VM och annat trams

Idag är det då "ödesmatch" som alla tidningarna skriver. Nånstans kan jag inte låta bli att på vanligt hederlig svenskt sätt utgå ifrån att det kommer gå åt helvete och sen efteråt triumferande säga - va var det jag sa. Som om det inte hade varit bättre att varit hoppfull och bli frustrerad!

Annars tycker jag VM varit sådär än så länge, men det är ju bara första gruppspelsmatcherna som gott ännu, det blir nog bättre nerv när cupspelet sätter igång.

Om vi skiter i VM för stunden så är det rätt trist att jobba och jag skulle vilja vara lite fri och ansvarslös. Sverige lever ju enbart sommartid och då tycker jag att man inte skulle behöva jobba, men det kanske är bara jag som tycker så.

Idioti i krönikor

Ibland förundras man över dumheten hos krönikörer, jag läste den här i dagens Metro och blev fascinerad över att en sådan krönika fick skrivas. Hade man gjort tvärtom hade det blivit liv i luckan måste jag säga. Så jag tog mig friheten att bara ändra vända på det. Vad tycks?

- Det sägs att kärleken är blind, det är nog den största lögnen någonsin. Det räcker med att läsa kontaktannonserna för att få det klart för sig. Folk har väldigt specifika krav på allt från längd, kroppsbyggnad, hår- och ögonfärg. Foto är lika med svar. Kärleken är alltså inte blind, på sin höjd lite närsynt. Men ett handikapp har ändå kärleken. Och det är allt så inte nedsatt syn. Kärleken kan inte räkna. Kärleken lider av svårartad diskalkyli. Det är bara att titta på Michael Douglas och hans 25 år yngre Cathrine Zeta Jones. Eller Flavio Briatore som lyckats knipa åt sig den 23 år yngre Heidi Klum. Mellan Colin Nutley och Helena Bergström skiljer det 20 år. Att vara tillsammans med en yngre kvinna är det nya svaret, the new shit.

Rent biologiskt är en äldre man och en yngre kvinna det perfekta paret. En kvinna når sin fysiska peak i 20 års åldern. Mannen är som bäst när han närmar sig 35- 40 år. A match made in heaven alltså, den äldre mannen är erfaren och har vuxit ifrån de värsta kroppsnojorna. Den yngre kvinnan är vacker och påhittig. I mer traditionella förhållanden, där kvinnan är ett par år äldre, är det hon som står för konsumtionen av huvudvärkstabletter när det är sängdags. Yngre kvinnor – och nu talar jag enbart utifrån egna erfarenheter - är porrigare och de tycker att du och inte skvallertidningarna är kvällens höjdpunkt. Att yngre kvinnor dessutom är roligare, mer avslappnade, inte är sura och griniga, respekterar och beundrar dig. Inte har en före detta man och barn i bagaget och du kommer dö före henne är bara härliga bonusar. Självständighet i alla ära men vad är det mot fasta bröst och en liten tajt rumpa?

En ung kvinna är dessutom fortfarande formbar och har inte sunkat ihop helt i trista gamla vanor och värderingar. Här har du alltså ett fantastiskt tillfälle att vara med och påverka och modellera fram den perfekta kvinnan. De har aptit på livet och tror fortfarande att ingenting är omöjligt. De vet vad du gillar och hur man festar. De kan se skillnad på en fotbollsmatch och en hockeymatch. De må vara lite naiva och ha brist på livserfarenhet men det man förlorar på karusellen tar man igen på gungorna. Eller ska jag, som i det här fallet, säga i sängkammaren. Och vem har dött av lite naivitet? Vad spelar det för roll om han knappt har hört talas om artisterna i din skivsamling och tycker att smågodis och kaffe passar lika bra till frukost som till middag?

Vi kan alltså konstatera att kombinationen äldre män och yngre kvinnor är klockren. Men när kärleken inte kan räkna, fast åt andra hållet känns det inte lika rätt. Killar som dejtar äldre kvinnor ses som patetiska eller bara förvirrade. De är bara ute efter kärringens pengar och söker kanske bara en modersgestalt. Och den äldre kvinnan är bara gummsjuk eller genomgår någon form av livskris. När rollerna är ombytta blir det istället patetiskt och kanske rent av lite äckligt. Kärleken får alltså ha problem med matematiken, men bara åt det ena hållet. Det borde vara kärlekens fulla rätt att räkna lite fel oavsett vilket håll. -

Måndag

Det var ett tag sen nu jag bloggade faktiskt. Jag har inte haft nåt att slänga ur mig känns det som. Tanken från början var att få ur mig sånt jag funderade och irriterade mig på. Nu har jag fått iväg en massa såna tankar, och på sista tiden har det känns som ett måste mer än något roligt. När det blir så är det läge att lägga ner. Sen blev jag lite fartblind och tävlingslysten, ville komma upp på bloggtoppen, av nån anledning, men ibland blir det bara så...

