Det är inte ofta jag är helt ensam nu för tiden. Vi är en familj, vi är tre personer och södra Stockholms största katt. När det är vi fyra brukar jag känna ett behov av att bara vara för mig själv, promenera, cykla i skogen, bara vara. Nu är det bara jag och Enzo kvar här, den bättre halvan av familjen är i mesnorrland en vecka, det var kul i två dagar, nu är det inte kul längre. Jag sitter här i soffan och tittar på TV och det är inte i närheten av att vara så soft jag kunde tro. Det börjar krypa upp jobbiga tankar och känslor som bara dyker upp när jag får vara för länge ensam. Det är för jävla jobbigt att ha för mycket tid att vara ensam. Det är samma sak som när jag var arbetslös, nej förlåt, tillgänglig, till arbetsmarknadens förfogande, eller nåt annat skit. Jag blev totalt handlingsförlamad. Tankar, ideeer, känslor i alla former bara sköljde över mig och bruset blev till slut bara förbannat jobbigt. Jag känner hur det är på g igen.
Låt mig allra ödmjukast räcka över en hel jävla stadsdels sympatier till Kunken som måste slåss med dom här demonerna dagligen. Jag skulle aldrig klara det. Du gör det förbannad bra broder.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
10 comments:
Oj. Det vet jag inte om jag gör. Men tack. Antar jag.
Kan det vara så att du helt enkelt har svårt att leva i nuet och uppskatta det du har?
När du inte är ensam vill du vara ensam. När du är det vill du inte vara det...
Visst är det så, jag har svinsvårt att leva nu. Antingen drömmer man framåt eller sitter och nostalgidrömmer sig bakåt. Att leva i nuet är det är nog bland det svåraste som finns.
En stor å varm kram till ensamma grabbarna Kunken å Fabbe *KRAMIS*
Vänta, borde inte ni två göra varandra sällskap?
Spanx, men jag är inte ensam igenklien utan jag har temporärt för mycket fritid.
det känns skönt när det vänder lite och man får tillbaka sin energi igen. precis som kunken skrev i ett blogginlägg så kan jag inte sammanfatta det bättre själv: "jag älskar att vara själv, men jag hatar att vara ensam".
tack gud att våren snart är här!
Ja det gör det, The Kunk har helt rätt i sin formulering, självvald ensamhet är himmel, ofrivillig, helvetet.
Nu har ju jag självvald men det hindrar mig inte från att tröttna på den nu efter så här många dagar, nu får dom faktiskt ta och komma hem
Ensamheten är en arg varg med dagg i morrhåren... eller va fan det nu e varg har för ansiktsbehåring. Ryck den jäveln i svansen, sup ner han och släng han sen i Strömmen, papa! Det brukar hjälpa för mej... fast jag har ingen Strömmn... utan mer en flodliknande varelse som slingrar sig genom mitt landskap. Men det funkar fan!
Nicke picke, jag har gjort det två dar i rad nu, funkar rätt gott faktiskt. Men dom kommer hem om på fredag nu. Du vet väl själv hur det är att vara utan juvelerna.
nicke, mäh, vargen är snäll. :)
Post a Comment