Don Enzo and the prison break

Don Enzo gillar rätt hårt att vi flyttade till hus, så hårt att han gör allt i sin makt att få sticka ut. Problemet är att den här 10 kilos mördarmaskinen inte är van att vara ute. Han har spenderat hela sitt liv bakom lås och bom på andra våningen i Ghettot vi bodde i förut. Nu när han ser sin potentiella frihet vet han inte hur han skall hantera den. Till en början gick det bra. Han gick mest runt på baksidan och luktade på blommorna, fångade en fluga, fjäril eller nåt annat med vingar. På senare tid har han dock börjat inse att det finns mer utanför staketet. Den jäveln har under ett år planerat sitt prison break. För någon månad sen gjorde han sin första breakout. Han hade hittat svagheten i staketet och vräkte med förvånad smidighet och elegans sin stora kropp över till friheten, trodde han i alla fall. Det tog inte lång tid innan jag var efter och hämtade in honom. Dom första gångerna gick det bra. På senare tid däremot har han slutat bry sig när jag hämtar hem honom, han springer och gömmer sig. Han har helt enkelt fattat vad det innebär att vara fri.

Don Enzos stora passion här i livet är förutom mat, vatten, och då menar jag inte bara att förtära, framförallt att titta på, leka med, trollbindas av. Han är som en pundare eller en pyroman, han kan inte låta bli. Grannen brevid har en fontän, gissa var pälsbollen sitter och trycker nånstans...

Alltid är det vid fontänen man hittar honom, han kan sitta i trans i timmar och stirra på vattnet, plaska i det, dricka en skvätt, det är nåt allvarligt fel på hans mentala hälsa, men så länge han ligger vid min huvudkudde på nätterna och spinner är jag nöjd, då får han punda vatten hur mycket han vill.

Igår hade han dock lyckats ta sina nya talanger för långt. Han gick inte att uppbringa nånstans, inte vid fontänen, inte hos den andra grannens katter. var fan kunde han vara? Jag provade allt, jag tog till och med fram trumfkortet, matskålen, inte ens det funkade. Några timmar senare när jag sitter i soffan och kollar på tv hör jag en duns mot fönstret i vardagsrummet och ser att han försöker ta sig in genom en stängd ruta... Jag sa ju att det är nåt fel på honom.

Jag går in i tvättstugan och öppnar dörren för att släppa in honom och antar att han skulle vara hungrig, gosig och frusen, inte då, den stöddige fan bara glor på mig med likgiltighet och förakt och går in och småkäkar lite, mest för sakens skull och går sen och lägger sig. Han skiter totalt i mig. Jaha ja, det är så det ska vara numera, man ger honom lillfingret, han tar hela handen och pissar på mig, trots det är han den skönaste katten i stan, han får göra vad han vill så länge han kommer tillbaka och aktar sig för barn och bilar.

Sitt vackert...

Ofta har jag gnällt över att ha för lite tid, och i synnerhet efter sommaren kändes det så ett tag. Jag hade ingen tid och var kronsikt stressad. Men så vad som kan hända. Den här veckan har jag känt att jag har väldigt mycket tid som bara går åt till att sitta, sitta framför TV:n och/eller datorn. Jag ägnar ofantligt med tid åt att sitta och glo på dom här skärmarna, jag gör det i bristen på något bättre. Jag vill ha något att göra. Jag behöver något att göra. Jag ska som sagt göra slag i saken och försöka börja spela lite Tennis eller Badminton igen, för att ha något meningsfullt att sysselsätta sig med.

Det är lustigt hur snabbt livssituationer kan ändras på bara några dagar, hur nattsvarta humör kan ändras till det motsatta. Hur ekonomiskt fördärv blir raka motsatsen i en vecka när man fått lön.

Nu sitter jag här på jobbet, trött så trött och bara väntar på att få gå hem, hem till soffan och sätta mig och titta..

Mad Men = Dull Men

Har efter lång tid börjat kolla på denna hypade serie. Första försöket slutade i att jag stängde av efter tio minuter för att det var för jävla trist. Andra försöket har räckt i 4 avsnitt. Jag kommer inte in i den. Hela upplägget verkar fokusera kring 60-talsmiljön. Känslan är att allt krut är lagt där för att visa hur annorlunda det var då jämfört med nu. Där har man lyckats, dessvärre hjälper det inte, när tempot är brutallågt och huvudpersonen är tom, förvirrad och helt intetsägande. Nej jag kommer ge det här några avsnitt till och hoppas det tar fart, för som det är nu håller den inte. Jag har svårt att se vad andra har fastnat för.