Nu ligger jag hemma på sängen och bara softar och vilar. Jag kom till jobbet och hade världens yrsel, huvudvärk och mådde illa, han vara inne en timma innan jag vände och åkte hem. Nu är läget lite bättre och framförallt är det skönt att bara vara och inte känna stresen från jobbet.

Jag antar att jag faktiskt är utmattad, jag körde på rätt rejält igår, morgonpromenad i en timma, tvättade bilen i värmen, var ute i två timmar med cykeln. Var för sig låter det inte så jobbigt, men lägg till tokvärme, sol, ingen mat, otränad Fabbe och lite vätska så blir det så här. Nu dricker jag bara kopiösa mängder vatten och lyssnar på Mozart.

Trött

Jag har tappat ork och energi, jag brukar vilja företa mig lite saker när jag kommer hem från jobbet, nu orkar jag ingenting. Det är sommar när som helst, jag borde känna en lust och vilja, men alla energi går åt att jobba och betala räkningar. Jag vill cykla men orkar inte, jag vill bygga mina projektede möbler men orkar inte, jag vill måla mina tavlor men orkar inte, jag vill göra mina planerade skulpturer men orkar inte, jag vill ge mig ut och experimentera med kameran men orkar inte. Kort sagt jag orkar inte...

Stockholm

Jag har har börjat reagera på en sak här i stan nu. Det har skett en förändring över dom senaste tio åren som faktiskt varit ganska dramatisk. Jag flyttade till Umeå 96 för att plugga och redan 5 år senare när jag kom tillbaka hade jag märkt förändringen. Stockholm har vuxit, blivit dyrare, mer märkesmedveten, mer prylfixerad, snobbigare, exklusivare, ytligare. Ta Götgatsbacken som exempel. Förut var denna vackra del av stan en rätt så oansenlig plats med en mängd musikaffärer som främsta signum, förutom alla pubar såklart. Nu är det bara trendiga boutickcuer eller hur fan det stavas. Bilarna är borta och in har det flyttat en massa välklädda, trendiga och vackra människor. Dom fula och fattiga är borta. Inne i city är förändringen i full blom också, Drottninggatan håller på med en förvandling från turistfälla till Sveriges längsta förortsgalleria utan tak. Kungsgatan snobbas upp, Norrlandsgatan går knappt att känna igen. Självaste plattan är new and improved. Det finns självklart fler exempel på det här, men det borde räcka. Sen ser folket i stan annorlunda ut också, jag tror knappast jag sett så mycket välklädda människor, det blir svårare att se vad folk jobbar med nu när alla är så förbannat uppklädda. Kostym och slips var det bara bankpersonal som hade förut, oftast för att var ett tvång, nu klär sig alla oavsett ålder som små gubbar och tanter. Det kryllar av inredningsaffärer med dyra saker, det finns inte längre några fik utan kaffe finns i 40 olika varianter i muggar stora som guldfiskskålar och svindyra såklart. Restuaranger och nattklubbar trängs om att vara exklusivast och dyrast.

Brats var förut ett mer eller mindre okänt begrepp, något man skrattade åt, något man gjorde sig lustig och förfärades över. Nu är det dessa degenererade snorungar som syns i medierna och som sätter trenderna? Något har gått över styr här.

