Granada

Så där ja, nu drar jag till Granada i dagarna fyra och kör lite canyoning blandat med vin, tapas och manchego, hörs när jag är tillbaka,

Tjing

Are you stupid

inte så värst, men ändå mer än jag trodde

Don QuiFabbe och Väderkvarnarna

Förbannade jävla kuk.

Jag skulle ju vara ledig och söka jobb var det tänkt ja. Vad har jag gjort istället, tja det vanliga, städa, diska, tvätta och annat för att inte verkligen ta tag i mina väderkvarnar. Att de ska va så jävla svårt att göra det. Den här gången var det vetskapen om att jag skulle söka "riktiga" kvalificerade jobb som skrämde skiten ur mig och drog fram gamla monster som "inte kan väl jag" och så vidare. Damn it, nu kan jag i alla fall skylla på att de är lunch jag jag inte lär få tag i nån nu, sen är det ju fredageftermiddag då jobbar ju inte höjdarna så nu är det helg.... patetiskt eller hur

hemmablogga

Normalt när jag bloggar sitter och fulbloggar på jobbet. Smyger med postandet ständigt tittandes över axeln att inte fel person ska komma förbi och undra va man gör. Det känns lite mysko att ligga i sängen med lappen och lyssna på Amos Lees senaste skiva samtidigt som Don Enzo jagar hjärnspöken i resten av lägenheten. Kan garantera att alla mattorna ligger nån annanstans än dom ska i morn bitti. Jag har tagit ledigt i morn för att officiellt fixa bilen som ett arsle pajade igen, påbackad på en parkering. Snart är det bara taket som inte är omlackat.

Den verkliga orsaken är dock att jag ska börja söka jobb. Söka jobb på förmiddan, bio på eftermiddan, ska bli så jävla skönt att bara vara ledig när andra jobbar. Fan man skulle nästan kunna tro att jag gillar att vara ledig, att inte ha nåt att göra. Fucking hell yes så är det precis.

Så nu ska jag bara uppdatera mig på dom bloggarna jag följer innan jag och odjuret ska sova.

Oh sweet solitude you have gone sour

Det är inte ofta jag är helt ensam nu för tiden. Vi är en familj, vi är tre personer och södra Stockholms största katt. När det är vi fyra brukar jag känna ett behov av att bara vara för mig själv, promenera, cykla i skogen, bara vara. Nu är det bara jag och Enzo kvar här, den bättre halvan av familjen är i mesnorrland en vecka, det var kul i två dagar, nu är det inte kul längre. Jag sitter här i soffan och tittar på TV och det är inte i närheten av att vara så soft jag kunde tro. Det börjar krypa upp jobbiga tankar och känslor som bara dyker upp när jag får vara för länge ensam. Det är för jävla jobbigt att ha för mycket tid att vara ensam. Det är samma sak som när jag var arbetslös, nej förlåt, tillgänglig, till arbetsmarknadens förfogande, eller nåt annat skit. Jag blev totalt handlingsförlamad. Tankar, ideeer, känslor i alla former bara sköljde över mig och bruset blev till slut bara förbannat jobbigt. Jag känner hur det är på g igen.

Låt mig allra ödmjukast räcka över en hel jävla stadsdels sympatier till Kunken som måste slåss med dom här demonerna dagligen. Jag skulle aldrig klara det. Du gör det förbannad bra broder.

Nu är det dags!

Nu, nu har vi vunnit, vi har besegrat mörkret och kylan. De goda krafterna segrade återigen. Nu är ångestens och depressionernas tid förbi. Nu är det hög tid för ljus, värme, skönhet och glädje.

Kort sagt nu jävlar är det vår och nu börjar livet om igen!!!

Brun dag vit snö

Idag är ingen bra dag, idag är en rätt så brun dag, för att citera en vän. Jag har den där obehagliga klumpen i magen, den negativa förväntningen, föraningen om att något obehagligt kommer att ske, något som legat och pyrt ett tag är på väg att visa sitt fula tryne igen och jag är lika oförberedd som alltid och lika handlingsförlamad som vanligt. Det kommer börja lugnt för att sedan explodera i ett crescendo av onsdska för att slutligen ebba ut i en temporär lösning jag inte känner mig nöjd med. Jag kommer att söka den och böja mig för den, allt för den officiella fredens skull, jag gör det varje gång. Det är hopplöst svagt och lika självdestruktivt varje gång och trots att jag vet varför jag gör det och jag förbannar mig varje gång så fortsätterjag likt en missbrukare att göra samma sak om och om igen. Rädslan för konsekvenserna av mina ståndpunkter gör att jag alltid i slutändan backar av och försöker släta över det som nyss vädrats via åtta cylindrar på fulla varv. Det är den här vetskapen som ger mig en föranande klump i magen och som gör att den här dagen är en brun dag, väldigt brun dag.

