”Remember remember the fifth of november” är filmens slogan. Jag trodde från början att det bara var en klatschig liten sak för att lansera den på det datumet. Men ack vad jag bedrog mig, redan tidigt får man den historiska betydelsen av denna ramsa. Filmen är smartare än jag först trodde, jag hade räknat med att det skulle vara den vanliga snygga serietidningsfilmen med fåniga one-liners och en massa explosioner. Men den här filmen är mer än så. Den är intelligentare, med en massa litterära referenser och undertoner. Referenser som duggar förbi är för det första De tolv apornas arme, men även 1984 och gamla tiders matinéfilmer. Det överraskar och imponerar på mig. Det här mina vänner är helt enkelt en smart och mycket bra genrefilm. Ok man balanserar på gränsen till det farsartade i vissa lägen men det är den inneboende problematiken i alla filmer i den här genren. Den här filmen klarar dock att hålla sig på banan hela vägen in i mål.
Det som imponerar mest på mig är att regissören faktiskt ger oss i publiken lite förtroende. Allt förklaras inte in absurdum. Bara vid ett tillfälle underskattar regissören oss men det går snabbt förbi och stör inte nämnvärt. Nej uppbyggnaden påminner faktiskt om Tolkiens uppbyggnad av Midgård, man anar nåt större och djupare som man enbart snuddar vid olika tillfällen. Den här filmen är precis likadan. Det lämnas lösa trådar här och där, delar lämnas oförklarade och man verkligen känner att man slängs in i nåt man inte helt kan hantera, känslan av nåt stort är påtagligt. Det ger den här filmen en helt annan seriositet än andra serietidningsfilmer.
Karaktärerna är såklart aningen svartvita men det skall dom vara i en sån här film tycker jag. Det blir tydligare vem som är ond eller god. Handlingen är ganska enkel och rakt på sak men den är som jag sa tidigare intelligent utförd, om det är regissörens eller författarens förtjänst vill jag låta vara osagt, men bra blir det i alla fall.
Tempot i filmen är genomgående ganska långsamt men inte så det blir tråkigt, enda dippen är i mitten när det blir lite grötigt och man tappar fokus lite grann. Den är även snygg utan att bli översnygg vilket verkar vara regel snarare än undantag nuförtiden. Risken var ganska påtaglig när man vet vilka som ligger bakom den.
Det som imponerar mest på mig är den underbart högtravande dialogen, främst levererad av en strålande Hugo Weaving i huvudrollen. Andra positiva detaljer är just dom smarta referenserna och att den inte är actiondriven utan drivs framåt av andra, i mina ögon bättre kvaliteter men inte minst att man faktiskt tar tittaren på allvar och inte låter sig falla till korta med billiga publikfrier.
Det här var faktiskt en jäkligt stark film, ganska så annorlunda mot vad jag hade väntat mig, fast på ett bra sätt, starkt jobbat.
3 starka gösar av 5
2 comments:
Bara att hoppas att de inte gör två uppföljare och allt blir pannkaka igen.
Nah, det är inte riktigt läge för uppföljare i den här filmen;) Men se den, tror du gillar den bättre än mig
Post a Comment