En vanlig jävla dag i the life of a Bastard

Dagen började kl 0620 med att mata och vattna Il Monstre, dusch och frulle.

Jag knatade till bussen 0715, och precis när jag öppnade ytterdörren började det regna.

0725 kom bussen och det tog 25 minuter till nästa anhalt. Tuben

Första tuben var skitfull, jag tog nästa, fick sittplats.

0815 knatar jag in på skitjobbet med en yalla i handen som jag handlade på lokala ICA, nej ingen självscanning där, för litet.

0820 är jag inloggad, jag kör igenom alla bookmarkade bloggar, läser aftonbladet och expressen, jag läser mina forum och när kl börjar närma sig tio har jag svarat på tio samtal.

1000 tar jag min yalla och jag bestämmer lunchen med en polare, jag har läst ut allt vid det här laget och börjar spela MS-röj.

Det ringer en del när brudarna är på lunch vilket gör mig irriterad över att jag inte kan koncenterar mig på mitt spelande.

1230 FRIHET, jag och polarn käkar indiskt på Odenplan.

1330 slavarbete, jag gör inget annat än att svara sporadiskt i telefon och surfar, blandat med MS-röj. Jag tror jag fram till denna stund arbetat i totalt 45 minuter idag.

Nu är klockan 1600 och jag får gå hem om en kvart, under tiden jag skrivit det här har jag blivit störd av två samtal, vilket tar udden av glädjen att skriva.

Nu ska jag hem och tömma kattlådan, laga mat till frugan och fixa matlåda, sen får jag gå och lägga mig igen efter att ha tittat på TV i några timmar innan allt börjar om igen.

Är inte livet underbart.

Extreme home makeover needed.... bad

Ibland ramlar man över nåt man inte ens trodde fanns i fantasin.

Jag fick en länk till en lägenhet i Rosengård igår som var nåt överjävla extremt, frågan är vem det är som bor där och hur i helvete man kan trycka in så mycket skit på en sån liten yta. Man får ett mentalt epelepsianfall bara av att titta på bilderna. Jag har då inte sett nåt mer smaklöst och tacky på bra länge. Det luktar museum, vapensmugglare, trafficking, knarklangare, noveou riche (med reservation för stavningen), juggemaffia, förvirrad överklasskärring, you name it. En sak som är säker god smak och uttrycket less is more har fan i mig aldrig passerat den tröskeln. Men kul är det.

Fabbe Solo på the Millenium Maxi

I lördags var det dags att tjacka på sig en säck sand till Il Monstre´s toa och en säck käk till samma odjur. Jag ställde mig i kön på den lokala Maxibutiken och det tog som alltid en hel jävla evighet. Det finns ingen snabbkassa utan man får gott lov att ställa sig bakom dom storhandlande lirarna med fulla vagnar. Jag slängde ett grisöga till högre mot den där föraktade självscanningskön. Jag har tittat snett på den företeelsen länge nu och stört mig som fan på hur fånigt det ser ut, ja vet, jag stör mig lite väl lätt på simpla saker, men vafan, det är ju bara jag.

Det som slog mig var att där var det nystädat, trevlig personal, breda kassor, fan om inte ljuset var bättre och lurften klarare också. Inte nog med det, det var fyra öppna kassor med leende väldoftande personal. Kan ju säga att den kön knappt var värd att kallas kö, snarare ett besök till himlen, det gick snorfort där vilket ökade på stressen och irritationen hos mig såklart. Inte blev det bättre av att jag hade två femkilossäckar med käk och sand på axlarna (inte fan tänkte jag ställa ner dom på marken, jag är ju ingen mes heller).

När jag åkte därifrån tog jag tjuren vid hornen och ringde upp frugan och sa att nu fan var det dags för oss att börja åka gräddfil, köandets tid var förbi, back to the future and shit.

Så, i måndags var det dags att prova på skiten, ironiskt nog var det en jävulsk kö till informationsdisken där man fyllde i de behövliga blanketterna innan man kunde ösa på. Sen var det som en enda lång våt dröm, man kände sig som Luke Macahan eller Han Solo inne i affären. Upp med laserpistolen och bara fyra av en röd laserstråle och sen ner i påsen. Jag log innombords och njöt över att när det var dags att komma till kassorna skulle jag bara glida förbi asen som inte fattat hur man handlar på riktigt.

Känslan av att tillhöra mathandlareliten var väldigt tillfredställande när det var dags att ställa sig i VIP kön, fort gick det, och fan ta mig om inte personalen var liite trevligare här också, precis som det såg ut att va när man var på andra sidan. Fucking hell det här gillar jag, fattar bara inte varför jag inte gjort det förut, men så är det när man är aningen trångsynt.

Ramblings on EM

Förutom att jag avskyr Carola(ina) Klüft så finns det andra saker som retar mig med friidrott. För det första är det dom kvinnliga deltagarna som väljer att tävla i baddräkt. Det borde fan i mig vara spöstraff på det. Det är inte ens snyggt på en badsstrand och definitivt inte det när det vankas tävlingar på elitnivå.

Tänk att du är höjdhopperska och vaknar på morgonen, hur fan tänker man då, hmm jag ska nog ta på mig baddräkten och dom vita stödstrumporna, då fan är jag hetast på arenan. Fuck no säger jag, du kan lika gärna vända i entren och lomma tillbaka till hotellrummet med baddräkten uppdragen i röven. För det finns inte en snöbolls jävla att du släpps in på arenan om du ser ut som en idiot.

Det samma gäller den manliga varianen, dom slitsade löst sittande shortsen som självklart dras upp så jävla långt det bara går så fanskapen kan börja sjunga falsett när som helst. Helst ska detta ackompanjeras med ett löst sittande jävla linne. Inte för att det är en tävling i good looks men kom igen nu, nån måtta får det väl ändå vara.

Men dom riktiga asen som ska ha spö är funktionärerna som ser ut som mentalpatienter på en fieldtrip. Hur fan jobbar dom egentligen, jävlas dom bara med löparna när dom håller dom kvar skitlänge för att sen när det börjar klia i springfötterna blåsa tjuvstart. Är det nån perversion som jag inte hört talas om? Går det för dom när dom drar iväg startskottet? Samma sak med den godtyckliga mätningen vid kultävlingen. Inte nog med att själva banan såg ut som Bremen efter att de allierade haft party där i början av 40 talet, mätningarna var helt fucking otroligt fel.

Det jobbet jag trots allt detta blir lite sugen på är att vara den som kör den lilla radiostyrda bilen med spjut, kulor eller släggor på. Fan det skulle till och med vara riktigt jävla ballt. Betänk följande, du sitter där i din skitfula uniform, lite småbakis och rattar en fettrimmad radiostyrd truck, soft som mjukglass.

För övrigt hoppas jag att Kallur, Trailerpark-Christian och Kajsa tar guld och att Musse, Wissman och Jeng tar medalj.

