Bygga koja

Jag står och jobbar idag, känns märkligt, men lite duktigt, varför vet jag inte egentligen.

Jag fick en ide att bygga kojja under bordet på eftermiddan och jobba därifrån, filtar och kuddar är allt som saknas, sen är det bara att softa till.

Undrar om det är ok att göra det?

Happy birthday to me?

Nåt väldigt besynnerligt inträffade nyss. Chefen kommer med tårta på jobbet och säger grattis på födelsedagen?!?!?!

Ja fattar absolut ingenting och säger att – ööh va? Nej jag fyller år om ett halvår.

Går in på infon om all personal och där står det tydligen att jag fyller år 31 mars. Jag säger till dom i växeln att det är helt fel. Då kommer slutklämmen, - Men du är född 80 i alla fall!!!

Vips så blev jag 8 år yngre:)

Il Monstre

I förrgår var soffan färdig för levernas, glad i hågen åkte jag och frugan med hjälp av farsan ut till frihamnen för att hämta il monstre. Det var tamigfan den största soffa jag sett. Till att börja med gick den knappt in i lagersnubbens gigantiska hiss. När vi väl var hemma och skulle bära in aset hade det börjat dugga lite vilket gjorde plasten ruskigt hal.

Lägg samman den enorma storleken som gör den svårhanterbar beyond belief med den hala och blöta omslagsplasten så får man nåt väldigt jobbigt att bita i. Dessutom så ljuger jag om jag säger att den väger 100 kg, den väger garanterat närmare det dubbla!

Jag har faktiskt aldrig varit med om nåt så jävla tungt och otympligt, vi fick med stor möda in den i trapphuset och sen var det tvärstopp. Det fanns inte på värlskartan att vi skulle orka lyfta upp aset för trappen. Dels var den så stor att den i princip fyllde upp hela trapphuset, sen var det själva vikten, vi tog i allt va vi orkade och det gick bara inte. Hade inte grannen dykt upp hade det aldrig gått, no fucking way.

Men nu står det där i vardagsrummet, kungen av möbler, ska bara fixa lite stylade attributkuddar som krona så är det klart.

En sak är säker, när man flyttar sen kommer det anlitas en flyttfirma, ja tar inte i den igenJ

Ps, bild kommer snart.

Its back

Another fine afternoon in Stocholm Sweden and the Beast is Back!!

Så ja, då är jag fit for fight att skriva lite igen, har varit på the kick off from hell med firman. Har aldrig varit med om ett mer schemalagt och seriöst supande. Detta av seriösa och hårt arbetande människor. Det var som ett kringresande dagis med ölburkar och jäger. Herrejävlar säger jag. Har inte sett det här beteendet sen jag var på Ios 95 och då var jag 22 bast.

Efter den här helgen har jag blivit rätt risig, hör satt sig på öronen och bihålorna vilket resulterat i taskig hörsel och luktsinne, inte kul alls.

Ack nu är det vinter, jävla vinter

Är det inte härligt när det snöar, snöar, igen igen igen igen och igen.

Inte nog med det, nu ska vi iväg på suparresa med jobbet till fjällen också. Som om inte vintern här var nog liksom.

Vasastan

Jag jobbar nere vid Norrtull, ett stenkast från Prisextra. På lunchen tog jag en promenad runt i området, bort mot bron till solna, sen Rörstrandsgatan upp till St Eriksgatan och tillbaka. Det som slog mig och som faktiskt gör det varje gång är hur jävla fult det är i den här delen av stan. Stora döda ödsliga stenhus, inga butiker, människor eller liv. Bara dessa ödsliga bostadshus, allt omgärdat av essingeleden och järnvägsspår.

Förstår inte hur Vasastan kan vara så hett att bo i. Inte alls. Bodde på Fridhemsplan förut och det är en helt annan värld, i synnerhet på sommaren med hela smedis och rålis en spottloska bort.

Ballarna!

Det finns ord och så finns det ord, vissa ord får ibland fel betydelser.

Va är det jag svamlar om då?