Rubriker, alltid dessa rubriker

Sitter här nu, med 20 minuter kvar, har inget att göra och börjar kämpa mot sömnen som väntar runt hörnet. Hittade en blogg jag fastnade vid och fick genast mindervärdeskomplex. Tänk om man kunde skriva så, skriva om intressanta saker istället för att kroniskt upprepa samma gamla gnäll om smärtor, om SL, om jobbet. En snubbe som reflekterar över sin tillvaro och som verkar leva i nuet, även om det vilar ett ganska nostalgiskt skimmer över många inlägg. Det är precis den typen av människor jag imponeras mest över, såna jag ser som förebilder. Det är inte ofta jag stöter på dom, men när man gör det blir man glad samtidigt som blir nedstämd över sin oförmåga att agera. Bloggen jag pratar om är Nederbird.

Eftermiddagsbloggande

Nu vet jag, nu vet jag precis, jag är trött, jättetrött. Där har vi det, som jag har letat efter nån ny krämpa, äntligen hittade jag den. Fan om det ändå inte bor en liten hypokondriker i mig trots allt. Jag har egentligen ingen anledning till att vara trött. Sover bra på nätterna och har lagom att göra på dagarna. Hmm mysko det här. Sitter annars på jobbet tittar ut över St Eriksgatan och undrar när snöstormen ska dra bort. Ska det verkligen snöa när det är så här kallt? Jag tycker inte det, jag tycker inte det ska snöa alls, tycker inte om att frysa och ha en massa tjocka kläder på mig. Annars sitter jag här mest och funderar på bokrean, ska jag handla, ska jag handla lite eller mycket. Jag vete fan, men jag kommer knappast springa runt i butikerna och trängas, mitt handlande sker på nätet.
Så det var det, va ska man nu hitta på i två timmar till innan man får gå hem?

Kolla en ny post igen.

Så har man varit näst sista gången hos sjukgymnasten, hon tycker det har gått bra och jag är helt smärtfri och tränandet går bra. Så nu är det bara att vänta på nästa krämpa, för krämporna är konstanta dom bara varierar över kroppen…

Nåväl, hade tänkt att gå på bio ikväll men det blir en familjekväll istället, junior har tänder på g och är allt annat än nöjd, så det krävs full uppmärsksamhet delad på två vuxna. Det är makalöst hur mycket energi dom drar från sin omgivning dom där småttingarna.
Annars…fan jag har inget att klaga på, inget jag reflekterat över alls just nu, det är bara rundgång just nu. Damn it, jag har tappat känslan, är det för att jag för tillfället mår ganska så jävla bra? Ja vet inte, hur som helst jag kommer nog igång igen.

Dagens minusgrader

Men söte Jesus va friskt och svalt det var nu i morse då. 14.4 minus. Det var stor tid att plocka fram den gigantiska dunjackan. Jag tar fram den nån gång om året, när det är såna här temperaturer. Jag har märkt att det finns folk som lallar runt i såna här polarexpeditionsjackor när det är runt fem plus, fan va det måste vara varmt, jag började nästan svettas när jag bylsat på mig allt. Vad drar dom lirarna på sig när det är så här kallt. En rymddräkt?

Fan rätt plagg till rätt temperatur, man har inte dunjackor och annat när det är plusgrader, måste va rejält med minusgrader tycker jag. Iof är det för många som det är just nu ändå, för min del fattas det nästan 40 grader för att jag skulle vara nöjd. Men vi är på väg, det blir ljusare trots allt.

Kolla här, en uppdatering and stuff

Kolla här då, kolla vem som är tillbaks. Det är så jävla svårt att hitta en lucka att blogga på nånstans. Men tro inte att jag lagt ner, jag läser alla dom vanliga bloggarna, hinner bara inte kommentera. Det blir så när man sitter illa, har en ny att lära upp samtidigt som man själv ska lära sig nya saker.

Men men its alive som sagt, huvudvärken är borta, Borrelian är nog helt väck, känns ingenting längre. Magen är igång efter penicillinkuren också, har inget att klaga på.

Det kommer inte bli några längre filmrecensioner i år dessvärre, i alla fall inte nu på ett tag.

