Its back... for now

Hillu, nu är man här igen, det lär dock inte bli så mycket bloggande nu framöver. Jag har bytt plats på jobbet och sitter återigen jävligt illa. Dessutom ska jag vara lärare åt den nya snubben som började igår och han ska sitta brevid mig i en vecka. Är det inte typiskt, då måste jag jobba hela tiden, inte blogga, inte surfa, fan va trist.

Vad som hänt sista veckan

Jag har inte bloggat på bra länge nu, det finns lite anledningar. Jag har ju haft mina duster med huvudvärk nu sen i julas. Förra torsdagen fick jag nog, jag kunde inte koncentrera mig på jobbet, frustrationen tog överhand och smärtan åt upp allt i sin väg. Jag drog strax före lunch från jobbet och åkte och satte mig på SÖS akuten och skulle inte bli nöjd förän det skulle vara löst.

Till en början fick jag två alvedon och kände hur värken sakta började rinna av mig. Kvar var bara den nedbrytande väntan i dödens väntrum. Jag hade förberett mig på att få spendera natten där men det gick fortare än så. Till att börja med fick jag ett bås långt bort från resten av galningarna och sjuklingarna. Lugnt och skönt var det, precis vad jag behövde. Därefter kommer doktorn och kör en liten förhörsshow innan det bestäms att här skulle man inte nonchalera nåt, fullt ös tydligen, datortomografi, lumbalpunktion plus en hel hink med blodprov för att utesluta dom mest bisarra varianterna. Fort gick det också, pang på bara och sen var det full fart, först skallröntgen som inte visade några konstigheter, sen en halvtimmas snack med en sjukgymnast, sist var det dags för det hatade ryggmärgsprovet. Alla som gjort ett sånt vet att man får den där charmiga huvudvärken så fort man reser sig upp och när man lägger sig försvinner den mirakulöst. Det här påpekade jag också men doktorn hon avfärdade det med att hon gjort det här i sömnen i princip sen hon lärde sig gå och att det inte skulle vara några problem bara jag gjorde som hon sa. Ok då, då kör vi då, sagt och gjort. Känslan av att ha en nåljävel i ryggraden är inte smärtsam men förbannat skum och rejält olustig. Därefter var det tre timmars ryggläge på akuten innan jag fick åka hem och fanimig om hon inte hade haft rätt, jag hade ingen huvudvärk.

Huvudvärken kom dagen efter… Så sen i fredags fram tom i onsdags nu den här veckan har jag legat på golvet, legat i sängen, och därimellan förflyttat mig som ringaren i Notre Dame. Skitkul. I tisdags ringde hon dessutom och ville ha in mig igen, misstänkt Borrelia, störtskönt. Sagt och gjort, pendeln in, snabbt blodprov, pendeln hem igen, svar om några veckor. Borrelia, fuck när blev jag fästingbiten utan att jag märkte det?

Jag åkte in för att jag hade huvudvärk, kommer därifrån med en värre huvudvärk och med värktabletter som har huvudvärk, yrsel och illamående som vanliga biverkningar. Är det nån som vill jävlas med mig eller vad är det frågan om.

Hur jag mår nu, ja jo, för stunden har jag varit fri från huvudvärken i fyra dagar på raken och det är alltid något, jag väntar bara på att den ska komma tillbaka när som helst dock. Ska tydligen fixa bettskena, nya brillor, en ergonom till jobbet, en ny kontorsstol, remiss till en sjukgymnast, så nog fan ska det bli fason på mig tillslut.

Därför har jag inte bloggat på sista tiden, känns inte som det första man vill göra liksom.

Strålande dag!

Det var ett tag sen nu som jag bloggade lite. Har inte haft nån lust helt enkelt. Varför, ja gissa varför, den förbannade huvud- och nackvärken. Den har på senare tid även kompletterats med yrsel och frossa som grädde på moset, i går var jag så satans däckad. Idag är det som natt och dag, allt är borta och jag mår hur bra som helst. Men nåt är fel och jag har bokat en läkartid nästa vecka. Det här suger all energi och lust från mig så det är därför jag inte orkar blogga som förut, har liksom ingen lust. Men... idag är det en strålande dag och jag mår hur bra som helst så idag är jag tillbaka, hoppas bara det blir längre än en dag bara...