Sexpack ägg

En märkligt sak inträffade igår på den lokala ICA affären. Jag står i kön och ska köpa en Yalla efter träningen, framför står en liten tjej, va kan hon vara, typ 7 år eller nåt. Hon har en korg med 6 äggkartonger. Jag tycker det känns lite skumt, va ska en sån liten brud med så mycket ägg till? Spontant känns det som att hon vaktar korgen åt sin mamma eller nån, men no, det är hennes stuff. Det är då jag börjar fundera på va hon ska göra med alla äggen. Ska hon på värsta busarstråket och ägga ner varenda jävel i området? Ska hon baka skitmycket kakor eller nåt? Jag greppar det inte bara.

När det är hennes tur lassar hon upp alla SEX kartongerna med ägg och tjejen i kassan säger att det blir 130 spänn eller nåt åt det hållet. Lilltjejen som knappt når upp till kassan sträcker fram sin lilla näve med en tia, en femma och några enkronor, hon säger inget, utan sträcker bara fram pengarna. Tjejen i kassan frågar om det är alla pengar hon har varpå lilltjejen nickar. Nu börjar det bli komiskt och faktiskt lite hjärtvärmande. Så jävla nice att se en sån liten människa som inte har några begrepp om vad saker och ting kostar och helt sonika bara ska tjacka på sig en massa ägg och tar med sig sina mynt i tron att det ska räcka. För henne hade dom lika gärna kunnat kosta en miljon, hon hade inte fattat skillnaden ändå.

Lilltjejen frågar hur många kartonger hon kan få och tjejen i kassan säger att det räcker till en. Jag är tyvärr inte kvar när hon packar med sig sin lilla låda ägg och lommar iväg, men jag kan inte glömma bilden av den här lilla oskadade människan som är ute och handlar enorma mängder ägg för knappt några pengar. Jag kan för mitt liv inte heller komma på varför eller vad hon skulle ha dom till. Det jag inte glömmer är att det var en ruskigt skön bild av en mycket enklare och vackrare värld som jag nästan glömt bort. Hoppas hon inte blir fördärvad av vår fula värld med alla krav och måsten, hoppas hon fortsätter att vara lika söt och oförstörd.

Vad var det jag sa

Som sagt, vad var det jag sa. Såg ni när hon sprang ärevarv och höll på som ett Borås-mongo! Dansandes och sjungandes till Carola. Fy satan va nästy

Carolina Kluft, är det bara jag som sett bluffen?

Vissa av oss stör sig så in i helvete på Stefan Holm att dom till och med gör vodoodockor av honom. Jag förstår och sympatiserar starkt med denna lätt fanatiska form av avsky. Det är nåt maniskt och aningen galet över ett så systematiskt och välplanerat hat. Jag gillar det. Själv har jag en groende avsky mot Carolina Klüft.

Jag kommer ihåg första gången jag såg henne, då var det lite kul med det där hysteriska, barnsliga och lite naivdumma beteendet. Men allt eftersom åren gått är det inte längre kul. Det är fucking far from kul.

Hon är så äppelkäck och flåshurtig så man blir vansinnig. Det är kommentarer som ”jag är bara en jäntunge”, vafan liksom, såna uttalanden gör att jag febrigt greppar efter den kapade hagelbrakaren. Det är extremt jobbigt med dom här Pippi Långstrump-kopplingarna. Det blir liksom nånstans för mycket.

Ta hennes snubbe, det kan inte vara kul att vara Patrick Kristiansson, den lovande stavhopparen med en talang utöver det vanliga, men med ett psyke som ett bortskämt barn med damp. Hans karriär har hamnat i skuggan av sin framgångsrika partner, han är numera känd som Herr Klüft. Han grinar när han river, han ser nervös ut när det går dåligt, iof jävligt underhållande i sig, men man lider med snubben ändå när man vet vem hans sambo är. Kameran zoomar in Carolinas äckliga maniska hejjande på läktaren, fan det är det sista snubben behöver, han behöver lugn och ro och få göra sin tävling. Han är patetisk som han är på egen hand, han behöver inte sin frireligöst tillgjorda flickvän. Det känns som att det kommer sluta i fet tragedi, han dumpar henne i köket med tårarna nerför kinderna, han skriker och beter sig som ett barn och sen går han ner sig totalt och slutar som galjonsfigur på X2000.

Frireligiöst var ordet ja, för visst fan vilar det nåt obehagligt, falskt över henne. Kort och gott hon är skitläskig. Hon kanske inte är en reinkarnation av Damian men det är nog inte långt ifrån. Kolla följande. Hon kommer från Småland, land of bibelbält, hon har Carola som största idol, bara det borde få varningsklockorna att ringa, hon har ett falskt, tillgjort sätt. Jag kan ge mig fan på att hon inte är så där privat, då jävlar lär Kristiansson få smaka stål. Kan sätta pengar på att det är han är hennes biatch.

Kort sagt, alla dom här människorna som är to good to be true är oftast det, Carola, Klüft, Tom Cruise. Sen har vi sist men inte minst Astrid Lindgren, vad var det för fel på henne, vad var hennes stora hemlighet. Vi återkommer dit nån annan gång. Det räcker med dissningar för stunden

Dagens känsla

Frustration, subst. (adj. frustrerad)

känslan som infinner sig när man är irriterad?/ilsken? och besviken över att vara oförmögen eller hindrad till att åstadkomma något.

Idioter, idioter i alla former och storlekar.

Varför är dom allra flesta människor idioter? Jag menar seriöst, dom allra flesta är faktiskt idioter. Smaka på påståendet en stund innan jag blir utdömd för att vara just idiot. Alltså, jag retar mig, stör mig på rätt ordentligt många människor, en majoritet kort sagt av alla jag stöter på har nåt som irriterar mig. Antingen är dom för korta, för långa, för smala, för feta, konstig hållning, går skumt, fula kläder, konstiga drag, luktar illa, osv osv. och det är bara dom direkt fysiska dragen. Snubbar med små händer tex är skitäckliga, det vilar nåt perverst över dom och det är med en garanti som inte ens hederlige Harrys bilfirma i Säffle kan matcha. Feta kärringar som vaggar fram likt pingviner med skynken på sig i syfte att dölja sina feta kroppar stör mig också, dom ser bara ännu fetare ut och så drar dom ofta på sig en satans massa illaluktande parfym. Jag retar mig på hur den patetiska bratskulturen som i alla år varit en laughing stock helt plötsligt inte bara är rumsren utan även något som folk uppenbarligen eftersträvar. För face it, inte fan finns det helt plötsligt så många Von Af som det ger sken av på stan. Alla dessa snorungar i kladdiga frisyrer och dyra fula, illasittande kläder och med en attityd som frambringar förbjudna känslor. Andra grupperingar är dom tatuerade, piercade, solariebrända, uppumpade, sprättiga, tuppiga småstadssnubbarna som har Big Brother och Slitz som religion. Dessa små människor rör sig i grupp och har sina häckningstider främst på sommaren vid badorterna och framförallt i Grekland, dom är högljudda, jobbigt grabbiga och satans patetiska. Vi har dom svårmodiga och överseriösa besserwissarna som alltid har rätt och som talar om vad vi ska tycka och tänka och som alltid pratar i sanningar och fakta. Det är oftast män med så kallade alternativa förtecken, dom vill alltid vara först med det nya, och ratar allt som fler än två till känner till. Den kvinnliga motsvarigheten läser på universitet och efter en A kurs i sociologi kan hon allt om hur saker är och vad som är rätt och fel, hon är ung, hon är idealistisk, hon kommer från ett akademikerhem, hon känner sig rebellisk, hon tror hon gör nåt nytt, hon ska visa dom andra, alla som har fel och förtrycker, hon är feminist, hon är vegeterian, hon tror hon är unik och hon är så jävla tröttsam för det går 20 på ett dussin. Vi har småbarnsföräldrar, vi har nyrika, vi har fattiga, vi har gamla, vi har medelålders, vi har barn vi har alla jävlar från det dom föds tills dom dör. Alla satans jävla idioter utom jag…. Eller finns det nåt här som jag har missat?