Kolla det här: Det finns ett engelskt ord som heter ball, det betyder boll på svenska, detta ord i plural blir ju då balls. Det ordet brukar användas som uttryck för pungkulor.

So far so good, va är då problemet. Jo serru, problemet blir när det finns icke språkligt bevandrade människor som jobbar som översättare. Dom här imbecillerna tror eller tycker att detta balls skall översättas till ballarna? Ballarna är plural för balle, och jag kan ge mig fan på att dom allra flesta vet va en balle är? Mig veterligen har män bara en balle!

Det här har retat gallfeber på mig hur länge som helst, varför inte bara skriva kulorna eller nåt när man menar balls. Ballarna är liksom inte riktigt riktigt bra, eller hur?

Eller så kan man säga som en snubbe jag känner som är från Australien en gång sa när jag hade en livlig diskussion med en tjejpolare; - Just kick him in the snopp!

Uppdateringar

Nu har jag snyggat till lite bland recensionerna, lagt till bilder och gjort en top fem lista med snabblänkar. Känns lite fräshare.

Brokeback Mountain review

Brokeback Mountain, årets viktigaste film, bögwestern osv. osv. Finns det någon film i år som orsakat så mycket rabalder? Tror inte det.

Jag såg filmen i söndags och kan väl säga att det först och främst är en kärlekshistoria. Inte en vanligt sådan utan en där kärleken inte gör människor lyckliga utan snarare tvärt om. En kärlek som ett gift, något man inte blir av med hur mycket man än förtränger den, förnekar den eller försöker glömma den. Det är stort, jag har aldrig sett en film som behandlar kärlek på det sättet. Ang Lee har gjort ytterligare en helomvändning, det är ganska långt mellan Hulk och den här filmen. Jag imponeras av regissörer som vågar gå nya vägar och som strävar efter nåt nytt. Det är också imponerande att se hur en ickeamerikan verkar kunna fånga själva kärnan i den amerikanska fattiga ohippa mellanvästern på ett så gripande och trovärdigt sätt.

Handlingen är inte så mycket att orda om, alla som hört nåt om filmen tror jag vet vad den handlar om. Två cowboys spenderar en sommar vallandes får uppe på Brokeback Mountain och finner en kärlek till varandra som dom inte riktigt verkar förstå eller accepterar. Heath Ledger imponerar grymt på mig som den buttre, introverte Ennis Del Mar, som verkar trycka ner sina känslor och gömma sig i sin misär. Det är bara vid vissa tillfällen som känslorna kommer ut och oftast är det i form av ilska och aggression. Jake Gyllenhaal som Jack Twist är mer social och utåtriktad och det är även han som är den pådrivande i deras relation. Det är även han som accepterar sin kärlek till en annan man fullt ut, detta leder dock till en mycket tragisk händelse där samhällets grymma verklighet gör sig till gälla. Denna vetskap verkar även vara en faktor och en förklaring till Ennis osäkra och räddhågsna beteende. Jake Gyllenhaal är även han bra i sin roll men inte lika in your face som Ledger, birollerna, främst deras fruar är alla trovärdiga och realistiskt porträtterade.

Fotot är vansinnigt snyggt, med kalla dämpade höstfärger. Kameran sveper över landskapet som en stilla betraktare, det tillsammans med den suveräna filmmusiken stärker bilden av det stora ödsliga landskapet och blir som en tredje huvudrollsinnehavare.

Är det nåt jag skulle vilja klaga på så är det längden på filmen, den är för lång, man hade kunnat klippa ner den en halvtimme utan att förlora något. Sedan är jag inte speciellt svag för filmer som rör sig över tid och rum, det blir lite svårt med trovärdigheten när Ennis sitter och pratar med sin vuxna dotter och det inte kan skilja speciellt mycket mellan skådespelarna.

Men kort sagt en mycket bra film, som kräver lite hjärna av sin tittare, för det går inte fort direkt.

Det blir 3 mycket starka gösar av 5, jag velar om jag inte ska ge den en fyra men den är för lång och lite stiff emellanåt, manuset hade kunnat bearbetats lite mer. Så det blir som det är nu.

