Sexpack ägg

En märkligt sak inträffade igår på den lokala ICA affären. Jag står i kön och ska köpa en Yalla efter träningen, framför står en liten tjej, va kan hon vara, typ 7 år eller nåt. Hon har en korg med 6 äggkartonger. Jag tycker det känns lite skumt, va ska en sån liten brud med så mycket ägg till? Spontant känns det som att hon vaktar korgen åt sin mamma eller nån, men no, det är hennes stuff. Det är då jag börjar fundera på va hon ska göra med alla äggen. Ska hon på värsta busarstråket och ägga ner varenda jävel i området? Ska hon baka skitmycket kakor eller nåt? Jag greppar det inte bara.

När det är hennes tur lassar hon upp alla SEX kartongerna med ägg och tjejen i kassan säger att det blir 130 spänn eller nåt åt det hållet. Lilltjejen som knappt når upp till kassan sträcker fram sin lilla näve med en tia, en femma och några enkronor, hon säger inget, utan sträcker bara fram pengarna. Tjejen i kassan frågar om det är alla pengar hon har varpå lilltjejen nickar. Nu börjar det bli komiskt och faktiskt lite hjärtvärmande. Så jävla nice att se en sån liten människa som inte har några begrepp om vad saker och ting kostar och helt sonika bara ska tjacka på sig en massa ägg och tar med sig sina mynt i tron att det ska räcka. För henne hade dom lika gärna kunnat kosta en miljon, hon hade inte fattat skillnaden ändå.

Lilltjejen frågar hur många kartonger hon kan få och tjejen i kassan säger att det räcker till en. Jag är tyvärr inte kvar när hon packar med sig sin lilla låda ägg och lommar iväg, men jag kan inte glömma bilden av den här lilla oskadade människan som är ute och handlar enorma mängder ägg för knappt några pengar. Jag kan för mitt liv inte heller komma på varför eller vad hon skulle ha dom till. Det jag inte glömmer är att det var en ruskigt skön bild av en mycket enklare och vackrare värld som jag nästan glömt bort. Hoppas hon inte blir fördärvad av vår fula värld med alla krav och måsten, hoppas hon fortsätter att vara lika söt och oförstörd.

Vad var det jag sa

Som sagt, vad var det jag sa. Såg ni när hon sprang ärevarv och höll på som ett Borås-mongo! Dansandes och sjungandes till Carola. Fy satan va nästy

Carolina Kluft, är det bara jag som sett bluffen?

Vissa av oss stör sig så in i helvete på Stefan Holm att dom till och med gör vodoodockor av honom. Jag förstår och sympatiserar starkt med denna lätt fanatiska form av avsky. Det är nåt maniskt och aningen galet över ett så systematiskt och välplanerat hat. Jag gillar det. Själv har jag en groende avsky mot Carolina Klüft.

Jag kommer ihåg första gången jag såg henne, då var det lite kul med det där hysteriska, barnsliga och lite naivdumma beteendet. Men allt eftersom åren gått är det inte längre kul. Det är fucking far from kul.

Hon är så äppelkäck och flåshurtig så man blir vansinnig. Det är kommentarer som ”jag är bara en jäntunge”, vafan liksom, såna uttalanden gör att jag febrigt greppar efter den kapade hagelbrakaren. Det är extremt jobbigt med dom här Pippi Långstrump-kopplingarna. Det blir liksom nånstans för mycket.

Ta hennes snubbe, det kan inte vara kul att vara Patrick Kristiansson, den lovande stavhopparen med en talang utöver det vanliga, men med ett psyke som ett bortskämt barn med damp. Hans karriär har hamnat i skuggan av sin framgångsrika partner, han är numera känd som Herr Klüft. Han grinar när han river, han ser nervös ut när det går dåligt, iof jävligt underhållande i sig, men man lider med snubben ändå när man vet vem hans sambo är. Kameran zoomar in Carolinas äckliga maniska hejjande på läktaren, fan det är det sista snubben behöver, han behöver lugn och ro och få göra sin tävling. Han är patetisk som han är på egen hand, han behöver inte sin frireligöst tillgjorda flickvän. Det känns som att det kommer sluta i fet tragedi, han dumpar henne i köket med tårarna nerför kinderna, han skriker och beter sig som ett barn och sen går han ner sig totalt och slutar som galjonsfigur på X2000.