Lagen om alltings jävlighet

... och så har tvättmaskinen lagt av. Är det inte typsikt att allt ska hända på samma gång.

Zombie

och där fick det redan bräckliga självförtroendet en rejäl känga. Smack bom bara, rakt på utan krusiduller.

- Vi hade höga förväntninigar på dig från början men det har tagit för lång tid för dig att komma igång.

Jaha ja, va ska man säga, inte kan jag säga att det är fel, som en liten liten pojke satt jag där i det klaustrofobiska rummet med chefen mitt emot. Jag hade det på känn redan innan, jag visste det, nu kom det och det enda jag kunde förmå mig säga var, hmm, jaha, jaja, ok, mm.

Fan jag kände hur bluffen som är jag avslöjats igen. Jag är en mästare på att sälja in mig när jag är på rätt humör, när jag är stark är jag oövervinnerlig, en vinnare, alfahanne, då är jag fan bäst. Däremot vet jag även i dessa lägen att bluffen ändå nånstans kommer avslöjas, det är bara en tidsfråga. Nu kom den ifatt mig här med. Jag går balansgång på att försöka ta till mig det som sägs innan det är försent och att bara skita i allt, stänga in mig själv och öppna kranarna av självömkan. Jag har ännu inte bestämt mig, det lutar åt det första men jag vet inte.

Har man som jag dåligt självförtroende av att ständigt misslyckas och då börja odla loserstämpeln samtidigt som jag lider av en överdimensionerad dos av lättja blir det svårt så svårt att ta till sig det som sägs och skapa en verklig förändring. Jag vet vad som krävs och förväntas men jag skiter i det. Hur sjukt och udda är inte det. Rationellt kan jag göra vad som helst men jag kan inte hur mycket jag än skulle vilja.

Men jag gör det inte, jag gör inget, jag sitter och skapar skiten och väntar på att det ska avslöjas och sen gräver ner mig på botten som en slamkrypare.

Varför i helvete är det så här och hur i helvete ska jag ta mig härifrån.

Jag har alla svar jag egentligen behöver men kan inte, orkar inte, vill inte vrida på nyckeln trots att jag vet att jag skulle må så offantligt mycket bättre, bli så offantligt mycket lyckligare. Jag skulle kunna bli allt det där jag vet att skulle kunna om jag bara kunde starta. Istället låter jag allt förfalla, allt omkring mig förfaller och jag skapar enbart kaos och misär.

Fuck me sideways vilken skitsits det här är.

Hus hus hus

Det är dyrt med hus, åt helvete för dyrt faktiskt. Jag har en gammal 60 talskåk det inte gjorts mycket i. Vi har under det året vi bott där gjort vårt bästa, men med en nyfödd och en 2 åring har det gått så där lagom fort. Dessutom är vi belånade till 100%, vi hade inte så mycket att välja på när vi kom direkt från hyreslägenhet till hus. Nu står vi här alltså ett år senare med panel bytt på ena gaveln, hela huset nymålat, hallen fixad, vardagsrummet fixat, vårt sovrum nästan klart, köket halvfixat, trappen och lilla toan fixade. Varför känns det ändå som man inte gjort nånting. Jag måste fixa köket ordentligt, nytt golv, nytt tak, nya skåp, bänkskivor, ho, blandare, kakel och fläkt. Jag satt och räknade lite lätt och landade på 55000 för min lilla budgetrenovering. Var ska jag få dom pengarna ifrån? Inte från banken, frugan är hemma med den nu ett år gamla lilltjejen så vi har bara en och en halv inkomst. Hur gör man. Dessutom har jag min nemesis badrummet kvar, bara den rackarn kommer väl landa på moderata 100 loppor. Suck, kan inte nån åka förbi och ställa en säck pengar på tomten så jag kan få det här klart...