Amish-Floyd bites the dust

Nu är det klart, Amish-Floyd stängs av och lika bra är det, släng ut fuskarna illa kvickt så cyklingen i alla fall kan få en liten chans att återhämta sig. Touren är tävlingarnas tävling, en makalös fysisk holmgång mellan världens bästa cyklister, det är inte bara man mot man utan det är ett rävspel och taktik på högsta nivå. Det får inte förstöras på grund av några tanklösa idioter. Stäng av dom, porta dom på livstid.

Lite mysigt måndagsgnäll.

Ibland är det bra, ibland ok, ibland sämre. Idag är det en sån där dag där det är lite sämre. Vi var på bröllop i lördags och det var kanon, men när jag vaknade igår morse hade ryggen sagt – fuck off and die, till resten av mig. Det är samma skit idag. När ska det sluta med alla dom här pensionärskrämporna? Det är knän, det är höfter, det är axlar, det är nackar, det är ryggar. Vafan liksom, kom igen nu, det rätt frustrerande.

Det colombianska fåret.

Nu får det fanimig vara nog. Nu pallar jag inte en endaste minut till. Om inte någon kan göra mänskligheten en stor fet jävla tjänst och tysta det colombianska fåret en gång för alla vet jag inte vad jag gör. Shakira måste vara det värsta som släppts in i en studio. Det bräks och låter värre än Per Gessle och den senaste låten dom tvångsmatar pöbeln med på radion gör mig tokgalen. Jag kommer dessvärre inte undan heller och jag kan för mitt liv inte fatta att mina jävla jobbarkompisar måste envisas med att ha fucking jävla Rix FM på hela dagarna. Det är inte så att dom spelar den en gång, nej för fan, en gång i timmen snarare. Hon är säkert en hyvens brud som människa och hon är rejält good looking, men musiken hell no. Det tragikomiska är att hon hade sommarens mest irriterande låt för några år sen med. Vad är det med svenska folket och våra usla musikpreferenser. Sommaren lockar fram allsköns skit ur skåpen, Gyllene Tider, Thomas Ledin osv osv. Det är fan så att man nästan och då nästan längtar efter en Amy Diamond låt!!!! Fatta hur långt det gått. Sweet jesus säger jag bara, vilken hemsk synd är det jag gör bot för nu under sommaren, jag vet fan inte men nån gång borde det vara klart.

Mission Impossible III

Jag har varit på bio igen och jag ska försöka vara lite mer djupdykande i den här recensionen, jag har latat till mig på sista tiden.

Filmen i fråga va Mission Impossible III. I korthet handlar den om… vänta lite, den handlar faktiskt egentligen inte om något konkret. Det är faktiskt lite en av filmens svagheter. Man hänger med i vad som händer, och kommer hända, men det känns inte som om det helt och fullt finns någon handling. Filmen var en enda lång ursäkt för att få till en hämnd, lockbetet var det bästa tänkbara, Cruisans fru. Ok, någon unge eller så hade iof varit snäppet värre men frugan funkar bra som hämndbränsle. Men å andra sidan, vem försöker vi blåsa här egentligen. Det här är mindless jävla tokaction som ska vara så snygg som möjligt med bästa möjliga stunts och som sådan funkar den ypperligt. Genren är inte min favorit direkt och jag trodde nästan den här typen av film dog ut på 80-talet tillsammans med den ack så trista snutfilmsgenren med filmer som 48 timmar, Snuten i Hollywood och Dödligt vapen. Men no, den fan lever och frodas. Trodde jag skulle avsky den, men…

Det här är tredje filmen i serien om Ethan Hunt och jag måste säga att jag var grymt skeptisk innan och jag har dragit mig i det längsta innan jag såg den, men den är utan tvekan den klart bästa i serien. Den är långsammare på det positiva sättet, det finns utrymme för något som liknar känslor och hjärna. Den är inte överjävligt snygg som den förra, som lets face it, såg ut som en enda lång reklamfilm för Tom Cruise, ”Tom Cruise - för god för att kolsyra”. Nånstans tycker jag att den här rackaren knyter an mer till seriernas känsla och tempo.

Filmen är mer avskalad i sin färgsättning och känns på det hela mer realistisk, om man kan säga så om film som spelar på dom här arenorna. Det sämsta är tyvärr att det under hela filmen inte går att komma ifrån att det känns som ett specialavsnitt av Alias med Cruise som Sidney Bristow. Det är samma upplägg med actionuppdrag varvat med taktiksnack i Langley, byt ut lite gubbar och det ÄR Alias fast med en högre budget. Det som får bägaren att rinna över två gånger är att, självklart så är tech-snubben en kuf och att det dyker upp gamla Felicityskådisar här och där med Felicity själv som Jennifer Garner wannabe. Det här är nog ingen slump då det är samma hjärna bakom Felicity, Alias och den här filmen. Det tråkiga är att det är för uppenbart och väldigt ooriginellt.

Det här kan låta som en brutalsågning men det är det inte. Jag gillar Alias så jämförelsen är inte något negativt och den här filmen står sig utmärkt i genren. Gillar man den här typen av filmer och är lite mer oldschool i sina preferenser har man en god stund framför sig. Jag blev duktigt underhållen och gillade framförallt Philip Seymour Hoffman som bad guy. Tom Cruise som jag avskyr som människa levererade som vanligt ett stabilt hantverk. Har dock upptäckt en irriterande sak med honom, likt Helena Bergström har han en filmisk tick, han måste springa i varje film. Tänk efter nu, finns det någon film där han inte springer som fan? Jag kommer inte på någon.

Summa summarum, filmen är stabil och levererar det man ber om förutom det otroligt ostiga slutet som lämnar en fadd smak i munnen. Lite mer hjärna och stil där så hade betyget blivit högre, tyvärr så blir det inte mer än…

Två gösar av fem.