The Evil Don Enzo

Så här skitsur kan man se ut när nån tönt med kamera är i farten! Grejen är att besten väger dryga tio pannor men spinner bara man pratar med honom. han är så fånig att han inte kan vara ensam utan följer efter en vart man än går. Vatten skall drickas från rinnande kran, finns liksom inga alternat. Helst från kranen i badkaret. Favoritkäk är rökt skinka som han vräker i sig på en halv sekund. Suget efter skinka är på samma nivå som en heroinists sug på heroin. Sova det gör han gärna på mig, helst vid ansiktet där han ligger och trycker. Han spinner så hela sängen vibrerar. han står på byrån i hallen och väntar när man kommer hem och hälsar genom att intensivtvätta mig genom att slicka mig i håret. Samma procedur dras igång när han tycker att jag ska gå upp på morgonen. Han är kort sagt en ganska skum typ som helst sover nära men inte för nära. Då är han som mest nöjd. Han lystrar även till namnet Mr Furry pants.

Biltjuvjävlar.

Var i Kista igår och såg Brokeback Mountain, recension kommer senare. När vi väl skulle hem hittade vi inte biljäveln. Med tanke på hur bra det har gått den senaste tiden när det gäller prylar så var första känslan, ”ja men självklart att den är snodd också, fattas bara annat.”

Den känslan släppte rätt snart och paniken spred sig som en löpeld. Fan jag har nog aldrig sprungit i ett P-hus snabbare. Jag älgade igenom hela våningen medan Linda kontaktade väktarna. Jag hiittade inte bilen och mötte upp Linda och väktaren. Nu var det helt jävla kaosartat inombords, allsköns scenarion och potentiella brutala handlingar mot gärningsmännen spelades upp. Vakten frågade oss var vi hade kört in, och när vi berättade det fick vi förklarat att vi var på fel våningsplan. Fan ja blev så lycklig att jag hade kunnat ta med snubben hem och haft han i bokhyllan for good luck.

Tanken att vi var på fel våning slog oss aldrig. Vi hade kört in på gatuplan och aldrig kört vare sig upp eller ner. Alltså borde vi inte kunn vara fel. Men fan va jobbigt det var ett tag där.

Carola, the spawn of satan!

Carola, seriöst, vem är hon?

Hon måste bara vara the bride of satan. Jag kan inte komma på en mer obehaglig människa inom rikets ramar. Hon är så förbannat jävla obehaglig att jag får rysningar varje gång jag ser henne. Hon ÄR Sveriges svar på Tom Cruise. Smaka på liknelsen och säg mig om jag har fel.

Läste Mats Olssons krönika i Expressen, han skrev

”Carolina Klüft och Carola har upptäckt varandra. Det kan förklara varför jag tycker båda är så obehagliga.”

Kunde inte säga det bättre själv. Båda är sådär ruskigt frikyrkligt, påklistrad vänliga, men jävligt hycklande. Scary scary…

IDIOTER!

Sånt här får mig att se rött och vilja ta till grovt våld! Va är det för jävla idioter som gör såna här saker? Jag kan inte ens i min vildaste fantasi förstå hur man kan bete sig så här. Man borde göra samma sak med dom.

Fredagseftermiddag

Inatt har tydligen Enzo haft fest igen. Det är andra gången på kort tid som odjuret käkat upp mina Koss Sparkplug. Fattar inte va det är som är så gott med sunkiga skummgummipluppar jag haft i öronen? Djur är bra konstiga.

Sen funkar tydligen tvättmaskinsjäveln trots allt. Det kanske räckte med att hota den en aning...

Så... Snart är det måndag igen:)

V for Vendetta

”Remember remember the fifth of november” är filmens slogan. Jag trodde från början att det bara var en klatschig liten sak för att lansera den på det datumet. Men ack vad jag bedrog mig, redan tidigt får man den historiska betydelsen av denna ramsa. Filmen är smartare än jag först trodde, jag hade räknat med att det skulle vara den vanliga snygga serietidningsfilmen med fåniga one-liners och en massa explosioner. Men den här filmen är mer än så. Den är intelligentare, med en massa litterära referenser och undertoner. Referenser som duggar förbi är för det första De tolv apornas arme, men även 1984 och gamla tiders matinéfilmer. Det överraskar och imponerar på mig. Det här mina vänner är helt enkelt en smart och mycket bra genrefilm. Ok man balanserar på gränsen till det farsartade i vissa lägen men det är den inneboende problematiken i alla filmer i den här genren. Den här filmen klarar dock att hålla sig på banan hela vägen in i mål.