Stress och tidspress!

Hade en diskussion med Farbrorn om stress och att ha tid. Är det bara jag som känner att det blir mer och mer tidspress och stressigare runt omkring oss, rent generellt. Jag menar, jag orkar knappt läsa igenom morgontidningen längre, jag ögnar igenom rubriker, skummar och tittar på bilder. Det känns som att det är ganska logiskt att gratistidningarna gör sån succé då dom i praktiken bara innehåller rubriker? Böcker, finns inte på schemat att man orkar läsa, blir för rastlös. Det enda som fungerar är ljud och bildstimuli då man slänger säg i soffan och blir underhållen. Att underhålla sig själv tar för mycket energi!

Är det fler som tänker så här?

Vilken dag.

Vilken dag jag hade igår, oj oj oj, snacka om stress och snabba svängningar.

Vi börjar på jobbet. En vanlig seg dag med lite att göra rent arbetsmässigt. Sen kopplar stressen in. Jag håller på att att sy ihop en Kick-off till Granada för min avdelning, igår höll hela upplägget på att skita sig för att arrangörsföretaget var konkursmässigt, något vi fick reda på så sent som i förrgår av en slump. Så det var stress och jakt på chefen som skulle fatta beslut hur vi skulle göra och om det blev nåt över huvud taget.

Samtidigt i en annan del av stan ringer frugan in och säger att hon skurit sig rejält i fingret och det blöder satan. Känner hur paniken kommer där från vänster som ett brev på posten. Efter en timmer är det löst med bandage och farsan och har fixat transport till akuten.

När jag sen är påväg hem från jobbet, trött och slut och skärrad, blir det så dags för nästa äventyr, en helkväll på barnakuten. Det var något med junior som gjorde att vi skulle bli tvungna att åka in till SÖS. Alla som har barn vet hur jävla kul det är att spendera kvällen och med största sannolikhet natten där. Det är ju inte så att det tar en kvart-tjugo minuter innan man får åka hem no no no, det SKA ta ett halvt dygn minimum. Nu hade vi dock en sjuhelvetes tur att vi råkade snubbla på en doktor direkt när vi kom in, så allt som allt tog det en timma från dörr till dörr. Det var heller inget problem med honom tack och lov.

Så... nu borde väl allt vara fine, hell no, nästa grej, microjäveln hade tagit livet av sig och vi behövde en ny pronto. Jag hinner knappt in i lägenheten innan jag får på mig jacka igen för att dra ner på Maxi, OBS skulle jag inte hinna till, dom stängde ju om 9 minuter. Men skam den som ger sig, det var fullt ös och när jag var halvvägs så märker jag att om jag bara står på lite mer så kommer jag hinna till OBS, sagt och gjort, i med automaten i sportläge och med extra tung högerfot gör jag en furhjulssladd mitt framför entren på OBS. Jag kände mig såklart jävligt tuff just då:) I ingången möts jag av en väktare och en ur personalen.

- Vi har stängt!
- Skiter jag i, jag SKA ha en micro, svarar jag och totalt ignorerar dom och älgar bara vidare.

Greppar en micro som såg ball ut och lagom dyr, väl hemma får vi inte in nappflaskan i den, jävla skitprylar, stora utanpå och små som satan inuti, det blir till att lämna tillbaka aset.

Nu då, var det klart nu? Ja nu var det klart och läge för sängen, utmattat slocknade jag som en klubbad säl och idag känner jag mig rätt bakis. Fan att man kan bli det utan att dricka sprit...

Sovmorgon och historielöshet

I morse försov jag mig, jag vaknade iof vid fyra av att Don Enzo hade parkerat sin håriga röv på min andra huvudkudde, han var i stealthmode och var knäpptyst. På nåt jävla sätt lyckas han ända öppna dörren som jag varje kväll stänger ordentligt. Egentligen är det lyxproblem att ha en gosig spinnande katt i sängen, men när man lider av kronisk sömnbrist, man är ju inte småbarnsförälder utan anledning, så är det skitstörande. Jag tog helt sonika och lyfte odjuret och ställde honom utanför dörren och sov vidare, och som jag sov. Efter obestämd tid började jag småvakna och undrade om inte klockan skulle ringa snart, vänder mig om och upptäcker att den lyser vackert grönt och visar siffrorna 07:48. Damn tacka fan för att jag är utvilad. En och en halv timmas extra sömn är aldrig fel. Som grädde på moset är den otäcka värken börjar närma sig ett obehagligt minne bara.

