The Backsteet kid

Är inte i balans nu, det är för många frågor och frågetecken som måste redas ut. Saker som gnager och stör och förstör. Mycket är utom kontroll som det känns, jag har tappat greppet.

Jag behöver få ur det, men inte här. Ramblings kommer officiellt läggas i träda, om och när bastarden kommer tillbaka här vet jag inte.

Tom

.... jag är tom, jag hade, har en hel massa tankar jag måste få ur mig. Men nu när jag sätter mig ner, öppnar ett nytt inlägg kommer ingenting. Det är bara tomt. Orken är borta. Var tog den vägen, jag grottar ner mig i mig själv istället, vänder allt inåt, känslor, tankar, allt stannar innanför skalet, inget kommer ut, tror jag i alla fall. Det finns en egenskap jag saknar och det är att dölja mitt egentliga humör, jag kan inte skrika inombords och skratta utåt, vissa kan det, inte jag. Är jag på bra humör märks det, är jag på dåligt humör märks det än mer, tror jag i alla fall.

och vips så löste sig allt. I helgen var det hus-och-hem mässa. Lyckades med konststycket att pruta ner en tumlare från mässpriset 5400 till 3700, ordinarie pris är 6000 så jag är jävligt nöjd. Dessvärre pajjade golvbrunnen igår och mitt armbandsur skulle kosta mer än den är värd att laga så de tar väl ut varandra kanske.

Lagen om alltings jävlighet del två

För inte så länge sen la tvättmaskinen av. Vi, frugan beslutade oss för att laga den och därmed dämpa mitt handla-nytt behov. Snubben fick även installera vår nya gamla torktumlare som vi fått av ett par kompisar. Den funkade två gånger innan den sa tack och hej, så nu måste vi köpa en ny tumlare, det gör iof mig inget då inköp av ny hemelektronik är bland det roligaste jag vet, hur tragiskt det än må låta.

Don Enzo and the prison break

Don Enzo gillar rätt hårt att vi flyttade till hus, så hårt att han gör allt i sin makt att få sticka ut. Problemet är att den här 10 kilos mördarmaskinen inte är van att vara ute. Han har spenderat hela sitt liv bakom lås och bom på andra våningen i Ghettot vi bodde i förut. Nu när han ser sin potentiella frihet vet han inte hur han skall hantera den. Till en början gick det bra. Han gick mest runt på baksidan och luktade på blommorna, fångade en fluga, fjäril eller nåt annat med vingar. På senare tid har han dock börjat inse att det finns mer utanför staketet. Den jäveln har under ett år planerat sitt prison break. För någon månad sen gjorde han sin första breakout. Han hade hittat svagheten i staketet och vräkte med förvånad smidighet och elegans sin stora kropp över till friheten, trodde han i alla fall. Det tog inte lång tid innan jag var efter och hämtade in honom. Dom första gångerna gick det bra. På senare tid däremot har han slutat bry sig när jag hämtar hem honom, han springer och gömmer sig. Han har helt enkelt fattat vad det innebär att vara fri.

Don Enzos stora passion här i livet är förutom mat, vatten, och då menar jag inte bara att förtära, framförallt att titta på, leka med, trollbindas av. Han är som en pundare eller en pyroman, han kan inte låta bli. Grannen brevid har en fontän, gissa var pälsbollen sitter och trycker nånstans...

Alltid är det vid fontänen man hittar honom, han kan sitta i trans i timmar och stirra på vattnet, plaska i det, dricka en skvätt, det är nåt allvarligt fel på hans mentala hälsa, men så länge han ligger vid min huvudkudde på nätterna och spinner är jag nöjd, då får han punda vatten hur mycket han vill.

Igår hade han dock lyckats ta sina nya talanger för långt. Han gick inte att uppbringa nånstans, inte vid fontänen, inte hos den andra grannens katter. var fan kunde han vara? Jag provade allt, jag tog till och med fram trumfkortet, matskålen, inte ens det funkade. Några timmar senare när jag sitter i soffan och kollar på tv hör jag en duns mot fönstret i vardagsrummet och ser att han försöker ta sig in genom en stängd ruta... Jag sa ju att det är nåt fel på honom.

Jag går in i tvättstugan och öppnar dörren för att släppa in honom och antar att han skulle vara hungrig, gosig och frusen, inte då, den stöddige fan bara glor på mig med likgiltighet och förakt och går in och småkäkar lite, mest för sakens skull och går sen och lägger sig. Han skiter totalt i mig. Jaha ja, det är så det ska vara numera, man ger honom lillfingret, han tar hela handen och pissar på mig, trots det är han den skönaste katten i stan, han får göra vad han vill så länge han kommer tillbaka och aktar sig för barn och bilar.

