Wednesday, September 23, 2009

Zombie

och där fick det redan bräckliga självförtroendet en rejäl känga. Smack bom bara, rakt på utan krusiduller.

- Vi hade höga förväntninigar på dig från början men det har tagit för lång tid för dig att komma igång.

Jaha ja, va ska man säga, inte kan jag säga att det är fel, som en liten liten pojke satt jag där i det klaustrofobiska rummet med chefen mitt emot. Jag hade det på känn redan innan, jag visste det, nu kom det och det enda jag kunde förmå mig säga var, hmm, jaha, jaja, ok, mm.

Fan jag kände hur bluffen som är jag avslöjats igen. Jag är en mästare på att sälja in mig när jag är på rätt humör, när jag är stark är jag oövervinnerlig, en vinnare, alfahanne, då är jag fan bäst. Däremot vet jag även i dessa lägen att bluffen ändå nånstans kommer avslöjas, det är bara en tidsfråga. Nu kom den ifatt mig här med. Jag går balansgång på att försöka ta till mig det som sägs innan det är försent och att bara skita i allt, stänga in mig själv och öppna kranarna av självömkan. Jag har ännu inte bestämt mig, det lutar åt det första men jag vet inte.

Har man som jag dåligt självförtroende av att ständigt misslyckas och då börja odla loserstämpeln samtidigt som jag lider av en överdimensionerad dos av lättja blir det svårt så svårt att ta till sig det som sägs och skapa en verklig förändring. Jag vet vad som krävs och förväntas men jag skiter i det. Hur sjukt och udda är inte det. Rationellt kan jag göra vad som helst men jag kan inte hur mycket jag än skulle vilja.

Men jag gör det inte, jag gör inget, jag sitter och skapar skiten och väntar på att det ska avslöjas och sen gräver ner mig på botten som en slamkrypare.

Varför i helvete är det så här och hur i helvete ska jag ta mig härifrån.

Jag har alla svar jag egentligen behöver men kan inte, orkar inte, vill inte vrida på nyckeln trots att jag vet att jag skulle må så offantligt mycket bättre, bli så offantligt mycket lyckligare. Jag skulle kunna bli allt det där jag vet att skulle kunna om jag bara kunde starta. Istället låter jag allt förfalla, allt omkring mig förfaller och jag skapar enbart kaos och misär.

Fuck me sideways vilken skitsits det här är.

3 comments:

Joel R said...

Kan det vara så att du gör fel saker? Att du inte är intresserad av att göra ett bra jobb? Om jag inte tycker att det är det minsta kul så blir det avslagenhet och lättja som får styra.

Fick du några konkreta förbättringsförslag då eller var det bara en verbal smäll på käften och hopp om allmän bättring!?

Matt said...

Men du har väl varit där länge nu?

Fabbe said...

Joel

Jag har tänkt i dom banorna också tro mig. Fast det sitter nog inte där ändå, det här är nåt mer fundamentalt som sitter, oavsett situation. Lättja och dåligt självförtroende är ingen bra kombo.

Matt

Obsalut, forever som det känns.