Anyhow, för att bli ännu mer långrandig. Det var ju inte min sovmorgon jag skulle skriva om.

När jag knatade iväg på lunch i det här oerhört inspirerande vädret. Det är nåt visst med snålblåst och duggregn i januari började jag fundera lite. Det är lätt att det blir så när man får tid för sig själv och bara hör musik i lurarna. Den här gången var det "Elite" med Kent som gjorde sig påmind. Det är nåt som saknas i mitt liv och nåt som känns ofullständigt. Det är saknaden av tillhörighet och rötter. Inte det att jag inte har några polare utan att jag helt enkelt saknar kopplingar bakåt i tiden, till tidigare generationer. Jag har alltid tyckt att gamla människor är otäcka och obehagliga, vi pratar då riktigt gamla, ålderdomshemsgamla. Det är något med dom som jag inte kan sätta fingret på. Det är obehagligt att titta på dom, gud förbjude att ens komma på tanken att vidröra en. Det skulle vara katastrof. Den här rädslan, för det är en rädsla kommer rätt säkert från en avsaknad av gamla människor i min omgivning under uppväxten. Jag har inte haft någon relation till gamla människor. Mina Far- och Morföräldrar försvann alla tidigt och jag har därefter knappt träffat några, än mindre pratat med några.

Den här bristen, avsaknaden, kalla det vad du vill har gjort att det ständigt fattats nåt hos mig. Jag har känt mig helt historielös och vet knappt något om tidigare generationer. Det blev rätt påtagligt när jag hörde låten och Jocke Berg sjöng en hyllningslåt till sina förfäder. Fan tänkte jag, jag vet knappt något om mina, jag har ingen relation alls än några gamla bilder och skrönor man hört.

Det här får mig att känna mig tom emellanåt och förvirrad. Det ständiga sökandet efter identitet och tillhörighet som alla ständigt håller på med blir inte direkt lättare.

Dagens första inlägg

Men då så, då har jag spenderat första timman efter lunchen att läsa bloggar och lämna lite avtryck. Lite kul att läsa att så många har nån forma av ettårskalas på sina bloggar. Det märks att fenomenet exploderade fullkomligt får drygt ett år sen. Mitt första möte med bloggvärlden var en polare som startade sveriges första motorsportblogg, som han kallade den. Lite motorsport blev det, det slutade med att han skrev om sina jökande grannar som störde hela huset innan han lade ner helt och hållet.

Det är lite märkligt när man läser vissa från början till där dom är idag att man hade en ganska klar vision och linje när man startade, men att det inte verkar funkat i långa loppet. Det slutar nästan alltid med att den man är kommer igenom ändå, oavsett om man försöker dölja delar. Verkar som ett gott tips till dom som precis börjat blogga, skippa fasaderna och begränsningar.

Annars är huvudvärken något bättre, var faktiskt helt bra i morse och fick sova hela natten, helt otroligt skönt, fast nu är min följeslagare tillbaka igen. Spända krampande nackmuskler som pulserar i smärta och som skickar den vidare över huvudet ner runt ögonen. Koncentrationen och energin försvinner och ersätts med irritation och ilska. Jag tror det är dags att ta ett glas vatten och gå och stretcha. Hörs på en stund.

Little miss Sunshine recension

Dags för årets sista recension, eller som det blir tidsmässig nu, årets första, även om den kommer kategoriseras under 06.

Little miss Sunshine, en film jag aldrig sett om det inte varit för att jag läste om den på Emmas blogg.

Jag visste mycket lite om filmen innan jag och Mange drog iväg, det enda jag sett eller hört var trailern och den verkade lovande.

Filmen är en slags allvarlig komedi, hur udda det nu må låta. Men det är en film som för mig hamnar i samma kategori som Sideways och till viss del Wes Andersons filmer som Royal Tenenbaums och Rushmore. Det är udda karaktärer i udda miljöer och tonen pendlar vilt mellan tragik och komik under resans gång.