Jag vet inte vad det är som hänt men det känns som stan fått en extreme makeover och jag är inte så säker på att jag tycker det är helt bra. Någonstans borde det finnas plats för det lilla, det vanliga, det otrendiga, det fula, trista och billiga. Var hittar man det nu nånstans? Var är stockholmarna nånstans, dom riktiga stockholmarna, numera verkar det delas ut en hammarbyhalsduk på centralen tillsammans med en karta över söder till alla kulturjeppar från Alingsås, Norrköping, Eslöv eller var dom kan komma ifrån. The bold and the beutiful från samma avfolkningsorter slussas norr om gamla stan och ges shoppingguider till märkesbutikerna och stamgästkort till Daniel ”Clark Kent” Westlings gym. Jag kanske är bitter, cynisk och avundsjuk, jag kan medge det men det är tråkigt att staden invarderas av lantisar med en bild av Stockholm som inte är sann och som gör allt dom kan för att leva upp till den. Den bilden inte bara levs upp utan även skruvas upp till något uppblåst och extremt. Kanske är det den kollektiva revanschen hos dessa utbölingar som drivit fram utvecklingen till där vi är idag? Det är kanske det som gjort att jag numera rör mig i min stad och inte känner igen mig, inte känner mig helt bekväm.

Jag tycker det är på sätt och vis bra att stan lever och förnyas, förbättras och förskönas, men måste det vara så enformigt och i samma riktning, nånstans blir jag lite ledsen över utvecklingen.

No blogging no cry

Det har inte blivit mycket bloggande på sista tiden, mycket beroende på ork och stress. Stressen på jobbet fortsätter i ohämmad frenesi och har så gjort i ett tag nu. Det har till och med gått så långt att det börjat gnällas sinsemmellan nu. Det har inte varit så här förut och det visar väl bara på pressen som är för närvarande.

Jag har helt enkelt inte hunnit blogga och när jag kommer hem har jag ingen som helst lust att över huvudtaget ta i en dator.

Men nu har jag samlat på mig lite tankar jag känner att jag vill få ner så snart kommer det lite svammel.

The Matador

Filmen handlar i korthet om den utbrände hit-mannen Julian Noble (Brosnan) och hans öde. Han är i Mexico för att utföra ett uppdrag och vi får en inblick i hur hans liv ter sig, och det är inte vackert. Han är ensam, alkoholiserad, smått pervers och aningen over-the-hill. På sin födelsedag kommer verkligheten ifatt honom och han inser hur patetisk och ensam han är. Som vanligt går super han sig plakat och köper horor. Senare på hotellbaren möter han Danny Wright (Kinnear), en Ned Flanders liknande man som även han är i Mexico för att göra affärer. Han är en man som det på senaste tiden gått åt helvete för. Dessa två motpoler finner någonstans en slags vänskap där det är deras totalt motsatta egenskaper som ligger till grund för fascinationen hos den andre. Jag kan på rak arm säga att jag inte någonsin sett Pierce Brosnan spela så här bra, han är fullkomlig lysande och hans cyniske, bittre och livsfarliga karaktär blir en hel människa istället för en karikatyr, som det så lätt hade kunnat bli i någon annans händer, typ Bruce Willis eller någon. Kinnear som hans motpol är inget annat än lysande han heller. Skådespelet är rakt igenom helt fantastiskt och det finns inget att klaga på någon stans.

Den här filmen är något så unikt som en svart komedi med djup som verkligen fungerar. Kalla det action-komedi om du vill, det låter kanske klyschigt, men det är nog det närmaste jag kan komma på. Man skrattar, man lider, man sympatiserar och förstår dessa män och när man tror att man håller på att ramla av stolarna av skratt ändrar filmen helt plötsligt karaktär och blir direkt gravallvarlig och detta utan att det känns fel eller konstigt. Den balanserar på en knivsudd där minsta snedsteg skulle bli patetiskt men här håller det vägen ut.

Filmen är snygg, med bra klipp där scenografin och musiken får mig att känna Tarantino och Guy Ritchie vibbar men det blir aldrig en pastisch på dessa två. Den står för sig själv utan att kännas som en kopia. Där deras filmer mer eller mindre drivs framåt på dessa grepp handlar den här filmen om någonting helt annat, människor, greppen blir bara vad de egentligen är till för, en kuliss, inte en huvudrollsinnehavare. Något som känns väldigt skönt, då jag personligen börjar bli rätt less på det här överdrivet regisserade coola.

Till sist måste jag åter berömma Brosnan, där man i dom första minuterna av filmen bara ser honom som en grov misslyckad parodi på Bond och där man snabbt inser att det här är något så mycket bättre. Jag blev kort sagt helt golvad.

Det här är inget annat än lysande och jag kan med stolthet dela ut den här bloggens första 5:a i betyg.

