jobba, ta hand om hus och ta med barnen på livet istället...

Jag tycker det känns bättre, ska vi säga så?

Medelklassfår

Jag var på väg att skriva något om hur jävla jobbigt det är med dittan eller datten, men fan nån gång får det vara nog... Så nu blir det gnäll istället, gnäll om hur jävla jobbigt det är att ha det bra.

Det finns för många medelklassfån som bara går runt och är, som bara längtar efter något som inte är serverat på silverfat. Samtidigt som dom önskar detta med ena handen håller dom i tryggheten med den andra och vägrar släppa. Det är självömkan hit och dit, man försöker finna liknelser med försupna idoliserade författare och gud vet vad. Allt detta i jakten på att få vara något annat än det man just är, ett medelklassfår, en medelsvensson. Man försakar sin egen lycka i jakten på något naivt och faktiskt rätt barnsligt. Acceptera för helvete istället vad ni är, acceptera verkligheten, släpp spritflaskan och försöken till rockstjärneliv, ni står på gränsen till att bli patetiska och obehagliga på riktigt. Än så länge kan det fortfarande passera som ballt i vissa lägen, men dessa lägen blir bara färre och färre.

Fan grabbar, för det är oftast grabbar även om det blir mer och mer brudar också, acceptera att ni inte är Ulf Lundell och kommer inte bli det. Hade ni möjlighet att vara det ett tag skulle ni inte heller vilja det.

Man kan summera det på det väldigt bra sätt det jag vill säga. Till som ännu inte vaknat upp och blivit vuxna har Neal Peart sagt det på ett bra sätt.

It's cold comfort
To the ones without it
To know how they struggled
How they suffered about it
If their lives were exotic and strange
They would likely have gladly exchanged them
For something a little more plain
Maybe something a little more sane

Bad

To let it go! And so to fade away
To let it go!
And so fade away
I'm wide awake
I'm wide awake
Wide awake
I'm not sleeping, oh no, no, no