Sommarkläder, what the fuck

Sommarkläder. Vad är poängen? Jag fattar inte. Det verkar främst vara ett fenomen hos ”dom gamla”. Hela tunnelbanenätet är fullkomligt proppat med kärringar i gula byxor och allt möjligt färgglatt och omatchat. Fan hela tuben ser ut som en enda rullande Elloskatalog från 85. Jag fattar fan inte att man sparar gammalt skit och plockar fram efter årstiderna. En sak med shorts, dom har man när det är varmt, annars har man inte specifika kläder styrda efter månaderna. Det känns lite perverst, jag gillar det inte i alla fall. I so fucking dont like it, fula människor i fula kläder som visar för mycket av gamla äckliga hudar.

Amish-Floyd, Dumbo-Justin och Röde Baronen

Floyd Landis, vilken pajas. Vad håller han på med. Dopa sig med testosteron av alla jävla droger, i cykel dessutom, va har man för använding av att bli aggressiv i en konditionsidrott? Är det för att pusha sig hårdare? Jag vet inte, det jag vet är dock att aset pajjade cyklingens rykte än mer. Det är nästan så man skäms att berätta för folk att man tittar på Touren. ”jaja, det är ju bara en massa dopade töntar” är det första man får i ansiktet efter att man försökt förklara tjusningen. Sen är det liksom ridå. Det är tvärkört därefter. Att Amish-Floyd knullat sönder sporten än mer skiter väl han i vad det verkar som. Jag däremot vill få tillbaka förtroendet för cyklingen, jag vill kunna känna att nån gör en enorm prestation på egen hand och inte på kemisk väg. Jag vill se någon dansa upp för L´alpe D´huez på sin egen energi. Som det är nu blir jag främst förbannad för att man inte kan låta bli. Jag kände redan på den omtalade etappen att det var nåt som var fel, tyvärr fick vi förklaringen förra veckan. Jag hoppa verkligen att B-provet stämmer och man stänger av aset för all tid och evighet. Det samma gäller för övrigt Justin Gatlin som trillade dit på samma drog, verkar vara veckans smak av nån anledning. Stäng av den fan också, plocka gulden från honom, se till att han betalar alla prispengar han nånsin fått, släpp aldig in honom på en löparbana nån gång igen. Det ska fan kännas av att dopa sig, nu är det fan löjligt att man kan komma tillbaka efter nåt år.

Däremot var det glädjande att se hur the big red machine fått lite fart i bridgestonesulorna igen, nu ligger Fernando jävligt pyrt till. Man bråkar liksom inte med Skummi när han väl fått upp farten.

... On the other hand.

... Däremot finns det andra saker som är bra, som att det är helt fucking perfekt somamrväder idag, ingen seriemördarvärme som igår, jag slutar fyra idag istället för fem, jag ska på bio i morn, men framförallt så har jag fixat klart presenten till Fru C till vår bröllopsdag nu på söndag.

... mer av samma

En gång för några år sen var jag IT-hora, jag kände mig lyckad, stark och meningsfull, det var egentligen inget märkvärdigt, men det räckte för mig, jag behövde inget annat då, jag var nöjd. Den känslan har inte funnits här på fem långa år nu, jag saknar den och vill ha den igen. I grund och botten definerar jag mig inte via mitt arbete, men när skiten jag sysslar med på dagarna drar ner mig i ett emotionellt hades och självkänslan åker fritt fall tilt är det inte kul längre. Jag skulle vilja kunna säga vad jag gör på dagarna när nån frågar och känna en smula stolthet och inte som idag när jag skämtsamt försöker bortförklara det jag gör med att det bara är ett steg. Det börjar kännas som mer än ett steg nu, det här känns som en jävla savann och tar jag mig inte bort härifrån kommer jag bli en introvert, bitter, osocial jävla kuf som hatar allt och alla, och det är inte jag, jag vill inte det… Shit det här skrämmer mig.

Nu får det fan vara nog

Det kryper i kroppen på mig, jag vet inte om det är semester jag behöver eller ett nytt jobb, troligtvis en kombination. Jag är så led, så led så led, fucking hell va jag inte vill vara här nu. Jag har skrivit det förut men det blir inte mindre sant för det. Jag känner mig som en hund som stretar och dra i kopplet och inte vill när jag tar mig hit. När jag går hem eller på lunch går det mycket bättre, stegen är lätta och sinnet ännu lättare, jag kan andas igen. Jag har en olustkänsla och en klump i magen av att sitta här och svara i telefonen med en massa småttingar. Fan det är ovärdigt att sitta och göra det här, jag förnederar och kränker mig själv genom att bara sitta här och svara i telefonen när otrevliga människor ringer. Jag måste bort härifrån. Jag måste göra nåt meningsfullt. Jag måste göra nåt meningsfullt med meningsfulla människor, inte dom här idioterna jag jobbar med, för dom är idioter. Jag har inget gemensamt med dom, det finns vissa jag tycker är ok, men merparten är så långt ifrån mig och den jag är som det bara går. Jag har inget emot 20 åringar, men vi har fan i mig inga beröringspunkter. Det tragiska är att jag egentligen är en väldigt social, glad snubbe, men här sitter jag mest i mitt hörn och är tyst. Jag rör mig som en skuggvarelse bland dom här människorna. Fan om det ska va så här! Jag tycker inte det, jag är värd mer, bättre, snabbare, vackrare.

ÄNTLIGEN!!!

Som jag letat och letat efter den här låten, i flera år. Jag såg videon på gamla superchannel för 15 år sen och tokfastnade för den, sen har jag bar haft texten i refrängen i huvudet, inte nåt om vare sig artisten eller låten. Men hej presto, i love internet, kolla nu har jag funnit den, ok det rockar inte så det sjunger om det längre but still.

Money Talks - Brave Young Boy
Music Video Codes By Music Video Code

Jag behöver sommarlov, bad

Den här dan har bara sakta lullat sig framåt, men nu är jag trött och vill gå hem, jag har den klassiska måndagshuvudvärken och vill bara ut och leka, jag vill spela brännboll, gå på picknik, lira fotboll, spela tennis, cykla, sitta och dricka en kall öl bland folk, åka på en biltur till ställen jag inte varit, jag vill ligga på en strand och sola, jag vill äta glass i skuggan, jag vill åka båt i skärgården. Kort sagt jag behöver semester nu, jag måste få vara ledig och bara njuta av lättja och glädje, bort från ansvar, måsten, krav och rutiner.

Grey sky

Så här, exakt så här känner jag mig nu.