Frireligiöst var ordet ja, för visst fan vilar det nåt obehagligt, falskt över henne. Kort och gott hon är skitläskig. Hon kanske inte är en reinkarnation av Damian men det är nog inte långt ifrån. Kolla följande. Hon kommer från Småland, land of bibelbält, hon har Carola som största idol, bara det borde få varningsklockorna att ringa, hon har ett falskt, tillgjort sätt. Jag kan ge mig fan på att hon inte är så där privat, då jävlar lär Kristiansson få smaka stål. Kan sätta pengar på att det är han är hennes biatch.

Kort sagt, alla dom här människorna som är to good to be true är oftast det, Carola, Klüft, Tom Cruise. Sen har vi sist men inte minst Astrid Lindgren, vad var det för fel på henne, vad var hennes stora hemlighet. Vi återkommer dit nån annan gång. Det räcker med dissningar för stunden

Dagens känsla

Frustration, subst. (adj. frustrerad)

känslan som infinner sig när man är irriterad?/ilsken? och besviken över att vara oförmögen eller hindrad till att åstadkomma något.

Idioter, idioter i alla former och storlekar.

Varför är dom allra flesta människor idioter? Jag menar seriöst, dom allra flesta är faktiskt idioter. Smaka på påståendet en stund innan jag blir utdömd för att vara just idiot. Alltså, jag retar mig, stör mig på rätt ordentligt många människor, en majoritet kort sagt av alla jag stöter på har nåt som irriterar mig. Antingen är dom för korta, för långa, för smala, för feta, konstig hållning, går skumt, fula kläder, konstiga drag, luktar illa, osv osv. och det är bara dom direkt fysiska dragen. Snubbar med små händer tex är skitäckliga, det vilar nåt perverst över dom och det är med en garanti som inte ens hederlige Harrys bilfirma i Säffle kan matcha. Feta kärringar som vaggar fram likt pingviner med skynken på sig i syfte att dölja sina feta kroppar stör mig också, dom ser bara ännu fetare ut och så drar dom ofta på sig en satans massa illaluktande parfym. Jag retar mig på hur den patetiska bratskulturen som i alla år varit en laughing stock helt plötsligt inte bara är rumsren utan även något som folk uppenbarligen eftersträvar. För face it, inte fan finns det helt plötsligt så många Von Af som det ger sken av på stan. Alla dessa snorungar i kladdiga frisyrer och dyra fula, illasittande kläder och med en attityd som frambringar förbjudna känslor. Andra grupperingar är dom tatuerade, piercade, solariebrända, uppumpade, sprättiga, tuppiga småstadssnubbarna som har Big Brother och Slitz som religion. Dessa små människor rör sig i grupp och har sina häckningstider främst på sommaren vid badorterna och framförallt i Grekland, dom är högljudda, jobbigt grabbiga och satans patetiska. Vi har dom svårmodiga och överseriösa besserwissarna som alltid har rätt och som talar om vad vi ska tycka och tänka och som alltid pratar i sanningar och fakta. Det är oftast män med så kallade alternativa förtecken, dom vill alltid vara först med det nya, och ratar allt som fler än två till känner till. Den kvinnliga motsvarigheten läser på universitet och efter en A kurs i sociologi kan hon allt om hur saker är och vad som är rätt och fel, hon är ung, hon är idealistisk, hon kommer från ett akademikerhem, hon känner sig rebellisk, hon tror hon gör nåt nytt, hon ska visa dom andra, alla som har fel och förtrycker, hon är feminist, hon är vegeterian, hon tror hon är unik och hon är så jävla tröttsam för det går 20 på ett dussin. Vi har småbarnsföräldrar, vi har nyrika, vi har fattiga, vi har gamla, vi har medelålders, vi har barn vi har alla jävlar från det dom föds tills dom dör. Alla satans jävla idioter utom jag…. Eller finns det nåt här som jag har missat?