Det som imponerar mest på mig är att regissören faktiskt ger oss i publiken lite förtroende. Allt förklaras inte in absurdum. Bara vid ett tillfälle underskattar regissören oss men det går snabbt förbi och stör inte nämnvärt. Nej uppbyggnaden påminner faktiskt om Tolkiens uppbyggnad av Midgård, man anar nåt större och djupare som man enbart snuddar vid olika tillfällen. Den här filmen är precis likadan. Det lämnas lösa trådar här och där, delar lämnas oförklarade och man verkligen känner att man slängs in i nåt man inte helt kan hantera, känslan av nåt stort är påtagligt. Det ger den här filmen en helt annan seriositet än andra serietidningsfilmer.

Karaktärerna är såklart aningen svartvita men det skall dom vara i en sån här film tycker jag. Det blir tydligare vem som är ond eller god. Handlingen är ganska enkel och rakt på sak men den är som jag sa tidigare intelligent utförd, om det är regissörens eller författarens förtjänst vill jag låta vara osagt, men bra blir det i alla fall.

Tempot i filmen är genomgående ganska långsamt men inte så det blir tråkigt, enda dippen är i mitten när det blir lite grötigt och man tappar fokus lite grann. Den är även snygg utan att bli översnygg vilket verkar vara regel snarare än undantag nuförtiden. Risken var ganska påtaglig när man vet vilka som ligger bakom den.

Det som imponerar mest på mig är den underbart högtravande dialogen, främst levererad av en strålande Hugo Weaving i huvudrollen. Andra positiva detaljer är just dom smarta referenserna och att den inte är actiondriven utan drivs framåt av andra, i mina ögon bättre kvaliteter men inte minst att man faktiskt tar tittaren på allvar och inte låter sig falla till korta med billiga publikfrier.

Det här var faktiskt en jäkligt stark film, ganska så annorlunda mot vad jag hade väntat mig, fast på ett bra sätt, starkt jobbat.

3 starka gösar av 5

Sockor

Ok, låt oss reda ut det här en gång för alla. Det heter sockor och inte sockar. Va är det idioter som inte kan tala rent eller skriva korrekt svenska. Jag blev tom tvungen att läxa upp en journalist på pravda om detta för en stund sen.

Det heter socka-sockor, strumpa-strumpor, jacka-jackor, trosa-trosor. Ser ni mönstret?

Ni inavlade rövhål som inte kan stava rätt kommer få ert när det är dags för domedagen....

Katsching!!!

Se på fan då...

Lyckades övertyga Jarnheimers anhang att dom feldebiterat mig. Resultat 460 spänn i avdrag på nästa räkning.

Lyckades övertyga Vattenfall att dom feldebiterat mig. Resultat 360 spänn som krediteras.

Va ska man säga, tur i räkningar otur i prylar?

Murphys law

Det är tamigfan otroligt. Ska verkligen varenda jävla pryl man köper jävlas?

Först var det bilen och verkstaden. Sen har det varit den här förbannade routern. Jag fick farsan att installera den igår när jag jobbade, han fick sitta i tre timmar med proffsen på Cisco. Ska det var så jävla avancerat? Det är helt uppåt väggarna när det blir så här.

Gissa va som hände med installationen av tvättmaskinen då? Epelektrikern fixade sin del, när vi sen skulle köra igår så droppar det vatten ur den lilla luckan på framsidan. Faan, ja blir så trött

Inte nog med det, jag blev feldebiterad av fucking jävla Stenbecks telefoneri också.

Jag vågar knappt köpa nåt längre om det ska vara så här. Vad är nästa setback.

Skål, skååååååål sa ja!