Sitt vackert...

Ofta har jag gnällt över att ha för lite tid, och i synnerhet efter sommaren kändes det så ett tag. Jag hade ingen tid och var kronsikt stressad. Men så vad som kan hända. Den här veckan har jag känt att jag har väldigt mycket tid som bara går åt till att sitta, sitta framför TV:n och/eller datorn. Jag ägnar ofantligt med tid åt att sitta och glo på dom här skärmarna, jag gör det i bristen på något bättre. Jag vill ha något att göra. Jag behöver något att göra. Jag ska som sagt göra slag i saken och försöka börja spela lite Tennis eller Badminton igen, för att ha något meningsfullt att sysselsätta sig med.

Det är lustigt hur snabbt livssituationer kan ändras på bara några dagar, hur nattsvarta humör kan ändras till det motsatta. Hur ekonomiskt fördärv blir raka motsatsen i en vecka när man fått lön.

Nu sitter jag här på jobbet, trött så trött och bara väntar på att få gå hem, hem till soffan och sätta mig och titta..

Mad Men = Dull Men

Har efter lång tid börjat kolla på denna hypade serie. Första försöket slutade i att jag stängde av efter tio minuter för att det var för jävla trist. Andra försöket har räckt i 4 avsnitt. Jag kommer inte in i den. Hela upplägget verkar fokusera kring 60-talsmiljön. Känslan är att allt krut är lagt där för att visa hur annorlunda det var då jämfört med nu. Där har man lyckats, dessvärre hjälper det inte, när tempot är brutallågt och huvudpersonen är tom, förvirrad och helt intetsägande. Nej jag kommer ge det här några avsnitt till och hoppas det tar fart, för som det är nu håller den inte. Jag har svårt att se vad andra har fastnat för.

Lagen om alltings jävlighet

... och så har tvättmaskinen lagt av. Är det inte typsikt att allt ska hända på samma gång.

Zombie

och där fick det redan bräckliga självförtroendet en rejäl känga. Smack bom bara, rakt på utan krusiduller.

- Vi hade höga förväntninigar på dig från början men det har tagit för lång tid för dig att komma igång.

Jaha ja, va ska man säga, inte kan jag säga att det är fel, som en liten liten pojke satt jag där i det klaustrofobiska rummet med chefen mitt emot. Jag hade det på känn redan innan, jag visste det, nu kom det och det enda jag kunde förmå mig säga var, hmm, jaha, jaja, ok, mm.

Fan jag kände hur bluffen som är jag avslöjats igen. Jag är en mästare på att sälja in mig när jag är på rätt humör, när jag är stark är jag oövervinnerlig, en vinnare, alfahanne, då är jag fan bäst. Däremot vet jag även i dessa lägen att bluffen ändå nånstans kommer avslöjas, det är bara en tidsfråga. Nu kom den ifatt mig här med. Jag går balansgång på att försöka ta till mig det som sägs innan det är försent och att bara skita i allt, stänga in mig själv och öppna kranarna av självömkan. Jag har ännu inte bestämt mig, det lutar åt det första men jag vet inte.

Har man som jag dåligt självförtroende av att ständigt misslyckas och då börja odla loserstämpeln samtidigt som jag lider av en överdimensionerad dos av lättja blir det svårt så svårt att ta till sig det som sägs och skapa en verklig förändring. Jag vet vad som krävs och förväntas men jag skiter i det. Hur sjukt och udda är inte det. Rationellt kan jag göra vad som helst men jag kan inte hur mycket jag än skulle vilja.

Men jag gör det inte, jag gör inget, jag sitter och skapar skiten och väntar på att det ska avslöjas och sen gräver ner mig på botten som en slamkrypare.

Varför i helvete är det så här och hur i helvete ska jag ta mig härifrån.

Jag har alla svar jag egentligen behöver men kan inte, orkar inte, vill inte vrida på nyckeln trots att jag vet att jag skulle må så offantligt mycket bättre, bli så offantligt mycket lyckligare. Jag skulle kunna bli allt det där jag vet att skulle kunna om jag bara kunde starta. Istället låter jag allt förfalla, allt omkring mig förfaller och jag skapar enbart kaos och misär.

Fuck me sideways vilken skitsits det här är.