Amish-Floyd bites the dust

Nu är det klart, Amish-Floyd stängs av och lika bra är det, släng ut fuskarna illa kvickt så cyklingen i alla fall kan få en liten chans att återhämta sig. Touren är tävlingarnas tävling, en makalös fysisk holmgång mellan världens bästa cyklister, det är inte bara man mot man utan det är ett rävspel och taktik på högsta nivå. Det får inte förstöras på grund av några tanklösa idioter. Stäng av dom, porta dom på livstid.

Lite mysigt måndagsgnäll.

Ibland är det bra, ibland ok, ibland sämre. Idag är det en sån där dag där det är lite sämre. Vi var på bröllop i lördags och det var kanon, men när jag vaknade igår morse hade ryggen sagt – fuck off and die, till resten av mig. Det är samma skit idag. När ska det sluta med alla dom här pensionärskrämporna? Det är knän, det är höfter, det är axlar, det är nackar, det är ryggar. Vafan liksom, kom igen nu, det rätt frustrerande.

Det colombianska fåret.

Nu får det fanimig vara nog. Nu pallar jag inte en endaste minut till. Om inte någon kan göra mänskligheten en stor fet jävla tjänst och tysta det colombianska fåret en gång för alla vet jag inte vad jag gör. Shakira måste vara det värsta som släppts in i en studio. Det bräks och låter värre än Per Gessle och den senaste låten dom tvångsmatar pöbeln med på radion gör mig tokgalen. Jag kommer dessvärre inte undan heller och jag kan för mitt liv inte fatta att mina jävla jobbarkompisar måste envisas med att ha fucking jävla Rix FM på hela dagarna. Det är inte så att dom spelar den en gång, nej för fan, en gång i timmen snarare. Hon är säkert en hyvens brud som människa och hon är rejält good looking, men musiken hell no. Det tragikomiska är att hon hade sommarens mest irriterande låt för några år sen med. Vad är det med svenska folket och våra usla musikpreferenser. Sommaren lockar fram allsköns skit ur skåpen, Gyllene Tider, Thomas Ledin osv osv. Det är fan så att man nästan och då nästan längtar efter en Amy Diamond låt!!!! Fatta hur långt det gått. Sweet jesus säger jag bara, vilken hemsk synd är det jag gör bot för nu under sommaren, jag vet fan inte men nån gång borde det vara klart.

Mission Impossible III

Jag har varit på bio igen och jag ska försöka vara lite mer djupdykande i den här recensionen, jag har latat till mig på sista tiden.

Filmen i fråga va Mission Impossible III. I korthet handlar den om… vänta lite, den handlar faktiskt egentligen inte om något konkret. Det är faktiskt lite en av filmens svagheter. Man hänger med i vad som händer, och kommer hända, men det känns inte som om det helt och fullt finns någon handling. Filmen var en enda lång ursäkt för att få till en hämnd, lockbetet var det bästa tänkbara, Cruisans fru. Ok, någon unge eller så hade iof varit snäppet värre men frugan funkar bra som hämndbränsle. Men å andra sidan, vem försöker vi blåsa här egentligen. Det här är mindless jävla tokaction som ska vara så snygg som möjligt med bästa möjliga stunts och som sådan funkar den ypperligt. Genren är inte min favorit direkt och jag trodde nästan den här typen av film dog ut på 80-talet tillsammans med den ack så trista snutfilmsgenren med filmer som 48 timmar, Snuten i Hollywood och Dödligt vapen. Men no, den fan lever och frodas. Trodde jag skulle avsky den, men…

Det här är tredje filmen i serien om Ethan Hunt och jag måste säga att jag var grymt skeptisk innan och jag har dragit mig i det längsta innan jag såg den, men den är utan tvekan den klart bästa i serien. Den är långsammare på det positiva sättet, det finns utrymme för något som liknar känslor och hjärna. Den är inte överjävligt snygg som den förra, som lets face it, såg ut som en enda lång reklamfilm för Tom Cruise, ”Tom Cruise - för god för att kolsyra”. Nånstans tycker jag att den här rackaren knyter an mer till seriernas känsla och tempo.