Filmen kretsar kring familjen Hoover och deras desperata försök att hinna ta sig från sitt hem i ”The Middle of Nowhere”, USA till Kalifornien och dotterns uppkommande skönhetstävling ”Little miss sunshine”. Familjen består av en hopplös samling förlorare och den här skönhetstävlingen blir en kanal för hela gänget att hamna i vinnarhålet.

Familjen som sagt är bland det skummaste jag stött på i filmväg, förutom familjen Addams då, den består av Fadern som spelas av Greg Kinnear, han gör lite av sin vanliga figur på senare år, den Ned Flandersliknande familjefadern, här är det lite mer dock. Han är en man besatt av att lyckas. Han har dragit ett igång ett 9 stegs program som visar hur man blir en vinnare, det här programmet är något han likt ett mantra applicerar på allt och alla i sin omgivning som är långt ifrån imponerade. Det sitter ett stort fläskigt L i pannan på honom, något som blir mer och mer påtagligt under filmen, för honom och för oss som publik.

Resten av familjen består av en porrfixerad farfar (Alan Arkin) som blivit utslängd från sitt ålderdomshem för att han sniffat heroin! Han precis som alla andra här gör ett mycket bra jobb i sina roller. Vi har en homosexuell morbror som enligt egen utsago är USA:s främste Proustexpert och som just blivit utskriven från psyket för ett självmordsförsök när hans pojkvän dumpat honom för USA:s näst främste Proustexpert. Morbrodern är fenomenalt spelad av en nedtonad Steve Carell som är filmens stjärna, han briljerar verkligen. Vi har sonen som avlagt tystandslöfte tills han kommer in på flygskolan och som är helt insnöad på Nietzsche och som hatar allt och alla.

Den mest normala i familjen är mamman (Toni Collette), men sticker ut på sitt sett mest på grund av sitt smått neurotiska beteende vilket blir märkbart genom hennes ständiga smygrökande. Dottern då? Jo hon är ju anledningen till att dom ger sig iväg, hon är långt ifrån någon barnskönhetstävlande, dock är det ingen som säger något utan dom kör stenhårt på att hon om någon i familjen skall lyckas, något som fadern går igång som en besatt på. Hon har fula kläder, gigantiska glasögon och i den här sjuka världen skulle hon säkert anses vara för tjock dessutom. Hon tränas under mycket hysch-hysch av sin Farfar för sitt slutnummer och man märker att av familjemedlemmarna är nog han den som står henne närmast.

Dom samlas som sagt kring dotterns uppkommande skönhetstävling och ger sig ut på en märklig roadtrip i sin fallfärdiga folkabuss. Vi kommer stöta på tragik och komik i rasande växelverkan. Det blir dödsfall, självmordsförsök, personliga misslyckanden på löpande band. Trots den här dystra inramningen finns det plats för en glöd och värme. Den här värmen är kittet som håller ihop hela filmen och framförallt familjen. Någonstans på resan börjar man känna för familjen, man börjar sympatisera med dom. När vi sen når slutet, vilket slut sen, så sammanfattas hela filmen på något sett i ett hejdlöst crescendo som är både oväntat och svinkul.

Filmen är skön och snygg i sitt fula sätt. Det finns dock ett problem. Man kommer ganska nära karaktärerna men inte tillräckligt för min smak. Det är för många skruvade personer med ganska komplicerade historier. Dessa får inte det utrymme man skulle vilja ha. Det gör att dom blir lite av karikatyrer och känns överdrivna. Varför har Dwayne, storerbror avlagt tystandslöfte, varför lever Farfar som han gör, vad får Morbror att agera som han gör? Det blir för många frågor helt enkelt. Under filmens gång blir dom dessutom mer normala och utvecklingen där känns inte heller trovärdig. Filmen hade tjänat på utveckla karaktärerna hårdare eller skippa några.

Den här filmen är en liten skön överraskning som dök upp i slutet av året. Visst luktar det indiependentfilm lång väg, på gott och ont, främst gott iof. Den har sina svagheter, främst på karaktärsutvecklingen och den något förutsägbara utvecklingen av händelseförloppet, men den vinner så mycket på sin charmighet och sin avslappande sköna stil och de skruvade familjemedlemmarna. Jag rekommenderar lätt den här filmen till alla som vill må lite gott efter ett biobesök och som inte går igång på feta explosioner och överdrivna CGI effekter.