Sunday fucking sunday

Sitter här på söndagskvällen och gör ingenting. Jag har fått den där vemodiga halvt obehagliga halvt mysiga känslan av att något är slut och att det är ett blad som vänds. Sommaren är egentligen mitt upp i sin prime men jag har knappt märkt av den alls. Jag har jobbat varje dag, jag har gått upp i ottan, kommit hem i förkvällningens bastuheta fuktiga filt. Kläderna stramar och klibbar fast, man rör sig inte lika gärna eller raskt som under hösten. Jag vete fan varför den här känslan kommer just idag, eller vad det är den vill visa. Vi har haft ett par vänner över i helgen och när dom åkte dök den upp, känns lite... letar efter ordet här... larvigt (i brist på bättre), att känna så. Jag gillar känslan, samtidigt som den tar bort all trygghet, man känner sig naken och avslöjad. Jag gillar känslan för att den skärper mina sinnen, den utmanar mig till att utvecklas och reflektera. Jag är en melankolisk självömkare, jag söker upp dom här känslorna när jag kan, jag knarkar på dom, jag vill ha mer samtidigt som jag vet att jag inte egentligen mår bra av dom. För mycket sött blir till slut äckligt och det är samma sak här.

Jag märker att jag svamlar, upprepar mig, pratar i cirklar, men det känns skönt, jag känner att det är behagligt att låta känslorna rinna ut ur själen, genom armarna och ut genom fingertopparnas knappande. Känslan att se hur hjärnspöket dyker upp på skärmen och speglas tillbaka mot mig via lcd skärmen ger trygghet.

Jag mår inte dåligt, jag är inte ledsen, jag är nedstämd, drömmande, reflekterande, melankolisk, lugn.

När jag har något jag gillar vill jag inte sluta med det, jag saknar det direkt när de försvinner. Den här helgen var bra, förbannat jävla bra och jag gillar inte att den är slut, jag gillar inte att sommaren snart passerat utan att jag fått omslutas av den på det sättet jag vill, jag gillar inte att en sån trivial sak som Tour de France är slut. Det är ett kapitel som slutat och nästa börjar, nästa tolftedel av det här året börjar och den tolftedelen lovar inget, det finns inget trailer, inget som händer här, bara ett vakum. Det är den stora tommheten innan hela min värld exploderar i nästa tolftedel....

Tråkigt

Nu sitter jag här på min ömmande överansträngda höft på jobbet och har tråkigt, jag har så in i helvete tråkigt att den torkande färgen på väggen stirrar på mig och säger till sig självt, tur att man inte har så jävla tråkigt som den där snubben. Jag har inget att göra, och ju mindre jag har att göra desto mindre vill jag göra och desto mer grinig och irriterad blir jag när det väl dyker upp nåt att göra. Det är ju inte så att jag har direkt avancerade arbetsuppgifter, jag skulle kunna göra dom med lätthet och på så vis få dagen att gå fortare, det skulle vara som någon avancerad form av att dagdrömma. Med ett ryck vaknar man till när klockan slår fem och man får gå hem. Det finns faktiskt inget som är mer stressande än att sitta på jobbet och inte ha något att göra. Sitter man och öppet visar att det inget finns känner man sig skyldig, jante och luther kommer springades direkt med skuldklubban och ger en världens hurving över huvet så man ramlar baklänges. Istället börjar man låtsas-jobba, ett djävulens påfund, man gör saker extra bökigt, tar längre tid på sig, har fina diagram och excellark öppna. Man har utskrifter på bordet, man hoppar mellan programmen och ser väldigt koncentrerad ut. Allt detta gör man för att man öppet inte vågar säga, - fan jag har inget att göra, nu sitter jag här med fötterna på bordet och läser en tidning, surfar eller vafan som helst. Men no no no, istället sitter man där som en tjackpundare i ett villaområde klockan 3 på natten i mitten av juli med världens abstinens. Man blir stirrig som satan och jagar med blicken efter nån som kan avslöja bluffen.

Nu får det vara nog

Fan alltså, nu börjar jag tröttna rejält. Inte nog med att jag har ett pajjat högerknä och ett vänsterknä in the making. Jag har en skönt stel nacke och bröstrygg som jag går hos en sjukgymnast för, nu har även min vänstra höft sagt ifrån och börjat skicka osköna smärtor lite här och var. Va gör man då, jofan, bara boka in sig på nästa instans. Jag har en fysik som en 90 åring, vad är det för fel på mig, helt seriöst nu, nåt fysiskt fel är det. Fick jag nåt skit i genpoolen som inte skulle vara där. Jag börjar faktiskt bli allvarligt trött på det här nu, jag vill ha en service och utbyte av dåliga delar, kan man få det nånstans?

Nuuuu!!!

Börjar det på riktigt, man känner hur luften vibrerar av laddning. Dom två bästa milen av hela tour de france börjar vilken minut som helst, och jag, jag sitter på jobbet och svarar i telefon på idioternas frågor..

Nu börjar det snart.

Det blir inte vackrare än så här.

To rundtramp or not to rundtramp, that is the question

Rundtramp är en lustiger sak. Jag har ganska länge inbillat mig att jag behärskat denna teknik, ack vad jag bedrog mig. Upptäckte hur man gör förra veckan, efter fyra år på sadeln. Aha-upplevelsen var rätt brutal,

- Nu förstår jag hur man gör för att ta sig upp för dom branta backarna utan att mer eller mindre stanna!

Problemet är bara att jag inte använt en näve muskler som jag egentligen bör, vilket gör att jag blir snorjävla trött direkt. Var ute och körde en dryg timma nyss och det var inte flåset som tog slut utan benen. Men jävlar va det gick, vilken skillnad, nu lär jag inte behöva hysteriväxla som jag gjort förut.

Tänk att det ska ta så jävla lång tid för att komma underfund med en så enkel sak som rundtrampet!

´06

... Filmen var fortfarande bra. Jag är känner att det fortfarande finns glöd kvar även om jag vacklade ett tag...

Grattis till mig själv

Jag har nu nästan klarat en hel vecka på jobbet utan att faktiskt jobbat. Jag har såklart svarat på telefonen men mellan samtalen har jag inte gjort ett jävla dugg. Trist, ja så in i helvete, lite motivation skulle inte skada faktiskt.

Mini reviews

Det var ett tag sen jag slängde upp en filmrecension, det är inte för att jag inte sett nån film bara det att jag inte orkat.

kan köra en kortis.

Da Vinci koden, bättre än boken, överaskande bra, lite väl förutsägbart men en bra matiné, fyra gösar.

American Dreamz, extremt skruvade karaktärer, mycket underhållande, saknar lite djup, men en bra rulle, tre gösar.

Sen var det X-men tre, och den var rätt så rejält mycket sämre än dom två första. Det blir liksom inte bättre om man tar allt man tycker om och lägger i en bunke, det blir för mycket. För många mutanter, för mycket action, osv osv. Snygg meningslös yta. 2 gösar.

ps, jag kommer kanske fylla på med stoff här vad tiden lider, men troligtvis inte.