Städdag

Helt tomt på jobbet, har inget kvar, sitter och laddar för att tidrappa, det tar en kvar. Va ska ja göra sen... ladda för att gå hem tror jag, hem och leka med barnen och ta det lugnt, för i morn är det dags att städa dagiset igen. Otroligt vad det är tråkigt, bland det värsta som finns faktiskt. Det är i klass med att flytta och byta däck. Två timmar per pass man aldrig får igen och dessutom tisdag, torsdag och sen lördag... Tack och lov är det ett halvår kvar till nästa gång nu.

Tennis

Jag vill spela tennis igen, tennis, badminton och squash, det var längesen. Vi var ett gäng som alltid spelade badminton ihop förut, undra om man ska försöka damma av dom andra relikerna och se om det skulle kunna finnas intresse igen?

Mitt-i-veckan självömkan

Hmmm, var ett tag sen nu. Jag har ett tag nu mässat om förändring hit och förändring dit, har jag gjort slag i saken... nej. Det vore inte jag om jag gjort det. Känslan kvarstår dock och den kittlar hela tiden och lockar. Nu blev jag inte mindre inspirerad heller sen jag såg att lillGösen dragit igång sin maratonblogg. Jag har min rödsivlerfärgade XC i förrådet, hopplöst negligerad i tre års tid. Det är nog dags att se över henne, damma av skorna och dra på sig ett set lycra och börja utforska stigarna i Södertörn.

Fast å andra sidan är det sååå skönt att inget göra också...

Nej fan, inget mer självömkande, lika tråkigt att läsa för alla noll läsare som för mig att skriva och fundera på.

Nu skiter vi det hör för stunden, snart hemgång och sen läge att försöka hitta nånstans online för att kunna kolla Inter - Barca.

Kritik

Sitter här på jobbet en tisdagseftermiddag och retar upp mig sådär lagom på att kollegan mitt emot har varit konstant sjuk i två veckor, men inte fan är han hemma för det. Det är bara veklingar som är hemma när dom är sjuka. Ja men sitt där då och bli hög på alvedon och somna för att du har feber, smitta inte mig bara. Nu har kollega två börjat hosta som en svensk längdåkare i målfållan. Snart kommer skiten hit också. Fuck, jag försöker hålla skiten borta med lite Guns n Roses, det borde hjälpa.

Annars funderar jag på det här med kritik. Ett jävligt svårt ord, inte att stava då... Att både ge och ta emot på ett bra sätt är extremt svårt. Ofta när situtationen uppstår att man bara måste förlösa sin kritik är det inte läge för eftertänksamheter, man vräker på med det man har, oftast naket, ärligt och onsyggt. Mottagaren är ofta långt ifrån mottaglig trots namnet. Vad vi får då är en frontalkrock av egon och resultatet är nukleärt. Mottagaren har ofta en förmåga att hissa upp vindbryggan till öronen, slå ifrån sig och göra allt som går för att inte lyssna, ofta kommer det att kritiken levereras på ett icke ettiketsmässigt vis vilket gör att kritiken ej är godkänd. Ridå.

Vad är det som gör, eller rättare sagt, måste det vara så svårt att ta åt sig något någon (hmm) säger om vad eller hur man gör något? Av en ren slump läste jag en kort notis om detta i dagens gratistidning på pendeln till jobbet. Sammanfattningsvis kan man säga att poängen var att man kort sagt får skärpa sig och lära sig att lyssna på vad som sägs och se om det finns någon poäng i det än att reflexmässigt bara slå ifrån sig, skylla på motparten, byta fokus, lämna rummet osv... Stå fan kvar, hör vad som sägs, ta slagen mot egot, svälj, lyssna, acceptera att du uppenbarligen gör något fel, ta ansvar, gör inte om det, väx några mentala centimeter, gå vidare.

Det finns i mina ögon ingen negativ kritik, det är bara osäkerhet eller vad man vill kalla det från mottagaren. Kritik bottnar i viljan att sen en positiv förändring hos mottagaren. Annars är det påhopp och det är inte samma sak.

Jag menar inte att man ska ta vad skit som helst och förnedra sig, men oftast finns det poänger i det mesta, annars skulle det inte sägas.

Skulle alla göra det, stå rakryggat när nån går loss på ens självkänsla skulle vi vinna en jävla massa i långa loppet.