Den får efter mycket eftertanke 3 starka Gösar.

Bra nyheter.

Vet ni vad, jag har en bra nyhet att berätta! Jag har bytt jobb, internt förvisso, men vafan, ny bättre lön, avsevärda tusenlappar högre och så lite bättre uppgifter. Från sur kundtjänst till kreditbedömningar. Ja vet i ett större perspektiv är det samma skit ändå, men i just nu är det guld värt.

Trafikkaos

Dag tio på raken nu, undrar om jag kommer kunna klämma två veckor. Jag märker hur jag är mer irriterad och orkeslös nu, ungefär som att sitta en kväll i en myggsvärm, allt man kan koncentrera sig på är dom där flygande asen som förpestar tillvaron.

Anyhow, i morse var det skönt kaos på Gullmarsplan, det var som alla säkert vet, fullt stopp på tuben med efterföljande trängsel och förvirring. Jag förstod direkt att det var nåt fel och gick snabbt ut till bussarna, missade första fyran men hamnade först i kön till den andra, fick en bra sittplats och sen var det bara att skruva upp volymen och softa ner, allt medan bussen åkte igenom ett morgontrött stockholm. Det är fascinerande att se hur jävla förbannade folk blir när det inte går som dom är vana med. Det är otäckt att se hur nära vansinnet vissa verkligen ligger. Dom kör på i sina hjulspår med skygglappar, fan om det händer nåt oväntat, då ruckas hela tillvaron för dom. Att vi inte har fler Mathias Flink på gatorna handlar mer om uppfostran än nåt annat tror jag.

Men vad är det egentligen dom blir så förbannade på? Kan man bli upprörd över nåt man inte kan påverka? Jag tycker inte det, kan jag inte påverka min situation är det bara att acceptera och göra det bästa av den. Sätta på ett leende och njuta av att man får göra nåt annorlunda. Det är ju inte direkt så att man längtar efter att få komma till sitt hopplöst underbetalda hjärndöda arbete!

H V D V R K

Det har gått 9 dagar nu, 9 dagar på raken som jag har huvudvärk. Det är inte kul längre, det kan inte vara så här länge till, det måste bli bättre snart. Jag håller på att bli galen nu. Stelheten i nacken är konstant, trots intensiva försök att väcka upp dom tokstela före detta musklerna. Det manipulerades med massage, värmedynor, varm dusch, Tempurkudde, jag hade även en nackkrage ett tag. Inget hjälpte. Det här är ruskigt jobbigt nu.

På fredag ska jag träffa en naprapat som ska få vrida, bryta och bända mig iform, hjälper inte det har jag en massage inbokad om en vecka också. Värst är ändå huvuvärken. Man blir smått galen av att ha konstant ont i huvudet. Det här jävla slavarbetet man sitter på blir inte direkt bättre av konstant smärta.

Årets första

Innan julhelgen var jag så sjukt stressad att det rök ur öronen på mig. Jag var övertygad om att det skulle slå gnistor om mig men det gick bra faktiskt. Det flöt på smidigt utan några större bekymmer, över förväntan faktiskt. Jag satt och ugglade med frugan och junior i norrland där jag ägnade dagarna åt att hetsäta så mycket godis jag bara kunde. Motion och all form av rörelse var förbjuden. Likt alla andra kommer jag såklart börja träna och sluta med det vita giftet, eller hur...

Jag har räknat att jag haft huvudvärk i 8 dagar av dom nio senaste. Gissa om det känns bra. Nacken är stel som en betongpelare och jag har grymt nedsatt förmåga att vrida på huvudet, snacka om att jag skulle behöva massage...

Annars är det både skönt och oskönt att vara tillbaka på jobbet, skönt med rutiner, oskänt på alla andra sätt. Det känns inte direkt som att jag kommer göra ett jätteinlägg och summera året. Det räcker med att jag blev farsa i September, det toppar allt på alla tänkbara sätt. Nu börjar han dessutom bli intressant också:). Bortsett från det var det inte så mycket av värde som hände. Låter kanske torftigt men så var det faktiskt.

Tänkte ta och sammanfatta mitt filmår och slänga upp min sista recension för 2006, men det får komma senare.