´91

Såg i tidningen i morse att trean kommer köra Robin Hood med Kevin Costner ikväll, jag vet inte hur många gånger dom dragit den, men jag har aldrig reflekterat över det förän nu. Jag fick ruskiga flashbacks till den tiden då den kom ut, såg att den gjordes 91, året jag slutade gymnasiet och klev in i nästa fas av livet. Jag kommer ihåg vissa delar som om dom hänt igår, men andra saker har jag inget minne av alls, dom är helt borta. Då menar jag inte att det finns små fragment, jag menar totalt borta, flera år jag inte har nåt minne av alls. Jag kommer i praktiken inte ihåg vad jag gjorde 92-95, bortsett det som står i CVn, alla skitjobb jag hade. Den lysande karriären som format mig till den lyckliga harmoniska människa jag är idag. Ok det var nån resa här och där men annars, nada. Det är inte så att jag supit bort tiden, knarkat bort den, spenderat år inspärrad nånstans. Det hände bara inget av värde, jag bara lät tiden gå, den flöt på som en seg bäck av sirap. Men just 91 kommer jag ihåg. Jag kommer ihåg morgonen efter studenten hur jag knatade ner till köket och hur tyst det var, ingen människa i närheten, inga ljud. Det enda som fanns var en lapp på kylskåpet om att jag skulle ringa någon om ett jobb. Jag slog numret och vips var min seriemonogama karriär igång. Ett halvår här, ett halvår där. Hora för den kunden, hora för den. Jag minns hur jag ringde Kaleghis och frågade om han hade nåt sommarjobb, för det var det jag trodde det var, han sa nej och så drog vi dit bägge två. Vi blev fast i drygt ett halvår. Vi fyllde gasflaskor i ett stort industriområde, omgivna av misslyckade människor av alla det slag. Det var så här i efterhand rätt fascinerande och intressant. Då var det deprimerande och vidrigt, men man fick pengar och det var drivkraft nog på den tiden. Jag minns hur självsäker och övertygad jag var om min egen förträfflighet, man hade verkligen tiden framför sig. Problemet var bara att den tiden kom och gick under tiden jag lallade runt och trodde att jag hade tid på mig. Jag presterade inget under dom åren, inte ett smack. Jag imponeras över dom som är runt tjugo som har stenhårda planer som dom med glöd och frenesi genomför. Dom som är medvetna och vakna redan i den åldern. Dom har verkligen framtiden för sig, vi som inte fattade det utan gick inlindade i bomull och trodde att allt ordnade sig, vi gjorde oss väldigt illa när den bomullen till slut ramlade av. Vi hade inte den härdade huden som gjorde oss starka, vi stod där och fattade inte varför det gjorde ont, det hade det inte gjort förut. När vi sen upptäckte det var det för sent. Eller för sent föresten, det kanske det inte är, det känns bara som man slängde bort så in i helvete mycket tid på ingenting. Tid som kunnat ge insikt och erfarenheter som kom mycket senare. Jag känner att jag hade behövt ha dom nu. Filmen då, jo den var helt lysande, bland det bästa som gjorts. Jag ska se den igen och se hur den åldrats, med värdighet och behag eller om den bara känns passé och hopplöst daterad.

Led på trasiga leder

Det var väl fan det här, jag och min kropp är inte bästa vännner, så är det, helt klart. Fan många komman där men så är det.

Är det inte den ena leden som jävlas så är det den andra, nu är det nåt skit i vänster höft som spökar. På sätt och vis är det kul, det är ett nytt ställe att ha ont på, men det är väl bara tragikomiskt på nåt sätt. jag har nu haft on i fotleden, knäna, höften, ryggen, nacken, höger axel, armbågen och handlederna. Har man några fler major leder, nja tror fan inte det. Jävligt skönt att man inte är en tusenfoting med alla dom lederna.

Det kan vara så att det är ett resultat av att bära på för mycket packning, men jag tror snarare att det är nåt annat. Jag kanske knuffade fel unge i skolan, det kanske var Damian fanskapet hette, va vet jag. Det jag vet är att det hur som helst är riktigt jävla oskönt.

Det är liksom inte nog med att jag har svårt att muster up the motivation att träna. När jag väl börjat få det aningens rutinartat kommer det en härlig motgång iform av ont i nån led. Är det dålig olja i lederna, ska jag börja köra helsyntet? Ja vet inte, men frustrerande är förnamnet, efternamnet är skitirriterande.

Frulle på ballen

Det är skönt med sommar, otroligt skönt. Varje morgon sätter jag mig på ballen och käkar frukosten och läser tidningen. det är på skuggsidan så jag slipper stekande sol i ansiktet och jag kan i lugn och ro njuta av en bra start på dagen. fil och flingor och ett par mackor, Don Enzo gör mig självklart sällskap, han sätter sig och käkar kattgräs och hoppar sen upp i sitt träd och ligger och spanar på mig. Han hoppas varje gång att han ska få rökt skinka, skam den som ger sig liksom. Det är helt satans tokskönt att börja morgonen så här, varför vara inne när man kan var ute.

Klia i hålan.

En märklig sak hände i natt, jag vaknade vid halv tre av att de kliade nåt så in i helvete i armhålorna, jag låg och kliade, kliade och kliade tills jag vaknade. Jag tassade in till badrummet och smorde in med hudkräm innan jag försiktigt smög tillbaka, ville inte väcka frugan eller få Don Enzos uppmärksamhet, han var fullt upptagen med att spana efter flygisar på ballen (balkongen för er som inte är vana vid utrycket, det hade låtit rätt bisarrt annars). Jag somnade som en bäbis igen, märkligt, vad var det för skum grej som hände, har aldrig varit med om nåt liknande, från att vara som en dröm där man drömmer att det kliar till att sakta vakna upp av det, mycket märkligt, mycket mycket märkligt.

Daddy Cool!

Just ja, glömde säga att ett stort fläskigt grattis till Gamnäven som blivit farsa till en liten evil metallbrud, född 060708, hur koolt som helst även om jag hade satsat dollars på 060606;)

Powerwalking to the people

Det är varmt och jag sitter i arbetsrummet och bloggar för första gången på länge, svetten lackar och utanför står det en slamsugarbil och arbetar för fullt. Tydligen har källaren i huset brevid blivit totalt översvämmad och nu får dom pumpa upp allt satans vatten, roligare kan man ha det. Det var dock inte så kul när jag kom hem och upptäckte att vi inte hade nåt vatten, inte bra för den väldige Don Enzo att inte kunna få färskt kallt vatten i den här hettan. Tack och lov för att det fixat sig nu.

Det är som sagt varmt men det har ju varit värre, främsta anledningen att jag sitter här och svettas är att jag varit ute och powerwalkat/joggat. Det är otroligt skönt att komma ut i naturen när det är sånt skönt väder, sen när endorfinkicken kommer ungefär halvvägs blir det inte sämre, det svåraste är verkligen komma ut, men när man väl fått på sig skorna och märker hur man sätter ena benet framför det andra är det liksom lite kört, bara att fortsätta. Bäst är det när man kommit halvvägs, då är det lite svårt att bara vända och gå hem, lika bäst att bara fortsätta.

