Lördagsramblings

Nu sitter jag här näst sista kvällen som jag är ensam innan familjen kommer hem igen. Jag sitter här och pratar med katten, tittar på mängder med film. Jag har jour, för första gången, vilket gör att jag inte kan komma iväg, inte göra nåt utan att vara tillgänglig. Det är som ett osynligt fängelse som håller mig hemma vid soffan och filmerna. Inte för att jag skulle gjort något annat även om jag hade den fria viljan att välja, men det gnager ändå att bara vara fast vid huset. Något annat som gnager är just ensamheten, ensamheten som jag så fort jag inte har egen tid hett eftersträvar likt heroinisten är beroende av sitt heroin. Nu däremot när jag har den känns den bitter, den är obehaglig, det är en kvävande och destruktiv våt filt som lägger sig över mig och handlingsförlamar mig. Den skapar möjligheter till tankar och tankebanor jag för länge sedan trott försvunnit men likt gubben i lådan hälsar på när man minst av allt vill det.

En vän frågade när jag fått barn vad det bästa med det hela var. Jag sa att för min egen del så har jag fått peace of mind, det har tystnat i huvudet, allt skit man lagt tid på, alla jävla funderingar till höger och vänster bara slutade tvärt. Tystaden och lugnet var en befrielse, trycket lade sig och jag fick ro. Det är fan det bästa med att få barn, men nu när barnen och frun är borta i en vecka så har jag den här icke önskvärda jävla lyxen att att grubbla. Detta ickegivande meningslösa kvasigrubblandet ger inget, inget alls förutom mer grubblerier.

Det är nu bara ett dygn kvar tills dom kommer hem och huset fylls med liv, kärlek, glädje, sorg, irritation, gråt och stress igen, men vafan, det är ju precis det livet ska vara fyllt av, det är alla dom sakerna som är liv... så välkommen hem livet, jag saknar er allihop

iof kommer jag börja räkna dagarna ganska snart tills nästa lilla lucka av tomhet kan dyka upp igen;)

dagens känsla, den underbara titellåten från Gran Torino, jag kan inte släppa den, den är magisk