Hus hus hus

Det är dyrt med hus, åt helvete för dyrt faktiskt. Jag har en gammal 60 talskåk det inte gjorts mycket i. Vi har under det året vi bott där gjort vårt bästa, men med en nyfödd och en 2 åring har det gått så där lagom fort. Dessutom är vi belånade till 100%, vi hade inte så mycket att välja på när vi kom direkt från hyreslägenhet till hus. Nu står vi här alltså ett år senare med panel bytt på ena gaveln, hela huset nymålat, hallen fixad, vardagsrummet fixat, vårt sovrum nästan klart, köket halvfixat, trappen och lilla toan fixade. Varför känns det ändå som man inte gjort nånting. Jag måste fixa köket ordentligt, nytt golv, nytt tak, nya skåp, bänkskivor, ho, blandare, kakel och fläkt. Jag satt och räknade lite lätt och landade på 55000 för min lilla budgetrenovering. Var ska jag få dom pengarna ifrån? Inte från banken, frugan är hemma med den nu ett år gamla lilltjejen så vi har bara en och en halv inkomst. Hur gör man. Dessutom har jag min nemesis badrummet kvar, bara den rackarn kommer väl landa på moderata 100 loppor. Suck, kan inte nån åka förbi och ställa en säck pengar på tomten så jag kan få det här klart...

Städdag

Helt tomt på jobbet, har inget kvar, sitter och laddar för att tidrappa, det tar en kvar. Va ska ja göra sen... ladda för att gå hem tror jag, hem och leka med barnen och ta det lugnt, för i morn är det dags att städa dagiset igen. Otroligt vad det är tråkigt, bland det värsta som finns faktiskt. Det är i klass med att flytta och byta däck. Två timmar per pass man aldrig får igen och dessutom tisdag, torsdag och sen lördag... Tack och lov är det ett halvår kvar till nästa gång nu.

Tennis

Jag vill spela tennis igen, tennis, badminton och squash, det var längesen. Vi var ett gäng som alltid spelade badminton ihop förut, undra om man ska försöka damma av dom andra relikerna och se om det skulle kunna finnas intresse igen?

Mitt-i-veckan självömkan

Hmmm, var ett tag sen nu. Jag har ett tag nu mässat om förändring hit och förändring dit, har jag gjort slag i saken... nej. Det vore inte jag om jag gjort det. Känslan kvarstår dock och den kittlar hela tiden och lockar. Nu blev jag inte mindre inspirerad heller sen jag såg att lillGösen dragit igång sin maratonblogg. Jag har min rödsivlerfärgade XC i förrådet, hopplöst negligerad i tre års tid. Det är nog dags att se över henne, damma av skorna och dra på sig ett set lycra och börja utforska stigarna i Södertörn.

Fast å andra sidan är det sååå skönt att inget göra också...

Nej fan, inget mer självömkande, lika tråkigt att läsa för alla noll läsare som för mig att skriva och fundera på.

Nu skiter vi det hör för stunden, snart hemgång och sen läge att försöka hitta nånstans online för att kunna kolla Inter - Barca.

Kritik

Sitter här på jobbet en tisdagseftermiddag och retar upp mig sådär lagom på att kollegan mitt emot har varit konstant sjuk i två veckor, men inte fan är han hemma för det. Det är bara veklingar som är hemma när dom är sjuka. Ja men sitt där då och bli hög på alvedon och somna för att du har feber, smitta inte mig bara. Nu har kollega två börjat hosta som en svensk längdåkare i målfållan. Snart kommer skiten hit också. Fuck, jag försöker hålla skiten borta med lite Guns n Roses, det borde hjälpa.

Annars funderar jag på det här med kritik. Ett jävligt svårt ord, inte att stava då... Att både ge och ta emot på ett bra sätt är extremt svårt. Ofta när situtationen uppstår att man bara måste förlösa sin kritik är det inte läge för eftertänksamheter, man vräker på med det man har, oftast naket, ärligt och onsyggt. Mottagaren är ofta långt ifrån mottaglig trots namnet. Vad vi får då är en frontalkrock av egon och resultatet är nukleärt. Mottagaren har ofta en förmåga att hissa upp vindbryggan till öronen, slå ifrån sig och göra allt som går för att inte lyssna, ofta kommer det att kritiken levereras på ett icke ettiketsmässigt vis vilket gör att kritiken ej är godkänd. Ridå.