Jag stöter ofta på allsköns djur ute i skogen, vanligast är lite oväntat alla dessa ormar, även om kopparödlan inte är en orm per se men ändå. Jag stöter lätt på en varje gång och idag var det två, en precis i början och sen en på slutet. Märkligt, jag trodde ormar var ovanliga, huggisar och snokar är inte fullt så vanliga men inte heller ovanliga. Det finns en sak som dock skrämmer skiten ur mig och det är alla dessa koltrastar som sitter och trycker i sina buskar och som i vild panik flyr för allt dom kan när jag passerar. Jag hoppar högt varje gång och väntar mig en T-Rex i buskarna, varför kan inte fågeljävlarna sitta still för!

Nåväl nu är det läge att hoppa in i duschen och sen fixa matlåda för i morn.

Cyklar och värme.

Det är varmt nu, lite för varmt för att min enorma kropp skall trivas. Det blev jag varse om inte minst i lördagens MTB Vättern. Varken jag eller Sven-E hade tränat speciellt mycket i våras så det blev snikvarianten, 36 km grus- och skogsväg, det låter ju enkelt eller hur, fuck nooo (säges med skots brytning för den rätta effekten), det var kört redan efter första uppförsbacken, resten blev en långdragen tortyr med solen som den sadistiske fixstjärnan. Vi var dessutom naiva nog att tro att vi skulle kunna öla på kvällen, fuck nooo (återigen med skots brytning), det blev ett sälberg på hotellrummet där vi sov ikapp till fotbollen. Vuxna kontorister ska inte tro att dom är Lance Armstrong helt enkelt. Det kan löna sig att förbereda sig till nästa år….

VM och annat trams

Idag är det då "ödesmatch" som alla tidningarna skriver. Nånstans kan jag inte låta bli att på vanligt hederlig svenskt sätt utgå ifrån att det kommer gå åt helvete och sen efteråt triumferande säga - va var det jag sa. Som om det inte hade varit bättre att varit hoppfull och bli frustrerad!

Annars tycker jag VM varit sådär än så länge, men det är ju bara första gruppspelsmatcherna som gott ännu, det blir nog bättre nerv när cupspelet sätter igång.

Om vi skiter i VM för stunden så är det rätt trist att jobba och jag skulle vilja vara lite fri och ansvarslös. Sverige lever ju enbart sommartid och då tycker jag att man inte skulle behöva jobba, men det kanske är bara jag som tycker så.

Idioti i krönikor

Ibland förundras man över dumheten hos krönikörer, jag läste den här i dagens Metro och blev fascinerad över att en sådan krönika fick skrivas. Hade man gjort tvärtom hade det blivit liv i luckan måste jag säga. Så jag tog mig friheten att bara ändra vända på det. Vad tycks?

- Det sägs att kärleken är blind, det är nog den största lögnen någonsin. Det räcker med att läsa kontaktannonserna för att få det klart för sig. Folk har väldigt specifika krav på allt från längd, kroppsbyggnad, hår- och ögonfärg. Foto är lika med svar. Kärleken är alltså inte blind, på sin höjd lite närsynt. Men ett handikapp har ändå kärleken. Och det är allt så inte nedsatt syn. Kärleken kan inte räkna. Kärleken lider av svårartad diskalkyli. Det är bara att titta på Michael Douglas och hans 25 år yngre Cathrine Zeta Jones. Eller Flavio Briatore som lyckats knipa åt sig den 23 år yngre Heidi Klum. Mellan Colin Nutley och Helena Bergström skiljer det 20 år. Att vara tillsammans med en yngre kvinna är det nya svaret, the new shit.

Rent biologiskt är en äldre man och en yngre kvinna det perfekta paret. En kvinna når sin fysiska peak i 20 års åldern. Mannen är som bäst när han närmar sig 35- 40 år. A match made in heaven alltså, den äldre mannen är erfaren och har vuxit ifrån de värsta kroppsnojorna. Den yngre kvinnan är vacker och påhittig. I mer traditionella förhållanden, där kvinnan är ett par år äldre, är det hon som står för konsumtionen av huvudvärkstabletter när det är sängdags. Yngre kvinnor – och nu talar jag enbart utifrån egna erfarenheter - är porrigare och de tycker att du och inte skvallertidningarna är kvällens höjdpunkt. Att yngre kvinnor dessutom är roligare, mer avslappnade, inte är sura och griniga, respekterar och beundrar dig. Inte har en före detta man och barn i bagaget och du kommer dö före henne är bara härliga bonusar. Självständighet i alla ära men vad är det mot fasta bröst och en liten tajt rumpa?

En ung kvinna är dessutom fortfarande formbar och har inte sunkat ihop helt i trista gamla vanor och värderingar. Här har du alltså ett fantastiskt tillfälle att vara med och påverka och modellera fram den perfekta kvinnan. De har aptit på livet och tror fortfarande att ingenting är omöjligt. De vet vad du gillar och hur man festar. De kan se skillnad på en fotbollsmatch och en hockeymatch. De må vara lite naiva och ha brist på livserfarenhet men det man förlorar på karusellen tar man igen på gungorna. Eller ska jag, som i det här fallet, säga i sängkammaren. Och vem har dött av lite naivitet? Vad spelar det för roll om han knappt har hört talas om artisterna i din skivsamling och tycker att smågodis och kaffe passar lika bra till frukost som till middag?

Vi kan alltså konstatera att kombinationen äldre män och yngre kvinnor är klockren. Men när kärleken inte kan räkna, fast åt andra hållet känns det inte lika rätt. Killar som dejtar äldre kvinnor ses som patetiska eller bara förvirrade. De är bara ute efter kärringens pengar och söker kanske bara en modersgestalt. Och den äldre kvinnan är bara gummsjuk eller genomgår någon form av livskris. När rollerna är ombytta blir det istället patetiskt och kanske rent av lite äckligt. Kärleken får alltså ha problem med matematiken, men bara åt det ena hållet. Det borde vara kärlekens fulla rätt att räkna lite fel oavsett vilket håll. -

Måndag

Det var ett tag sen nu jag bloggade faktiskt. Jag har inte haft nåt att slänga ur mig känns det som. Tanken från början var att få ur mig sånt jag funderade och irriterade mig på. Nu har jag fått iväg en massa såna tankar, och på sista tiden har det känns som ett måste mer än något roligt. När det blir så är det läge att lägga ner. Sen blev jag lite fartblind och tävlingslysten, ville komma upp på bloggtoppen, av nån anledning, men ibland blir det bara så...

Nu ligger jag hemma på sängen och bara softar och vilar. Jag kom till jobbet och hade världens yrsel, huvudvärk och mådde illa, han vara inne en timma innan jag vände och åkte hem. Nu är läget lite bättre och framförallt är det skönt att bara vara och inte känna stresen från jobbet.

Jag antar att jag faktiskt är utmattad, jag körde på rätt rejält igår, morgonpromenad i en timma, tvättade bilen i värmen, var ute i två timmar med cykeln. Var för sig låter det inte så jobbigt, men lägg till tokvärme, sol, ingen mat, otränad Fabbe och lite vätska så blir det så här. Nu dricker jag bara kopiösa mängder vatten och lyssnar på Mozart.