I år har jag i alla fall sätt

The Prestige som var grymt välspelad och underhållande, lite lång och onödiga twister, en 3:a.

Deja vu var till en början medryckande och intressant, en ordinär actionrulle men lite för mycket luckor i logiken och onödiga prylar, även den får en 3:a.

The Departed för lång, för mycket onödigt tjafs och utfyllnad. Avsevärt sämre än sin Hong Kong förlaga "Infernal Affairs". Dom flåshurtiga machokommentarerna känns bara skrattretande. Sen har dom även hollywoodfierat slutet så hela poängen förstörs. Men ändå en 3:a.

The Holiday feelgood chick-flick med alla standardgrepp, dock är det svårt att motstå Camerons Diaz. Dessvärre är den för lång för en film i den här genren men ändå en 3:a

Last king of Scotland Forrest Whitakers opus magnum, han är fullkomligt lysande i rollen som Idi Amin, filmen i sig är förbannat intressant och fascinerande, mycket för att det är en okänd värld man får en inblick i. Däremot känns det inte som om det är något jag vill se igen, varför vet jag inte. Årets hittils bästa film, en 4:a.

Ny vecka, nya problem

Nu är jag tillbaka, nacken tar sig hela tiden, var just och hämtade bettskenan hos tandläkaren, nu ska jag bara få igenom den på sjukvårdsförsäkringen, har ingen större lust att pynta 3000 själv för nåt jag inte bett (muhahaha) om.

Jobbet är det lite spänt på, chefen skicka hem mina två kollegor tidigare i fredags för att dom varit sååå duktiga i veckan. När jag frågade varför dom och inte jag fick jag till svar att jag skulle skärpa mig och att nivån började bli låg, bra chef va? Hade kärringspöket haft en gnutta pedagogisk känsla och ledaregenskaper hade hon inte i praktiken uttrykt sig som att jag gjort ett dåligt jobb utan sagt att en måste stanna tiden ut och att det självklart är min tur nästa gång. Nej det här är patetiskt värre och jag måste ta mig bort härifrån på allvar. Suck alltid är det nåt. Annars då??

Magister Fabbe avlägger rapport

Well då så, då är det fredag och veckan är snart slut. Första veckan som lärare, fan va trist det är, jag hinner inte jobba, ok inte det första jag egentligen vill göra men när jag tom saknar det då har det gått för långt. För nån dag sen satte jag honom själv på telen, fan han lär sig inget av att sitta brevid och lyssna i ett par veckor, in i hetluften så lär han sig snabbare och jag kan återgå till mitt. Idag är sista dagen jag kommer sitta som en zombie och bara titta och lyssna.... HELA DAGEN. Fan jag vill bara slösurfa och göra mitt.

Sen kan jag meddela intresseklubben att Mr Bastard har Borrelia, så kul var det, ska käka magförstörande penic-i-elin (low pun intended)i hela två veckor. Fuck jag kommer vara helt slut i kistan efter det. Nåväl snart är det helg och jag får slippa leka magister.

Its back... for now

Hillu, nu är man här igen, det lär dock inte bli så mycket bloggande nu framöver. Jag har bytt plats på jobbet och sitter återigen jävligt illa. Dessutom ska jag vara lärare åt den nya snubben som började igår och han ska sitta brevid mig i en vecka. Är det inte typiskt, då måste jag jobba hela tiden, inte blogga, inte surfa, fan va trist.

Vad som hänt sista veckan

Jag har inte bloggat på bra länge nu, det finns lite anledningar. Jag har ju haft mina duster med huvudvärk nu sen i julas. Förra torsdagen fick jag nog, jag kunde inte koncentrera mig på jobbet, frustrationen tog överhand och smärtan åt upp allt i sin väg. Jag drog strax före lunch från jobbet och åkte och satte mig på SÖS akuten och skulle inte bli nöjd förän det skulle vara löst.