Igår blev gjorde jag nåt jag borde gjort för länge sen. Jag köpte ett par Sigvard Bernadotte designade Margrehteskålar. Kvalitet och design när den är som bäst. Även om det gäller en så simpel pryl som ett plastkärl. Det blev en stor röd och en lite mindre grön. Aldrig fel med lite praktisk vardagslyx.

Alla som har en vet va jag pratar om.

Vispa grädde kommer aldrig mer kännas trist. ..

Brödet kommer bli godare...

Sockerkakorna större och saftigare...

Det är helt enkelt ett köp som gör världen till en bättre plats.

Asfalt

Igår såg jag nåt vackert... Jag såg torr solvarm asfalt. Det finns inget vackrare i den här fastfrusna döda årstiden. Det är en förnimmelse om att nåt stort är på gång igen. Livet är tillbaka...

Washtime

köpte tvättmaskin i helgen, det känns som vi gjorde ett kap. Men ja vete fan, kan inget om vita stora plåtlådor med luckor på. Det stod att den kostat 7100 och vi pyntade 4500. Det kan ju inte vara nåt annat är världens fynd eller hur? Märkligt sånt där...

Recension av The New World

The New world var det som serverades på gårdagens tallrik. Filmen är Terence Mallicks första sen Den tunna röda linjen, och det finns många likheter med den filmen som gör att man känner igen regissörens stil. hans signum är dom vackra naturbilderna, det eftertänksamma agerandet hos karaktärerna. Men den här filmen skiljer sig ändå från exempelvis Den tunna röda linjen, och det är inte på ett bra sätt.

Handlingen kretsar kring etablerandet av en koloni i Nordamerika i början av 1600 talet. Vi får följa med nybyggarna i deras vedermödor med varandra och med sina nya grannar indianerna. Parallellt får vi en kärlekshistoria med en soldat, John Smith (Colin Farrell) och hövdingens yngsta dotter Pocahontas, spelad av den då trettonåriga Q'Orianka Kilcher! Det är faktiskt nästan allt man egentligen kan säga om själva handlingen, för det här är en film som inte drivs framåt av intriger, handling eller dialog. Drivkraften verkar vara något helt annat och det är inte tydligt vad det är.

Filmens öppning är rasande vacker, där lyckas verkligen Mallick fullt ut, bilderna och musiken harmonierar och skapar en helhet som är bra mycket större än delarna. Den här öppningen lovar stort för resten av filmen. Regisören fortsätter i samma stil, där man varvar extremt vackra naturbilder med poetiska tankar som berättas över bilderna. Men efter en stund börjar man tröttna på det här vackra men ointressanta tjatet. Som tittare börjar man saknar driv och energi. Filmen kommer ingen vart och det går allt långsammare och långsammare.

Det blir svårt att kommentera skådespelarinsatserna då det knappt är några. Dom figurerar mest i de vackra miljöerna och det finns ingen direkt intrig plus att det nästan helt saknas dialog. Det mesta som uttrycks verbalt är faktiskt skådespelarnas berättarröster där dom uttrycker sina poetiska och faktiskt helt ointressanta tankar.

En annan sak som faktiskt stör mig. Det är sättet som regisören beskriver de bägge folken och deras agerande. Indianerna beskrivs på ett naturalistiskt och lite romantiskt sätt, medans västerlänningarna beskrivs som brutala, klumpiga och lata. Mallick inte bara bevarar utan även driver på bilden av den vackra vilden och det sätt dom lever i symbios med naturen och varandra. Det känns faktiskt ganska naivt och lite barnsligt att se hur dom här klicheerna målas upp utan att någon som helst ny mark inom genren bryts. Jag hade hoppas få se lite mer nyanserad bild inom området, men ack vad jag bedrog mig. Det är som att varje år hoppas få nåt nytt på julbordet men i slutändan ändå sitta där med samma gamla torra skinka.