Filmen är mer avskalad i sin färgsättning och känns på det hela mer realistisk, om man kan säga så om film som spelar på dom här arenorna. Det sämsta är tyvärr att det under hela filmen inte går att komma ifrån att det känns som ett specialavsnitt av Alias med Cruise som Sidney Bristow. Det är samma upplägg med actionuppdrag varvat med taktiksnack i Langley, byt ut lite gubbar och det ÄR Alias fast med en högre budget. Det som får bägaren att rinna över två gånger är att, självklart så är tech-snubben en kuf och att det dyker upp gamla Felicityskådisar här och där med Felicity själv som Jennifer Garner wannabe. Det här är nog ingen slump då det är samma hjärna bakom Felicity, Alias och den här filmen. Det tråkiga är att det är för uppenbart och väldigt ooriginellt.

Det här kan låta som en brutalsågning men det är det inte. Jag gillar Alias så jämförelsen är inte något negativt och den här filmen står sig utmärkt i genren. Gillar man den här typen av filmer och är lite mer oldschool i sina preferenser har man en god stund framför sig. Jag blev duktigt underhållen och gillade framförallt Philip Seymour Hoffman som bad guy. Tom Cruise som jag avskyr som människa levererade som vanligt ett stabilt hantverk. Har dock upptäckt en irriterande sak med honom, likt Helena Bergström har han en filmisk tick, han måste springa i varje film. Tänk efter nu, finns det någon film där han inte springer som fan? Jag kommer inte på någon.

Summa summarum, filmen är stabil och levererar det man ber om förutom det otroligt ostiga slutet som lämnar en fadd smak i munnen. Lite mer hjärna och stil där så hade betyget blivit högre, tyvärr så blir det inte mer än…

Två gösar av fem.

Sommarkläder, what the fuck

Sommarkläder. Vad är poängen? Jag fattar inte. Det verkar främst vara ett fenomen hos ”dom gamla”. Hela tunnelbanenätet är fullkomligt proppat med kärringar i gula byxor och allt möjligt färgglatt och omatchat. Fan hela tuben ser ut som en enda rullande Elloskatalog från 85. Jag fattar fan inte att man sparar gammalt skit och plockar fram efter årstiderna. En sak med shorts, dom har man när det är varmt, annars har man inte specifika kläder styrda efter månaderna. Det känns lite perverst, jag gillar det inte i alla fall. I so fucking dont like it, fula människor i fula kläder som visar för mycket av gamla äckliga hudar.

Amish-Floyd, Dumbo-Justin och Röde Baronen

Floyd Landis, vilken pajas. Vad håller han på med. Dopa sig med testosteron av alla jävla droger, i cykel dessutom, va har man för använding av att bli aggressiv i en konditionsidrott? Är det för att pusha sig hårdare? Jag vet inte, det jag vet är dock att aset pajjade cyklingens rykte än mer. Det är nästan så man skäms att berätta för folk att man tittar på Touren. ”jaja, det är ju bara en massa dopade töntar” är det första man får i ansiktet efter att man försökt förklara tjusningen. Sen är det liksom ridå. Det är tvärkört därefter. Att Amish-Floyd knullat sönder sporten än mer skiter väl han i vad det verkar som. Jag däremot vill få tillbaka förtroendet för cyklingen, jag vill kunna känna att nån gör en enorm prestation på egen hand och inte på kemisk väg. Jag vill se någon dansa upp för L´alpe D´huez på sin egen energi. Som det är nu blir jag främst förbannad för att man inte kan låta bli. Jag kände redan på den omtalade etappen att det var nåt som var fel, tyvärr fick vi förklaringen förra veckan. Jag hoppa verkligen att B-provet stämmer och man stänger av aset för all tid och evighet. Det samma gäller för övrigt Justin Gatlin som trillade dit på samma drog, verkar vara veckans smak av nån anledning. Stäng av den fan också, plocka gulden från honom, se till att han betalar alla prispengar han nånsin fått, släpp aldig in honom på en löparbana nån gång igen. Det ska fan kännas av att dopa sig, nu är det fan löjligt att man kan komma tillbaka efter nåt år.

Däremot var det glädjande att se hur the big red machine fått lite fart i bridgestonesulorna igen, nu ligger Fernando jävligt pyrt till. Man bråkar liksom inte med Skummi när han väl fått upp farten.

... On the other hand.

... Däremot finns det andra saker som är bra, som att det är helt fucking perfekt somamrväder idag, ingen seriemördarvärme som igår, jag slutar fyra idag istället för fem, jag ska på bio i morn, men framförallt så har jag fixat klart presenten till Fru C till vår bröllopsdag nu på söndag.