5 gösar av 5 möjliga.

stress

Det är stressigt nu, jag har mycket på jobbet och det är en massa trådar hemma med som drar, mycket som skall göras, tankar som skall tänkas. Jag känner att tiden inte finns och jag själv och det jag egentligen vill hamnar längre och längre ner på prioriteringslistan. Det känns inte helt bra så att säga. Jag måste skapa lite rutiner, bena upp det som stressar.

Lugn

Nu har det gått några timmer sen chocken kom och jag har hunnit landa en aning. Jag har inte jobbat ett smack på hela dagen utan jag har mest surfat runt i apati. Jag gick och tröstkäkade burgare på lunchen hos Donken sen blev det en godispåse, two wrongs dont make a right, jag vet, men det känns alltid bättre med en snuttefilt i form av choklad, pompa, burgare och larre. Nu känns det mest tomt och jag är trött, ska nog hyra en rulle, tömma kattlådan och käka lite Ben & Jerry ikväll... Det är bara att hoppas att jag hinner se klart den innan det är dags för psyk-Carola.

SATANS SKIT OCKSÅ

Helvete, helvete helvete faaaaaaaaaaaaaaan. Jag hade sökt ett jobb på moderskeppet för en dryg månad sen och trodde att jag låg väldigt bra till. Trodde nästan att jobbet var i min hand. Den bakgrunden och dom egenskaperna dom vill ha var exakt dom jag har och det var som gjort för mig. Nu ringer dom jävlarna och säger att dom tagit nån innifrån istället. Jag fick en näve svepskäl som bortförklaringar och det känns grymt tungt när man får höra att det varit sååå svårt att bestämma sig och att man föll på mållinjen. Jag vill inte höra sånt, fan jag är helt vimmelkantig och luften gick totalt ur mig, jag känner mig fruktansvärt tung, rådvill, förvirrad, utslagen och helt numb nu. Va ska jag göra nu? Jag vet, man ska inte utgå ifrån att man fått det innan det är klart, men jag vill verkligen bort från det här rövhålet jag sitter på nu, jag kan inte sitta här längre, i en jävla kundtjänst och svar på idioters frågor till slavlön. Fan jag vill inte vara här nu, jag vet inte va jag vill... damn it

Vidriga köttproducenter

Men nu får dom väl ändå ge sig, det här är bland det äckligaste jag läst, varför kan inte maten innehålla det som den ska göra? Jag är inte intresserad av kycklingfiléer som är stora som nyfödda elefanbäbisar. Jag vill ha kycklingfiléer som är små men rena från skit, vad är det som är problemet. Det här är fan vidrigt. Jag börjar bli mer och mer inne på ekologiska varor, skit samma om dom kostar några kronor mer, ägg och mjölk köper jag alltid ekologiskt numera och det verkar som om det blir fler varor framöver också. Fan det här är så vidrigt att man skulle kunna bli vegeterian för mindre, och då är jag så långt ifrån PK man kan bli...

Träningsvärk i käkarna

Dra åt helvete, fuck me sideways osv, jävla fan vilket dag alltså!!! Helt otroligt, kan man ha så här mycket att göra. Jag har inte haft en lugn stund sen jag bloggade Ice Age i morse. Jag har aldrig varit så här slut som idag, jag har till och med träningsvärk i käkarna!!!!! What the fuck liksom, ska det va så? Har man snackat mycket då? Jag säger det igen, T R Ä N I N G S V Ä R K I K Ä K A R N A... jag pallar inte mer nu, ska hem och ligga fosterställning framför Champions Leauge finalen

Ice Age II

Såg Ice Age II förra veckan och här är min redogörelse.

Första filmen var en rasande succe med bra karaktärer och där snabba skämt avlöste varandra i ett furiöst tempo. Allt ihopsatt i en miljö och tid i vår historia där djuren aldrig sett konstigare ut.

Nu är tvåa här och det är med glädje jag kan konstatera att animationerna blivit om än bättre, det här är ruskigt snyggt, nog den bästa animerade filmen på det planet jag sett. Handlingen är som alltid i en sån här typ av film simpel och av underordnad betydelse. Våra hjältar från första filmen bor en i dal tillsammans med en mängd andra djur och lever livet rätt bekymmerslöst ända fram tills en domedagsprofetia läggs fram av en mycket suspekt gam som talar om för dom att istiden snart är över och enda räddningen är en gigantisk Noaks-ark liknande trästam uppe på ett berg i andra änden av dalen. Därefter är det bara för att hjältarna och alla andra till att masa sig iväg för att kunna överleva. Det blir såklart nya möten och incidenter på vägen, med faror och nya vänner.