Vad är det som gör, eller rättare sagt, måste det vara så svårt att ta åt sig något någon (hmm) säger om vad eller hur man gör något? Av en ren slump läste jag en kort notis om detta i dagens gratistidning på pendeln till jobbet. Sammanfattningsvis kan man säga att poängen var att man kort sagt får skärpa sig och lära sig att lyssna på vad som sägs och se om det finns någon poäng i det än att reflexmässigt bara slå ifrån sig, skylla på motparten, byta fokus, lämna rummet osv... Stå fan kvar, hör vad som sägs, ta slagen mot egot, svälj, lyssna, acceptera att du uppenbarligen gör något fel, ta ansvar, gör inte om det, väx några mentala centimeter, gå vidare.

Det finns i mina ögon ingen negativ kritik, det är bara osäkerhet eller vad man vill kalla det från mottagaren. Kritik bottnar i viljan att sen en positiv förändring hos mottagaren. Annars är det påhopp och det är inte samma sak.

Jag menar inte att man ska ta vad skit som helst och förnedra sig, men oftast finns det poänger i det mesta, annars skulle det inte sägas.

Skulle alla göra det, stå rakryggat när nån går loss på ens självkänsla skulle vi vinna en jävla massa i långa loppet.

Barnkalas the true story

Jag har haft en helg i fullgasens tecken, järnet från 05 varje dag tills man stupar i sängen medvetslös en kvart efter ungarna somnat.

Barnkalas består av två dagars planerande, handlande, städande, dukande, lagandes av mat och tårtor. Sen kommer kaoset i form av ett inferno på 15 3 åringar och ett knippe bäbisar. När "Katrina" bedarrat är det bara att börja städa igen. Ett marathonlopp är lättare i jämförelse, då springer du bara, här springer du i två dygn och samtidigt försöker koordinera ungar, fruar och katter, i ett marathonlopp får du mat och dryck med jämna mellanrum, det får du inte på ett barnkalas, där får du överaskningar i form av trasiga saker, trasiga barn och mat på platser där mat inte skall finnas. Nästa år ska jag nog anmäla mig till satmaran istället och springa i peruk. Det går tydligen bra att som man springa i lopp för bara kvinnor, kolla snubben som vann damernas 800 meter på Friidrottsvm senast.

Nu ska jag vila upp mig på jobbet, ett stort svalt tyst rum med bara vuxna, äta vällagad lunch på en skön uteservering och sen en lugn promenad tillbaka, fan kan det bli bättre...

Barnkalas

En timma kvar på jobbet, allt är klart för veckan, har tom tidrappat så nu återstår nedräkning. Ikväll är det dags för Inglorious bastards, hoppas den håller sig på rätt sida av Tarantinos balansakt. I mina ögon balanserar alla hans filmer på slak lina när det gäller koolhet. Det är så medvetet och överdrivet att det är nära när som helst att bli patetiskt och fånigt. Hittils har han klarat sig, hoppas det blir lika bra den här gången. Annars är det barnkalas i helgen, två stycken tom med allt vad det innebär. Vi ska iväg på ett och hålla i ett, jag måste säga att det känns jobbigare att hålla ett än att gå på ett... 30 pers varav hälften ungar. Regnar det ska alla vara inne och det lär bli rätt hög ljudvolym på 15 sockerhöga treåringar.

Zzzzzzzzzz

klockan är drygt två, jag har just kommit ut från toan där jag precis som på film stänkt vatten i ansiktet, kallt kallt vatten. Jag måste hitta på nåt för att hålla mig vaken, det här går inte. Eftermiddagarna är en enda lång kamp mot att mota undan John blund. Han är en riktigt envis jävel, men jag tror jag kommer lyckas idag med. Det är en balansgång utan dess like, ett enda möte och jag skulle vara körd.

Det finns inget värre än att vara svintrött och vilja sova och ändå inte få det. Jag kommer ihåg när jag pluggade, jag satt alltid längst bak så jag kunde somna. Det gick inte att hålla sig vaken, oavsett om det var något intressant eller ej. Undrar om alla har det så här. Jag tycker det är skitjobbigt att alltid vara trött. Ge mig fem minuter, bara fem minuter i tystnad och jag somnar som en sten. Jag har svårt att koncentrera mig när jag läser kurslitteratur också kommer jag ihåg. Samma där, tror det tog en kvart eller så innan tankarna vandrade och ögonlocken slöt sig. Jag skulle behöva nåt ordentligt uppiggande. Att ha småbarn och inte få sova ordentligt på nätterna spelar också roll. Men det var likadant när jag som sagt pluggade.