... mer av samma

En gång för några år sen var jag IT-hora, jag kände mig lyckad, stark och meningsfull, det var egentligen inget märkvärdigt, men det räckte för mig, jag behövde inget annat då, jag var nöjd. Den känslan har inte funnits här på fem långa år nu, jag saknar den och vill ha den igen. I grund och botten definerar jag mig inte via mitt arbete, men när skiten jag sysslar med på dagarna drar ner mig i ett emotionellt hades och självkänslan åker fritt fall tilt är det inte kul längre. Jag skulle vilja kunna säga vad jag gör på dagarna när nån frågar och känna en smula stolthet och inte som idag när jag skämtsamt försöker bortförklara det jag gör med att det bara är ett steg. Det börjar kännas som mer än ett steg nu, det här känns som en jävla savann och tar jag mig inte bort härifrån kommer jag bli en introvert, bitter, osocial jävla kuf som hatar allt och alla, och det är inte jag, jag vill inte det… Shit det här skrämmer mig.

Nu får det fan vara nog

Det kryper i kroppen på mig, jag vet inte om det är semester jag behöver eller ett nytt jobb, troligtvis en kombination. Jag är så led, så led så led, fucking hell va jag inte vill vara här nu. Jag har skrivit det förut men det blir inte mindre sant för det. Jag känner mig som en hund som stretar och dra i kopplet och inte vill när jag tar mig hit. När jag går hem eller på lunch går det mycket bättre, stegen är lätta och sinnet ännu lättare, jag kan andas igen. Jag har en olustkänsla och en klump i magen av att sitta här och svara i telefonen med en massa småttingar. Fan det är ovärdigt att sitta och göra det här, jag förnederar och kränker mig själv genom att bara sitta här och svara i telefonen när otrevliga människor ringer. Jag måste bort härifrån. Jag måste göra nåt meningsfullt. Jag måste göra nåt meningsfullt med meningsfulla människor, inte dom här idioterna jag jobbar med, för dom är idioter. Jag har inget gemensamt med dom, det finns vissa jag tycker är ok, men merparten är så långt ifrån mig och den jag är som det bara går. Jag har inget emot 20 åringar, men vi har fan i mig inga beröringspunkter. Det tragiska är att jag egentligen är en väldigt social, glad snubbe, men här sitter jag mest i mitt hörn och är tyst. Jag rör mig som en skuggvarelse bland dom här människorna. Fan om det ska va så här! Jag tycker inte det, jag är värd mer, bättre, snabbare, vackrare.

ÄNTLIGEN!!!

Som jag letat och letat efter den här låten, i flera år. Jag såg videon på gamla superchannel för 15 år sen och tokfastnade för den, sen har jag bar haft texten i refrängen i huvudet, inte nåt om vare sig artisten eller låten. Men hej presto, i love internet, kolla nu har jag funnit den, ok det rockar inte så det sjunger om det längre but still.

Money Talks - Brave Young Boy
Music Video Codes By Music Video Code

Jag behöver sommarlov, bad

Den här dan har bara sakta lullat sig framåt, men nu är jag trött och vill gå hem, jag har den klassiska måndagshuvudvärken och vill bara ut och leka, jag vill spela brännboll, gå på picknik, lira fotboll, spela tennis, cykla, sitta och dricka en kall öl bland folk, åka på en biltur till ställen jag inte varit, jag vill ligga på en strand och sola, jag vill äta glass i skuggan, jag vill åka båt i skärgården. Kort sagt jag behöver semester nu, jag måste få vara ledig och bara njuta av lättja och glädje, bort från ansvar, måsten, krav och rutiner.

Grey sky

Så här, exakt så här känner jag mig nu.

