Long time...

Det var länge sen jag skrev nåt här, mycket har att göra med att jag inte haft tid eller egentligen inte heller har jag haft nåt att säga. Det börjar kännas som att bloggen som utrycksform har dött. Alla gamla bloggar jag själv följde har dött ut eller upphört. Tråkigt men sant. När jag läser mina senaste inlägg från två år sen så ser jag hur jag mådde då. Det var kaos och ångest varje dag. Jag vet vad det beror på och den perioden är förbi, just nu är det mycket bättre och två saker har jag tagit tag i på allvar. Så förhoppningsvis lär det inte dröja två år till nästa inlägg.

Ett steg till neråt

Fick idag mer information om min inflammerade situation jag sitter i och det känns idag om möjligt än värre. Det är nu så jävla svårt och jobbigt för mig att jag måste spela teater för kunna fungera. Zombieläge på och nu är det inte lätt, det är kort sagt för jävla svart

En nivå ner

Det går från bad till worse, nu är det inte kul längre, pajjat knä, sjukskrivning, chefen tror inte på det jag säger så situationen på jobbet är piss, min fysik är piss, en av mina bästa vänner är djupt deprimerad och är helt under isen, situationen på dagis för barnen är kass. det känns nästan som ett straff för något jag gjort, jag vet bara inte vad det skulle kunna vara. Det enda jag vet just nu är att jag inte vill vara här och nu, skulle gärna spola tiden framåt eller bakåt för att göra nya val, men just nu och just här är inte någon rolig tid eller plats.

Apati

Sitter i bilen och är på väg till lunch, ensam, ensam som alltid. Jag äter alltid lunch ensam, oftast självvald men långt ifrån alltid. Den här gången som alla andra gånger då jag har bilen till jobbet åker jag och äter hamburgare på Max, jag äter för en hundring för att få känna någonting även om kolhydraterna och fettet bildar en temporär snuttefilt av välbefinnande. Finner mig själv djupt nerborrad i gratistidningen, utan den kan jag inte äta och blir bara stressad. Gamla repiga känslor återkommer, dom brukar göra det när jag är ensam, känslor av självförakt, frustration och apati. Jag vill bara gömma mig, lyssna på deprimerande musik och tycka synd om mig själv som en förvirrad tonårstjej, skillnaden är att jag är en snart förtiårig man med två barn, fru, hus och ett till synes bra jobb. Ändå är allt det bara ett skal, inget av det ger mig någon som helst glädje eller genuin lycka, tvärtom gör det mig bara mer tom och innehållslös. Sakta men säkert känner jag hur viljan och lusten till allt försvinna och kvar blir bara ett skal, ett skal växer för varje dag på grund av frosseri och självömkan, dom enda genuina känslor jag har kvar. Förut var jag ofta arg och förbannad, det är jag inte längre, jag bryr mig inte längre. Förut kunde jag tycka det var skönt när familjen åkte bort några dagar så jag kunde få lyxfrossa för mig själv utan att ta hänsyn till någon, nu är det inte så längre, nu måste jag anstränga mig för att frossa till och med, så långt har det här vansinnet gått. Är jag nöjd med mig själv och mitt liv. Nej inte alls, jag har inga ambitioner, inga drömmar eller starka känslor kvar. Mitt liv består av rutiner och ett massivt tittande på film och tv-serier. Jag lever genom påhittade människors liv och öden. Livet ska vara passion, massiva misslyckanden och euforisk glädje. Det ska vara dans på bord och bilolyckor. Livet skall levas, det finns inga dåliga erfarenheter förutom dom som uteblir, vilket är exakt det jag drar på mig. Jag känner mig fångad i mig själv och snart finns inte längre det här sista desperata kvar, bara bitterhet och apati. Snälla någon chockstarta den här motorn, fyll på olja och skicka ut den i världen innan den glöms bort för alltid. Ett krossat hjärta, ond bråd död är inget i jämförelse med apatins långsamt nedbrytande kraft. Den dödar i slowmotion, du märker det inte ens förrän det är försent.

Wednesday bloody wednesyday

Det bultar innanför pannan, huvudet värker, blod och snor rinner ur näsan. Det har varit så här sedan i måndags lunchtid då jag vaknade upp efter min septumoperation. Skenorna som är fastsydda i näsan skall tas bort på måndag och dom irriterar så det står härliga till. Jag kan inte andas genom näsan. Det bränner, det svider det bultar konstant. Sova får jag göra sittandes. Trots detta är det betydligt mer hanterbart än jag trott och bara vetskapen om att jag kommer kunna andas med hela näsan om en vecka eller så gör att det inte är så farligt. Det värsta är att det blöder hela tiden och jag får gå runt med en fasttejpad kompress under näsan som en rödvit Hitlermustasch

Se på fan

Det är fan inte lätt att hålla koll på allt när man ska renovera ett kök. Ett som är säkert är att man blir förnedrad på det där smutsiga sättet varje gång när man pratat med en hantverkare. Man vet att man blir lurad, man vet att man inte har en jävla susning om vad dom pratar om, det vet dom och så får man betala därefter. Det gäller för all del bilverstäder med. Fast. Den här gången lyckades jag komma ut på rätt sida och faktiskt känna mig som en vinnare i processen. Det är fan inte illa, nån gång ska man göra det.

Nu är i alla fall projekt renovera kök officiellt igång och jag har rivit en hel del så sommarstugekänslan blir allt mer påtaglig. En jävla massa väl dold fulfuru kommer upp i dagsljuset, ett dagsljus detta träslagens orcher aldrig borde få se. Det kommer tack och lov smällas upp en kraftig barriär av renoveringsgips över så man kan dölja det för all framtid, får man hoppas.

The Backsteet kid

Är inte i balans nu, det är för många frågor och frågetecken som måste redas ut. Saker som gnager och stör och förstör. Mycket är utom kontroll som det känns, jag har tappat greppet.

Jag behöver få ur det, men inte här. Ramblings kommer officiellt läggas i träda, om och när bastarden kommer tillbaka här vet jag inte.