Jag måste säga att den här filmen är ännu rappare än den förra, och det är inte ofta en uppföljare faktiskt är bättre än den första filmen, Gudfadern II, The Empire strikes back och Toy Story II är dom enda jag kan komma på så här på rak arm. Humorn är mer i fokus den här gången men det betyder inte att den är som en dålig actionfilm utan känsla, den här filmen kretsar runt Manny och det är främst i scenerna med honom som tempot lugnas ner en aning.

Det finns dock ett minus och det är två nya karaktärer som retar gallfeber på mig, meningen är väl att dom skall vara hysteriskt kul men för mig blir dom bara hysteriska. Det som gör att animerade filmer är så direkta är just att karaktärerna är klichéer och stereotyper, men dom här två får jag inget grepp på. Vad skall dom vara för nåt? Dessbättre tar dom inte för stor plats och till deras favör måste jag ändå säga att i ett par scener briljerar även dom.

Nej det här är inget annat än lysande från start till mål, enda plumpen är faktiskt dom där två råttorna och ja just det, Scratch är fullkomligt underbar.

Klockrent 4 gösar av 5

3 its a magic number

Idag har har jag haft hysteriskt mycket att göra och jag är tokvarvad som en nyladdad energizerbunny. jag går verkligen på högvarv och känner hur det rusar i magen på samma sätt som när man åker berg-och-dalbana. När stressen är som värst och jag har som mest att göra är det ganska skönt att få en sekunds andhämtning. Jag sitter inte enbart och svarar utan ringer även upp folk och tänk va avslappnande den lilla genialiska väntelåten som 3 har när man ringer deras kunder. Normalt skulle jag säkert reta upp mig på den men som jag är idag är det en oas i kaoset.

H v d v r k revisited

Det har inte blivit mycket bloggande idag. Det har varit vansinnigt mycket att göra, som det faktiskt har varit en ganska lång tid nu. Det har både sina för och nackdelar. Fördelarna är att dagarna går fortare och tristessen inte hinner sätta fart. Nackdelarna är ju såklart många fler, man blir stressad och trött, man måste jobba, man hinner inte sörfa och blogga osv osv.

Som idag, jag har just lagt mina bästa timmar det här dygnet på att slava bort på ett kontor och när jag kommer hem är jag astrött med en huvudvärk som gör mig illamående. Jag kommer tömma kattlådan, göra matlåda och sen bara krasha på sängen för att inte orka göra nåt, och nej, kattlådan och matlådan är inte samma sak, jag är ju ingen hund för bövelen.

Jag ska hinna få upp en recension av Ice Age II snart och även en liten berättelse om gårdagens cykeläventyr i `Nam.

Efter-jobbet-träning

Idag var jag ute på en hård milrunda i skogen på hojjen, det märks att man är ur form, minsta uppförsbacke suger hårt i benen och flåset tar snart slut. Men det är så skönt att man är ute igen. Känslan och lusten försvann nånstans i juli förra året. Men nu är den tillbaka.

Igår var jag även ute och powerwalkade i rasande fart, det blev runt 7 km i nästan-springa-tempo.

Fan jag tar mig helt enkelt, det kan bli fason på Fat Bastard ändå. Det måste det bli om det ska bli nåt ordentligt av MTB-Vättern i juni.

Mr Big King Dingeling

I mitt jobb får man oftast prata med sura griniga idioter. Men ibland dyker det upp raka motsatsen. Som nyss då jag pratade med en extremt glad kvinna. Hon hade köpt en produkt hos en leverantör och skulle betala tillbaka allt på ett bräde nu. Hon var förvirrad, men jävligt glad, sprallig är faktiskt rätt ord. Hon raljerade om allt möjligt och det kom fram att hon skulle till Cannes snart, det väckte min nyfikenhet varpå jag frågade va hon skulle göra där och om jag fick följa med. Det fick jag om jag sänkte resten av betalningen. Hon slängde sen ur sig att hon skulle till Monaco och kolla på F1-loppet där, hon skulle sitta på en terass med nån polare tydligen. Snacka om skön stil, dessutom hade hon just kommit tillbaka från Thailand. Varför har inte jag en sån livsstil, tacka fan för att man är glad och trevlig då! Det bästa var ändå när hon frågade om nån bekräftelse på sin inbetalning, hon frågade om hon skulle ringa mig, varpå jag svarade att det går bra med vem som helst av oss, vi är bara tre och jag är den enda killen. Då säger hon;

- Va bra, då frågar jag efter det manliga bihanget! följt av ett asgarv.