Det saknas något ordentligt i filmen. Den är tråkig och vansinnigt långsam. Jag tror faktiskt att jag aldrig haft så tråkigt på bio någon gång. Man riktigt känner hur det kryper i kroppen och man längtar efter att den skall ta slut. Men det gör den inte, den maler, maler, maler, maler, maler….i drygt två och en halv timma. Det blir ännu tydligare när två besökare helt sonika reser sig upp efter en dryg timme och lämnar salongen. Jag sympatiserar med dom men hoppas i min enfald att det skall komma någon vänding. Men den kommer aldrig...

Jag har lite svårt att förstå vad syftet med filmen egentligen är? Vad vill Mallick berätta för oss? Den är våldsamt vacker, men det räcker inte för att hålla intresset uppe i så lång tid. Jag skulle som sagt vilja ha en mer drivande intrig, mer dialog istället för dessa fåniga berättarröster som bara vräker ur sig en massa trött dravel. I och med att det saknas dialog är det svårt att känna något för karaktärerna, man får heller aldrig veta vad det är som driver dom i deras handlingar. Det gör att man snabbt tröttnar och inte bryr sig vad som händer.

Det här kan låta som en enda lång klagan, och visst det är väl det, men det går faktiskt inte att undvika när det är så dåligt. Ska jag säga något positivt får det blir att filmen slutar på samma ton som den börjar, det är samma typ av känslor och musik och på nåt sätt så knyts säcken ihop, men det hjälper inte när det där emellan är så fruktansvärt tråkigt. Jag kan se filmen som ett vackert konstverk, där regisören målar med ljus, färg och diskreta rörelser, men det kan inte hjälpas, det får vara hur konstnärligt och vackert det vill. Det här är ingen bra film.

1 svag gös av 5

Lyxproblem

I dagarna här har jag varit ute och kolla på nya högtalare, ett kul och inspirerande företag. Problemet blir bara när man snabbt upptäcker att det knappt finns nåt att lyssna på i den prisklass man tänkt sig. Det mesta låter skräp och är knappast nåt byte uppåt.

Det blir inte lättare heller när frugan satt upp kriterierna "dom ska vara små och inte fula, som vanliga högtalare". Jag har alltså kollat på s ka designade sattelitsystem upp till 15000, hur låter dom då, ja skräp såklart. Det finns liksom inte en snöbolls... att jag köper nåt som är litet och "gulligt" för dom pengarna som låter kass! Jag har nu hittat ett par som låter bra för ca 2800... Meningen är liksom att bygga ut till ett fullödigt surroundsystem vad tiden lider, men idagsläget blir det bara ett par frontar.

Det blev för en timme sen nästan exakt 800 spänn dyrare när jag hittade ett annat system som lät större, bättre och mer. Suck va ska man göra, det är en enda lång kompromiss mellan ljudkvalitet och plånbokens storlek....

ps, imorn blir det en recension på The New world, mina förväntnigar är följande; rasande vacker, långsam och eftertänskam film som jag kommer gilla rätt bra.

Hairy lobster liksom

Det här var ruskigt jävla nästy


Amerikanska dykare har hittat ett tidigare okänt skaldjur på 2300 meters djup i Stilla havet. Det vita djuret är helt blind, 15 centimeter lång och ungefär lika bred som en assiett.

en sån äcklig jävla tingest skulle man inte vilja ha upp tallriken, en hårig fucking lobster.

En hög med bajs

Men satan då, :) the ultimate points calculator , so to speak, yiiihaa!

ps, fast det här gäller inte mig, för jag laddar betydligt mer än genomsnittet

Stringtrosor

På lunchen hörde jag två gamla tanter prata om Lets Dance på fyran. dom snackade om nån snubbe som brudarna var som galna i. Dom tyckte det var mycket hedrande för hon honom att han poängterade att han faktiskt hade flickvän.

Det roliga var när den ena tanten sa till den andra - Det finns flickor som kastar upp sina stringtrosor på scenen till honom. Varpå den andra svarar

- Ja det är fruktansvärt, har dom ingen självrespekt, det är för pinsamt och tragiskt.

Så jävla koola oldies,

Måndagsträning

Fan vilken kick man får av att träna på arbetstid, inte nog med att man får smita iväg från jobbet, man blir så satans pigg också. Hej och hå, nu kommer eftermiddan gå av bara farten.

