Apati

Sitter i bilen och är på väg till lunch, ensam, ensam som alltid. Jag äter alltid lunch ensam, oftast självvald men långt ifrån alltid. Den här gången som alla andra gånger då jag har bilen till jobbet åker jag och äter hamburgare på Max, jag äter för en hundring för att få känna någonting även om kolhydraterna och fettet bildar en temporär snuttefilt av välbefinnande. Finner mig själv djupt nerborrad i gratistidningen, utan den kan jag inte äta och blir bara stressad. Gamla repiga känslor återkommer, dom brukar göra det när jag är ensam, känslor av självförakt, frustration och apati. Jag vill bara gömma mig, lyssna på deprimerande musik och tycka synd om mig själv som en förvirrad tonårstjej, skillnaden är att jag är en snart förtiårig man med två barn, fru, hus och ett till synes bra jobb. Ändå är allt det bara ett skal, inget av det ger mig någon som helst glädje eller genuin lycka, tvärtom gör det mig bara mer tom och innehållslös. Sakta men säkert känner jag hur viljan och lusten till allt försvinna och kvar blir bara ett skal, ett skal växer för varje dag på grund av frosseri och självömkan, dom enda genuina känslor jag har kvar. Förut var jag ofta arg och förbannad, det är jag inte längre, jag bryr mig inte längre. Förut kunde jag tycka det var skönt när familjen åkte bort några dagar så jag kunde få lyxfrossa för mig själv utan att ta hänsyn till någon, nu är det inte så längre, nu måste jag anstränga mig för att frossa till och med, så långt har det här vansinnet gått. Är jag nöjd med mig själv och mitt liv. Nej inte alls, jag har inga ambitioner, inga drömmar eller starka känslor kvar. Mitt liv består av rutiner och ett massivt tittande på film och tv-serier. Jag lever genom påhittade människors liv och öden. Livet ska vara passion, massiva misslyckanden och euforisk glädje. Det ska vara dans på bord och bilolyckor. Livet skall levas, det finns inga dåliga erfarenheter förutom dom som uteblir, vilket är exakt det jag drar på mig. Jag känner mig fångad i mig själv och snart finns inte längre det här sista desperata kvar, bara bitterhet och apati. Snälla någon chockstarta den här motorn, fyll på olja och skicka ut den i världen innan den glöms bort för alltid. Ett krossat hjärta, ond bråd död är inget i jämförelse med apatins långsamt nedbrytande kraft. Den dödar i slowmotion, du märker det inte ens förrän det är försent.