Recension av The New World

The New world var det som serverades på gårdagens tallrik. Filmen är Terence Mallicks första sen Den tunna röda linjen, och det finns många likheter med den filmen som gör att man känner igen regissörens stil. hans signum är dom vackra naturbilderna, det eftertänksamma agerandet hos karaktärerna. Men den här filmen skiljer sig ändå från exempelvis Den tunna röda linjen, och det är inte på ett bra sätt.

Handlingen kretsar kring etablerandet av en koloni i Nordamerika i början av 1600 talet. Vi får följa med nybyggarna i deras vedermödor med varandra och med sina nya grannar indianerna. Parallellt får vi en kärlekshistoria med en soldat, John Smith (Colin Farrell) och hövdingens yngsta dotter Pocahontas, spelad av den då trettonåriga Q'Orianka Kilcher! Det är faktiskt nästan allt man egentligen kan säga om själva handlingen, för det här är en film som inte drivs framåt av intriger, handling eller dialog. Drivkraften verkar vara något helt annat och det är inte tydligt vad det är.

Filmens öppning är rasande vacker, där lyckas verkligen Mallick fullt ut, bilderna och musiken harmonierar och skapar en helhet som är bra mycket större än delarna. Den här öppningen lovar stort för resten av filmen. Regisören fortsätter i samma stil, där man varvar extremt vackra naturbilder med poetiska tankar som berättas över bilderna. Men efter en stund börjar man tröttna på det här vackra men ointressanta tjatet. Som tittare börjar man saknar driv och energi. Filmen kommer ingen vart och det går allt långsammare och långsammare.

Det blir svårt att kommentera skådespelarinsatserna då det knappt är några. Dom figurerar mest i de vackra miljöerna och det finns ingen direkt intrig plus att det nästan helt saknas dialog. Det mesta som uttrycks verbalt är faktiskt skådespelarnas berättarröster där dom uttrycker sina poetiska och faktiskt helt ointressanta tankar.

En annan sak som faktiskt stör mig. Det är sättet som regisören beskriver de bägge folken och deras agerande. Indianerna beskrivs på ett naturalistiskt och lite romantiskt sätt, medans västerlänningarna beskrivs som brutala, klumpiga och lata. Mallick inte bara bevarar utan även driver på bilden av den vackra vilden och det sätt dom lever i symbios med naturen och varandra. Det känns faktiskt ganska naivt och lite barnsligt att se hur dom här klicheerna målas upp utan att någon som helst ny mark inom genren bryts. Jag hade hoppas få se lite mer nyanserad bild inom området, men ack vad jag bedrog mig. Det är som att varje år hoppas få nåt nytt på julbordet men i slutändan ändå sitta där med samma gamla torra skinka.

Det saknas något ordentligt i filmen. Den är tråkig och vansinnigt långsam. Jag tror faktiskt att jag aldrig haft så tråkigt på bio någon gång. Man riktigt känner hur det kryper i kroppen och man längtar efter att den skall ta slut. Men det gör den inte, den maler, maler, maler, maler, maler….i drygt två och en halv timma. Det blir ännu tydligare när två besökare helt sonika reser sig upp efter en dryg timme och lämnar salongen. Jag sympatiserar med dom men hoppas i min enfald att det skall komma någon vänding. Men den kommer aldrig...

Jag har lite svårt att förstå vad syftet med filmen egentligen är? Vad vill Mallick berätta för oss? Den är våldsamt vacker, men det räcker inte för att hålla intresset uppe i så lång tid. Jag skulle som sagt vilja ha en mer drivande intrig, mer dialog istället för dessa fåniga berättarröster som bara vräker ur sig en massa trött dravel. I och med att det saknas dialog är det svårt att känna något för karaktärerna, man får heller aldrig veta vad det är som driver dom i deras handlingar. Det gör att man snabbt tröttnar och inte bryr sig vad som händer.

Det här kan låta som en enda lång klagan, och visst det är väl det, men det går faktiskt inte att undvika när det är så dåligt. Ska jag säga något positivt får det blir att filmen slutar på samma ton som den börjar, det är samma typ av känslor och musik och på nåt sätt så knyts säcken ihop, men det hjälper inte när det där emellan är så fruktansvärt tråkigt. Jag kan se filmen som ett vackert konstverk, där regisören målar med ljus, färg och diskreta rörelser, men det kan inte hjälpas, det får vara hur konstnärligt och vackert det vill. Det här är ingen bra film.

1 svag gös av 5