Till en början fick jag två alvedon och kände hur värken sakta började rinna av mig. Kvar var bara den nedbrytande väntan i dödens väntrum. Jag hade förberett mig på att få spendera natten där men det gick fortare än så. Till att börja med fick jag ett bås långt bort från resten av galningarna och sjuklingarna. Lugnt och skönt var det, precis vad jag behövde. Därefter kommer doktorn och kör en liten förhörsshow innan det bestäms att här skulle man inte nonchalera nåt, fullt ös tydligen, datortomografi, lumbalpunktion plus en hel hink med blodprov för att utesluta dom mest bisarra varianterna. Fort gick det också, pang på bara och sen var det full fart, först skallröntgen som inte visade några konstigheter, sen en halvtimmas snack med en sjukgymnast, sist var det dags för det hatade ryggmärgsprovet. Alla som gjort ett sånt vet att man får den där charmiga huvudvärken så fort man reser sig upp och när man lägger sig försvinner den mirakulöst. Det här påpekade jag också men doktorn hon avfärdade det med att hon gjort det här i sömnen i princip sen hon lärde sig gå och att det inte skulle vara några problem bara jag gjorde som hon sa. Ok då, då kör vi då, sagt och gjort. Känslan av att ha en nåljävel i ryggraden är inte smärtsam men förbannat skum och rejält olustig. Därefter var det tre timmars ryggläge på akuten innan jag fick åka hem och fanimig om hon inte hade haft rätt, jag hade ingen huvudvärk.

Huvudvärken kom dagen efter… Så sen i fredags fram tom i onsdags nu den här veckan har jag legat på golvet, legat i sängen, och därimellan förflyttat mig som ringaren i Notre Dame. Skitkul. I tisdags ringde hon dessutom och ville ha in mig igen, misstänkt Borrelia, störtskönt. Sagt och gjort, pendeln in, snabbt blodprov, pendeln hem igen, svar om några veckor. Borrelia, fuck när blev jag fästingbiten utan att jag märkte det?

Jag åkte in för att jag hade huvudvärk, kommer därifrån med en värre huvudvärk och med värktabletter som har huvudvärk, yrsel och illamående som vanliga biverkningar. Är det nån som vill jävlas med mig eller vad är det frågan om.

Hur jag mår nu, ja jo, för stunden har jag varit fri från huvudvärken i fyra dagar på raken och det är alltid något, jag väntar bara på att den ska komma tillbaka när som helst dock. Ska tydligen fixa bettskena, nya brillor, en ergonom till jobbet, en ny kontorsstol, remiss till en sjukgymnast, så nog fan ska det bli fason på mig tillslut.

Därför har jag inte bloggat på sista tiden, känns inte som det första man vill göra liksom.

Strålande dag!

Det var ett tag sen nu som jag bloggade lite. Har inte haft nån lust helt enkelt. Varför, ja gissa varför, den förbannade huvud- och nackvärken. Den har på senare tid även kompletterats med yrsel och frossa som grädde på moset, i går var jag så satans däckad. Idag är det som natt och dag, allt är borta och jag mår hur bra som helst. Men nåt är fel och jag har bokat en läkartid nästa vecka. Det här suger all energi och lust från mig så det är därför jag inte orkar blogga som förut, har liksom ingen lust. Men... idag är det en strålande dag och jag mår hur bra som helst så idag är jag tillbaka, hoppas bara det blir längre än en dag bara...

Stress och tidspress!

Hade en diskussion med Farbrorn om stress och att ha tid. Är det bara jag som känner att det blir mer och mer tidspress och stressigare runt omkring oss, rent generellt. Jag menar, jag orkar knappt läsa igenom morgontidningen längre, jag ögnar igenom rubriker, skummar och tittar på bilder. Det känns som att det är ganska logiskt att gratistidningarna gör sån succé då dom i praktiken bara innehåller rubriker? Böcker, finns inte på schemat att man orkar läsa, blir för rastlös. Det enda som fungerar är ljud och bildstimuli då man slänger säg i soffan och blir underhållen. Att underhålla sig själv tar för mycket energi!

Är det fler som tänker så här?

Vilken dag.

Vilken dag jag hade igår, oj oj oj, snacka om stress och snabba svängningar.

Vi börjar på jobbet. En vanlig seg dag med lite att göra rent arbetsmässigt. Sen kopplar stressen in. Jag håller på att att sy ihop en Kick-off till Granada för min avdelning, igår höll hela upplägget på att skita sig för att arrangörsföretaget var konkursmässigt, något vi fick reda på så sent som i förrgår av en slump. Så det var stress och jakt på chefen som skulle fatta beslut hur vi skulle göra och om det blev nåt över huvud taget.

Samtidigt i en annan del av stan ringer frugan in och säger att hon skurit sig rejält i fingret och det blöder satan. Känner hur paniken kommer där från vänster som ett brev på posten. Efter en timmer är det löst med bandage och farsan och har fixat transport till akuten.