Det blev även hemlagad pastasallad till lunch, så nu känner jag mig som en riktig "Svenne"

Match point recension

Match Point var det ja.

Kan börja med att säga att mina förväntningar var ganska så höga med tanke på maxbetyget i SVDs recension. Jag hade fått upp en bild av att det skulle vara en film i samma genre och anda som Closer, men jag kan väl säga att den inte ens var close.

Om vi börjar med själva formen. Filmen utspelar sig i uteslutande överklassmiljöer i London och på stora herrgårdar ute på landsbygden. Färgerna är dämpade och aningen urvattnade vilket ger ett färglöst och trist intryck. Tempot är långsamt och oengagerat till en början, det blir inte intressant förrän Scarletts karaktär introduceras och väcker huvudkaraktären Chris:s intresse. Det är först då Woody fångar oss och vi blir nyfikna på att se hur Chris ska lösa dilemmat med sina två kvinnor. Dessvärre börjar filmen sedan trampa vatten och avslutningen är både oväntad och tafflig. Filmen känns längre än den är och det är aldrig ett bra betyg i min bok.

Filmens karaktärer, ja dessa är faktiskt totalt ointressanta. Jag märker hur jag gång på gång reagerar på detta, i synnerhet Chris som av någon outgrundlig anledning lyckas lägra den ena vackra kvinnan efter den andra. Han är känslokall och extremt hämmad i sitt agerande, ja kort sagt jävligt trist och träig. Så här i efterhand kan jag inte se vad det är hos denna ickekaraktär som gör att man vill hänga upp hela filmen kring hans liv och leverne.

Skådespelarinsatserna är även dom tafatta och till en början känns det mesta krystat och styltigt. Det saknas en närvaro hos skådespelarna och det finns ingen glöd. Avsaknaden av kemi mellan skådespelarna är framförallt tydligt i förhållandet mellan Chris och hans båda kvinnor. Handlingen är egentligen obefintlig, det handlar faktiskt inte om något annat än att vi får en inblick i en mans liv som plötsligt och helt utan verklighetsförankring börjar spelar honom i händerna. Hans liv bara ångar på och allt verkar gå honom vägen, i alla fall fram till en punkt där blir allt svårare för Chris att hantera sina förhållanden. Vändning som då kommer är inte bara som sagt oväntad utan även oväntat dålig i mina ögon. Jag har inget emot det oväntade, men då skall det vara en bra vändning, inte som här eller i Clintans boxningsfilm, sånt gör mig bara irriterad.

En annan intressant sak är Scarlett Johansson, och det här smärtar mig att behöva säga, hon är så vacker som det bara är möjligt men hon är ingen stor skådespelare. Hon är faktisk ganska usel och karaktären hon spelar i filmen känns som en spegling av henne själv. Hon spelar en svinsnygg men misslyckad och dålig skådis.

Nej det här var ingen höjdare, kanske hade jag för höga förväntningar eller så var jag inte bara beredd på hur en Woody Allen film brukar vara. Det här var segt, oinspirerat, utan känslor och hjärta och det funkar inte i en relationsfilm. Man vill ha karaktärer som berör och dom här var helt platta och ointressanta.

2 gösar av 5

Det här är konst på hög nivå, mycket hög nivå, Peter Stormare i högform.

Vårens första dag!

Idag gjorde våren entre i vår vackra stad. Snön vräker ner och folk suckar och stönar. Dom jag möter på vägen till fabriken ser märkbart plågade ut. Jag bestämmer mig helt sonika för att gilla läget och tycker det är ganska läckert faktiskt.

Bussen beslutade sig dessutom för att ta en liten omväg i morse på vägen till Gullmars. Gissa om det blev liv och gnäll på bussen, jag bara lutade mig tillbaka och njöt av hur kaoset och stressen spred sig hos mina medresenärer.

Hur kan man bli så upprörd över att komma föresent när man inte kan påverka situationen. Vi sitter ju där vi sitter, bara att ta det koolt, vi kommer fram när vi kommer fram.