- Nja, nu gick nog priset upp. var mitt svar.

- Men om jag frågar efter Mr Fabbe, big king dingeling då? Är inte det bättre det?

- Tja, inte direkt men ok.

Som slutklämm säger hon att hon ska rita ett hjärta och grejer på inbetalningen.

Vilken kund, tänk om fler kunde va så här. Den här bruden gjorde lätt min dag med sitt härliga sätt. Tack som fan.

Nytt kryp

The almighty Demonen har värvat en ny medlem till sin skara anhängare, Pettsy heter hon och är en riktig liten jävul.

Tour de Bastard

Årets cykelpremiär är avslutad. En perfekt försommardag med strålande solsken, lagom temperatur och ingen vind, förhållandena var så bra dom kan bli. Jag och Svenne tog det väldigt lugnt och rekade lite nya grusvägar att nöta distansträning på inför sommarens äventyr. Vi hittade en bra loop i området mellan Dalarövägen och Åvavägen. Igår gick vi igenom kartan och har hittat en bra loop på drygt två mil som kommer nötas nu i helgen, men men, mer om detta då. Vi tog det som sagt lugnt och hade inga bekymmer alls, såg två överkörda huggormar och en trashad snok, så nu är det uppenbarligen ormsäsong. Det var sjukt mycket folk ute och promenerade och hade sig, men inte så många cyklister, vi mötte en handfull på tre timmar, iof landsvägsnissarna är ju inte i skogen utan trängs med bilarna, dom tycker väl det är roligt, va vet jag, Errki du kan väl svara på denna!

Kan lugnt säga att formen inte är vad den ska vara, mjölksyran kom som ett brev på posten och det gick måttligt snabbt på slutet. Men det var det värt, ibland vill man ha dom här solskensturerna utan en massa rusningar mot cykeldatorns iskalla fakta. Vi avslutade med en fika i Tyresta där vi käka glarre och Svenne tog en java. Känns alltid kul att sitta där, svettig och jävlig, i illaluktande lycra med lera lite överallt bland söndagsflanörerna från city med sina trendiga vårkläder. Om dom vill bo i stan kan dom stanna där också, jag vill inte ha ut dom i mina skogar, och jag shit you not, jag menar det verkligen. Keep out. Tyresta är mitt hood!!

btw det kan komma bilder på ett par heta cyklister framöver...

Helgen som gick...

Helgen som gick var helt suverän. Jag har inte haft tid att blogga om den förän nu, eller rättare sagt, nu tar jag mig den tiden. Det ska väl vara själva fan om jag inte kan göra det. Bloggandet bör ske på arbetstid, så är det bara.

I fredags var jag som sagt i ”SoFo” med gamla polare och käkade, humöret på topp, vädret som sig sig bör. Lördagen inleddes med hotellfrukost på det lokala hotellet och jag kan säga att den frullebuffen slår det mesta, jag blev mäkta imponerad, dock var det inte så kul att det var proppfullt i salongen, man hade liksom velat haft lugn och ro. Sen tog vi helt sonika bilen och åkte in till stan, frugan hade fortfarande ont i magen så vi tog det lugnt, vi cruisade helt enkelt mellan affärerna och ställde oss rätt utanför, inga finparkeringar här eller onödiga promenader. Bara in och ut, skönt som attans. Efter det var det middag i Bromma med Lejonkungen Aslan och hans fru. Kanonschyst lasagne och paj mannen, mäkta imponerad. Sen blev det dags att spela lite klassiks brädspel. Den här gången var det Cluedo som åkte fram, inte helt oväntat var det frugan som vann…

I söndags sen var det så dags för årets första cykeltur. Vädret var årsbästa hittils och det var en härlig runda som slutade med en glass ute i Tyresta. Mer om den turen separat.

Eftermiddan rundades av på ett klockrent sett med Schumis senaste vinst på Ringen.

Kan det bli bättre än så här egentligen… vete fan, men den kommande helgen har mycket att leva upp till om den skall slå den som var.