När jag sen är påväg hem från jobbet, trött och slut och skärrad, blir det så dags för nästa äventyr, en helkväll på barnakuten. Det var något med junior som gjorde att vi skulle bli tvungna att åka in till SÖS. Alla som har barn vet hur jävla kul det är att spendera kvällen och med största sannolikhet natten där. Det är ju inte så att det tar en kvart-tjugo minuter innan man får åka hem no no no, det SKA ta ett halvt dygn minimum. Nu hade vi dock en sjuhelvetes tur att vi råkade snubbla på en doktor direkt när vi kom in, så allt som allt tog det en timma från dörr till dörr. Det var heller inget problem med honom tack och lov.

Så... nu borde väl allt vara fine, hell no, nästa grej, microjäveln hade tagit livet av sig och vi behövde en ny pronto. Jag hinner knappt in i lägenheten innan jag får på mig jacka igen för att dra ner på Maxi, OBS skulle jag inte hinna till, dom stängde ju om 9 minuter. Men skam den som ger sig, det var fullt ös och när jag var halvvägs så märker jag att om jag bara står på lite mer så kommer jag hinna till OBS, sagt och gjort, i med automaten i sportläge och med extra tung högerfot gör jag en furhjulssladd mitt framför entren på OBS. Jag kände mig såklart jävligt tuff just då:) I ingången möts jag av en väktare och en ur personalen.

- Vi har stängt!
- Skiter jag i, jag SKA ha en micro, svarar jag och totalt ignorerar dom och älgar bara vidare.

Greppar en micro som såg ball ut och lagom dyr, väl hemma får vi inte in nappflaskan i den, jävla skitprylar, stora utanpå och små som satan inuti, det blir till att lämna tillbaka aset.

Nu då, var det klart nu? Ja nu var det klart och läge för sängen, utmattat slocknade jag som en klubbad säl och idag känner jag mig rätt bakis. Fan att man kan bli det utan att dricka sprit...

Sovmorgon och historielöshet

I morse försov jag mig, jag vaknade iof vid fyra av att Don Enzo hade parkerat sin håriga röv på min andra huvudkudde, han var i stealthmode och var knäpptyst. På nåt jävla sätt lyckas han ända öppna dörren som jag varje kväll stänger ordentligt. Egentligen är det lyxproblem att ha en gosig spinnande katt i sängen, men när man lider av kronisk sömnbrist, man är ju inte småbarnsförälder utan anledning, så är det skitstörande. Jag tog helt sonika och lyfte odjuret och ställde honom utanför dörren och sov vidare, och som jag sov. Efter obestämd tid började jag småvakna och undrade om inte klockan skulle ringa snart, vänder mig om och upptäcker att den lyser vackert grönt och visar siffrorna 07:48. Damn tacka fan för att jag är utvilad. En och en halv timmas extra sömn är aldrig fel. Som grädde på moset är den otäcka värken börjar närma sig ett obehagligt minne bara.

Anyhow, för att bli ännu mer långrandig. Det var ju inte min sovmorgon jag skulle skriva om.

När jag knatade iväg på lunch i det här oerhört inspirerande vädret. Det är nåt visst med snålblåst och duggregn i januari började jag fundera lite. Det är lätt att det blir så när man får tid för sig själv och bara hör musik i lurarna. Den här gången var det "Elite" med Kent som gjorde sig påmind. Det är nåt som saknas i mitt liv och nåt som känns ofullständigt. Det är saknaden av tillhörighet och rötter. Inte det att jag inte har några polare utan att jag helt enkelt saknar kopplingar bakåt i tiden, till tidigare generationer. Jag har alltid tyckt att gamla människor är otäcka och obehagliga, vi pratar då riktigt gamla, ålderdomshemsgamla. Det är något med dom som jag inte kan sätta fingret på. Det är obehagligt att titta på dom, gud förbjude att ens komma på tanken att vidröra en. Det skulle vara katastrof. Den här rädslan, för det är en rädsla kommer rätt säkert från en avsaknad av gamla människor i min omgivning under uppväxten. Jag har inte haft någon relation till gamla människor. Mina Far- och Morföräldrar försvann alla tidigt och jag har därefter knappt träffat några, än mindre pratat med några.

Den här bristen, avsaknaden, kalla det vad du vill har gjort att det ständigt fattats nåt hos mig. Jag har känt mig helt historielös och vet knappt något om tidigare generationer. Det blev rätt påtagligt när jag hörde låten och Jocke Berg sjöng en hyllningslåt till sina förfäder. Fan tänkte jag, jag vet knappt något om mina, jag har ingen relation alls än några gamla bilder och skrönor man hört.

Det här får mig att känna mig tom emellanåt och förvirrad. Det ständiga sökandet efter identitet och tillhörighet som alla ständigt håller på med blir inte direkt lättare.