Nu blir det tydligen fika med, gissa om jag blir ännu tröttare efter det.

Småstressad

Det har varit rätt stressigt ett tag nu. Det är kul det här med att renovera hus, det är som ryska dockor, det dyker alltid upp något oväntat. Jag hade som ambition att måla om huset i i somras (känns fel att redan benämna sommaren i preteritum) under nästan två veckor då resten av familjen var borta. Under den här tiden han jag upptäcka att det krävdes panelbyte på ena gaveln och sätta dit sockelskivor längs med hela... sockeln. Nu ca två månader senare har jag äntligen målat klart allt två gånger, inga sockelskivor dock, man kan inte hinna allt med småbarn och ändå jobba fulltid.

Allt det här resulterar i en jävla stress, stress att hinna klart innan hösten kommer, stress över att man inte hinner med att leka med barnen så mycket som man vill, stress att man inte hinner äta ordentligt, stress över att man inte hinner träna, stress över att man inte hinner med något eget förutom 15 sportnytt varje kväll.

Just nu känns det som om det är en stor sak för mycket, jag kanske ska sluta jobba, sälja huset eller ungarna? Nej jag slutför det här projektet sen blir det inget i huset på någon månad i alla fall...

Facebook

Facebook

Ett intressant medium att hitta förlorade vänner på och uppdatera sig med vad dom gör idag och så vidare. Ett sätt att hitta nya vänner, ett sätt att knyta kontakter, ett sätt att skapa ångest på, ett sätt att ljuga om verkligheten på...

Allvarligt, jag har börjat undra över en sak när det gäller ansiktsboken, den är bra till mycket, jag har hittat gamla polare, det är skitkul att se allas bilder dom lägger ut (inte för att jag är så jävla dum själv att jag lägger över äganderätten på mina bilder till Facebook). Det är även kul att läsa vad folk håller på med, men här kommer poängen, håll i er nu. En sak jag börjat störa mig på och det är när alla, och då menar jag alla hela tiden har haft sååå fantastiska dagar, dom har haft såååå roligt, dom har ätit sååå god mat, dom har träffat den och den fantastiska människan. Vad är det här, har det blivit nåt jävla Stepford wifes av hela skiten nu! Jag menar, varför sitter folk och rakt upp och ner ljuger alla andra i ansiktet. Det är inte fantastiskt jämt, alla är inte underbara, barn är inte världens gulligaste hela tiden.

Skrämmande är det, riktigt på allvar skrämmande med detta larv, lägg genast av med det.

Det är iof bara en reflektion av hur det ser ut i samhället idag, alla vill synas, även jag, alla vill synas så hårt att man marknadsför sig som AB Lyckliga jag, eller AB Lyckliga familjen hela tiden, i tron om att alla ska tycka att man är såååå fantastisk. Menade jag alla, det finns såklart undantag, eller hur Kunken... Det finns några få som vågar, orkar vara rakryggade och ärliga och skriva hur fan det egentligen är, cudos till er.

Men den här låtsasvärlden spinner på rätt rejält och istället för att bekämpa monstret med ärlighet så eldas det på nåt det grövsta. Det är inte bra.

Nästa gång jag är sjuk ska jag nog skriva "har haft en fantastiskt dag, har legat och kräks hela dagen på toa, det har varit så mysigt, tack Gustafsberg för en supermysig dag"...

Eller... så kanske man kan börja fundera på varför man måste ljuga, det är inte farligt att vara osäker, det är inte dåligt eller fult. Det är ok att ha rätt tråkigt, det är rätt skönt att ha haft en helt beige helg utan vare sig nåt bra eller dåligt. Framförallt så är det rätt så jävla skönt att vara ärlig, riktigt jävla nakenärligt ibland. Tänk på det nästa gång ni sitter och ljuger på facebook.

Mask

Jag stör mig på det här, varför förställer jag mig när jag bloggar, hur kommer det sig att jag inte kan slappna av och vara helt ärlig. Det stör mig, hur mycket jag än försöker blir det krystat som med förra inlägget. Förbannat va ointressant det är att skriva en massa kvasiskit.

Kanske det är som en polare sa när jag mailade honom nyss om detta att man censurerar sig när man vet att folk man känner läser. Eller rättare sagt, det här är hans ord;

"Det är av samma anledning som man inte sitter och berättar för psykologen att man innerst inne vill döda människor som tittar på en på fel sätt. "

Är det inte poesi och kärnfullt så säg. Fan, pang på rödbettan bara utan krusiduller.