Don Enzo and the prison break

Don Enzo gillar rätt hårt att vi flyttade till hus, så hårt att han gör allt i sin makt att få sticka ut. Problemet är att den här 10 kilos mördarmaskinen inte är van att vara ute. Han har spenderat hela sitt liv bakom lås och bom på andra våningen i Ghettot vi bodde i förut. Nu när han ser sin potentiella frihet vet han inte hur han skall hantera den. Till en början gick det bra. Han gick mest runt på baksidan och luktade på blommorna, fångade en fluga, fjäril eller nåt annat med vingar. På senare tid har han dock börjat inse att det finns mer utanför staketet. Den jäveln har under ett år planerat sitt prison break. För någon månad sen gjorde han sin första breakout. Han hade hittat svagheten i staketet och vräkte med förvånad smidighet och elegans sin stora kropp över till friheten, trodde han i alla fall. Det tog inte lång tid innan jag var efter och hämtade in honom. Dom första gångerna gick det bra. På senare tid däremot har han slutat bry sig när jag hämtar hem honom, han springer och gömmer sig. Han har helt enkelt fattat vad det innebär att vara fri.

Don Enzos stora passion här i livet är förutom mat, vatten, och då menar jag inte bara att förtära, framförallt att titta på, leka med, trollbindas av. Han är som en pundare eller en pyroman, han kan inte låta bli. Grannen brevid har en fontän, gissa var pälsbollen sitter och trycker nånstans...

Alltid är det vid fontänen man hittar honom, han kan sitta i trans i timmar och stirra på vattnet, plaska i det, dricka en skvätt, det är nåt allvarligt fel på hans mentala hälsa, men så länge han ligger vid min huvudkudde på nätterna och spinner är jag nöjd, då får han punda vatten hur mycket han vill.

Igår hade han dock lyckats ta sina nya talanger för långt. Han gick inte att uppbringa nånstans, inte vid fontänen, inte hos den andra grannens katter. var fan kunde han vara? Jag provade allt, jag tog till och med fram trumfkortet, matskålen, inte ens det funkade. Några timmar senare när jag sitter i soffan och kollar på tv hör jag en duns mot fönstret i vardagsrummet och ser att han försöker ta sig in genom en stängd ruta... Jag sa ju att det är nåt fel på honom.

Jag går in i tvättstugan och öppnar dörren för att släppa in honom och antar att han skulle vara hungrig, gosig och frusen, inte då, den stöddige fan bara glor på mig med likgiltighet och förakt och går in och småkäkar lite, mest för sakens skull och går sen och lägger sig. Han skiter totalt i mig. Jaha ja, det är så det ska vara numera, man ger honom lillfingret, han tar hela handen och pissar på mig, trots det är han den skönaste katten i stan, han får göra vad han vill så länge han kommer tillbaka och aktar sig för barn och bilar.