Sunday fucking sunday

Sitter här på söndagskvällen och gör ingenting. Jag har fått den där vemodiga halvt obehagliga halvt mysiga känslan av att något är slut och att det är ett blad som vänds. Sommaren är egentligen mitt upp i sin prime men jag har knappt märkt av den alls. Jag har jobbat varje dag, jag har gått upp i ottan, kommit hem i förkvällningens bastuheta fuktiga filt. Kläderna stramar och klibbar fast, man rör sig inte lika gärna eller raskt som under hösten. Jag vete fan varför den här känslan kommer just idag, eller vad det är den vill visa. Vi har haft ett par vänner över i helgen och när dom åkte dök den upp, känns lite... letar efter ordet här... larvigt (i brist på bättre), att känna så. Jag gillar känslan, samtidigt som den tar bort all trygghet, man känner sig naken och avslöjad. Jag gillar känslan för att den skärper mina sinnen, den utmanar mig till att utvecklas och reflektera. Jag är en melankolisk självömkare, jag söker upp dom här känslorna när jag kan, jag knarkar på dom, jag vill ha mer samtidigt som jag vet att jag inte egentligen mår bra av dom. För mycket sött blir till slut äckligt och det är samma sak här.

Jag märker att jag svamlar, upprepar mig, pratar i cirklar, men det känns skönt, jag känner att det är behagligt att låta känslorna rinna ut ur själen, genom armarna och ut genom fingertopparnas knappande. Känslan att se hur hjärnspöket dyker upp på skärmen och speglas tillbaka mot mig via lcd skärmen ger trygghet.

Jag mår inte dåligt, jag är inte ledsen, jag är nedstämd, drömmande, reflekterande, melankolisk, lugn.

När jag har något jag gillar vill jag inte sluta med det, jag saknar det direkt när de försvinner. Den här helgen var bra, förbannat jävla bra och jag gillar inte att den är slut, jag gillar inte att sommaren snart passerat utan att jag fått omslutas av den på det sättet jag vill, jag gillar inte att en sån trivial sak som Tour de France är slut. Det är ett kapitel som slutat och nästa börjar, nästa tolftedel av det här året börjar och den tolftedelen lovar inget, det finns inget trailer, inget som händer här, bara ett vakum. Det är den stora tommheten innan hela min värld exploderar i nästa tolftedel....

Tråkigt

Nu sitter jag här på min ömmande överansträngda höft på jobbet och har tråkigt, jag har så in i helvete tråkigt att den torkande färgen på väggen stirrar på mig och säger till sig självt, tur att man inte har så jävla tråkigt som den där snubben. Jag har inget att göra, och ju mindre jag har att göra desto mindre vill jag göra och desto mer grinig och irriterad blir jag när det väl dyker upp nåt att göra. Det är ju inte så att jag har direkt avancerade arbetsuppgifter, jag skulle kunna göra dom med lätthet och på så vis få dagen att gå fortare, det skulle vara som någon avancerad form av att dagdrömma. Med ett ryck vaknar man till när klockan slår fem och man får gå hem. Det finns faktiskt inget som är mer stressande än att sitta på jobbet och inte ha något att göra. Sitter man och öppet visar att det inget finns känner man sig skyldig, jante och luther kommer springades direkt med skuldklubban och ger en världens hurving över huvet så man ramlar baklänges. Istället börjar man låtsas-jobba, ett djävulens påfund, man gör saker extra bökigt, tar längre tid på sig, har fina diagram och excellark öppna. Man har utskrifter på bordet, man hoppar mellan programmen och ser väldigt koncentrerad ut. Allt detta gör man för att man öppet inte vågar säga, - fan jag har inget att göra, nu sitter jag här med fötterna på bordet och läser en tidning, surfar eller vafan som helst. Men no no no, istället sitter man där som en tjackpundare i ett villaområde klockan 3 på natten i mitten av juli med världens abstinens. Man blir stirrig som satan och jagar med blicken efter nån som kan avslöja bluffen.

Nu får det vara nog

Fan alltså, nu börjar jag tröttna rejält. Inte nog med att jag har ett pajjat högerknä och ett vänsterknä in the making. Jag har en skönt stel nacke och bröstrygg som jag går hos en sjukgymnast för, nu har även min vänstra höft sagt ifrån och börjat skicka osköna smärtor lite här och var. Va gör man då, jofan, bara boka in sig på nästa instans. Jag har en fysik som en 90 åring, vad är det för fel på mig, helt seriöst nu, nåt fysiskt fel är det. Fick jag nåt skit i genpoolen som inte skulle vara där. Jag börjar faktiskt bli allvarligt trött på det här nu, jag vill ha en service och utbyte av dåliga delar, kan man få det nånstans?