Trött

Jag har tappat ork och energi, jag brukar vilja företa mig lite saker när jag kommer hem från jobbet, nu orkar jag ingenting. Det är sommar när som helst, jag borde känna en lust och vilja, men alla energi går åt att jobba och betala räkningar. Jag vill cykla men orkar inte, jag vill bygga mina projektede möbler men orkar inte, jag vill måla mina tavlor men orkar inte, jag vill göra mina planerade skulpturer men orkar inte, jag vill ge mig ut och experimentera med kameran men orkar inte. Kort sagt jag orkar inte...

Stockholm

Jag har har börjat reagera på en sak här i stan nu. Det har skett en förändring över dom senaste tio åren som faktiskt varit ganska dramatisk. Jag flyttade till Umeå 96 för att plugga och redan 5 år senare när jag kom tillbaka hade jag märkt förändringen. Stockholm har vuxit, blivit dyrare, mer märkesmedveten, mer prylfixerad, snobbigare, exklusivare, ytligare. Ta Götgatsbacken som exempel. Förut var denna vackra del av stan en rätt så oansenlig plats med en mängd musikaffärer som främsta signum, förutom alla pubar såklart. Nu är det bara trendiga boutickcuer eller hur fan det stavas. Bilarna är borta och in har det flyttat en massa välklädda, trendiga och vackra människor. Dom fula och fattiga är borta. Inne i city är förändringen i full blom också, Drottninggatan håller på med en förvandling från turistfälla till Sveriges längsta förortsgalleria utan tak. Kungsgatan snobbas upp, Norrlandsgatan går knappt att känna igen. Självaste plattan är new and improved. Det finns självklart fler exempel på det här, men det borde räcka. Sen ser folket i stan annorlunda ut också, jag tror knappast jag sett så mycket välklädda människor, det blir svårare att se vad folk jobbar med nu när alla är så förbannat uppklädda. Kostym och slips var det bara bankpersonal som hade förut, oftast för att var ett tvång, nu klär sig alla oavsett ålder som små gubbar och tanter. Det kryllar av inredningsaffärer med dyra saker, det finns inte längre några fik utan kaffe finns i 40 olika varianter i muggar stora som guldfiskskålar och svindyra såklart. Restuaranger och nattklubbar trängs om att vara exklusivast och dyrast.

Brats var förut ett mer eller mindre okänt begrepp, något man skrattade åt, något man gjorde sig lustig och förfärades över. Nu är det dessa degenererade snorungar som syns i medierna och som sätter trenderna? Något har gått över styr här.

Jag vet inte vad det är som hänt men det känns som stan fått en extreme makeover och jag är inte så säker på att jag tycker det är helt bra. Någonstans borde det finnas plats för det lilla, det vanliga, det otrendiga, det fula, trista och billiga. Var hittar man det nu nånstans? Var är stockholmarna nånstans, dom riktiga stockholmarna, numera verkar det delas ut en hammarbyhalsduk på centralen tillsammans med en karta över söder till alla kulturjeppar från Alingsås, Norrköping, Eslöv eller var dom kan komma ifrån. The bold and the beutiful från samma avfolkningsorter slussas norr om gamla stan och ges shoppingguider till märkesbutikerna och stamgästkort till Daniel ”Clark Kent” Westlings gym. Jag kanske är bitter, cynisk och avundsjuk, jag kan medge det men det är tråkigt att staden invarderas av lantisar med en bild av Stockholm som inte är sann och som gör allt dom kan för att leva upp till den. Den bilden inte bara levs upp utan även skruvas upp till något uppblåst och extremt. Kanske är det den kollektiva revanschen hos dessa utbölingar som drivit fram utvecklingen till där vi är idag? Det är kanske det som gjort att jag numera rör mig i min stad och inte känner igen mig, inte känner mig helt bekväm.

Jag tycker det är på sätt och vis bra att stan lever och förnyas, förbättras och förskönas, men måste det vara så enformigt och i samma riktning, nånstans blir jag lite ledsen över utvecklingen.

No blogging no cry

Det har inte blivit mycket bloggande på sista tiden, mycket beroende på ork och stress. Stressen på jobbet fortsätter i ohämmad frenesi och har så gjort i ett tag nu. Det har till och med gått så långt att det börjat gnällas sinsemmellan nu. Det har inte varit så här förut och det visar väl bara på pressen som är för närvarande.

Jag har helt enkelt inte hunnit blogga och när jag kommer hem har jag ingen som helst lust att över huvudtaget ta i en dator.

Men nu har jag samlat på mig lite tankar jag känner att jag vill få ner så snart kommer det lite svammel.

The Matador

Filmen handlar i korthet om den utbrände hit-mannen Julian Noble (Brosnan) och hans öde. Han är i Mexico för att utföra ett uppdrag och vi får en inblick i hur hans liv ter sig, och det är inte vackert. Han är ensam, alkoholiserad, smått pervers och aningen over-the-hill. På sin födelsedag kommer verkligheten ifatt honom och han inser hur patetisk och ensam han är. Som vanligt går super han sig plakat och köper horor. Senare på hotellbaren möter han Danny Wright (Kinnear), en Ned Flanders liknande man som även han är i Mexico för att göra affärer. Han är en man som det på senaste tiden gått åt helvete för. Dessa två motpoler finner någonstans en slags vänskap där det är deras totalt motsatta egenskaper som ligger till grund för fascinationen hos den andre. Jag kan på rak arm säga att jag inte någonsin sett Pierce Brosnan spela så här bra, han är fullkomlig lysande och hans cyniske, bittre och livsfarliga karaktär blir en hel människa istället för en karikatyr, som det så lätt hade kunnat bli i någon annans händer, typ Bruce Willis eller någon. Kinnear som hans motpol är inget annat än lysande han heller. Skådespelet är rakt igenom helt fantastiskt och det finns inget att klaga på någon stans.

Den här filmen är något så unikt som en svart komedi med djup som verkligen fungerar. Kalla det action-komedi om du vill, det låter kanske klyschigt, men det är nog det närmaste jag kan komma på. Man skrattar, man lider, man sympatiserar och förstår dessa män och när man tror att man håller på att ramla av stolarna av skratt ändrar filmen helt plötsligt karaktär och blir direkt gravallvarlig och detta utan att det känns fel eller konstigt. Den balanserar på en knivsudd där minsta snedsteg skulle bli patetiskt men här håller det vägen ut.

Filmen är snygg, med bra klipp där scenografin och musiken får mig att känna Tarantino och Guy Ritchie vibbar men det blir aldrig en pastisch på dessa två. Den står för sig själv utan att kännas som en kopia. Där deras filmer mer eller mindre drivs framåt på dessa grepp handlar den här filmen om någonting helt annat, människor, greppen blir bara vad de egentligen är till för, en kuliss, inte en huvudrollsinnehavare. Något som känns väldigt skönt, då jag personligen börjar bli rätt less på det här överdrivet regisserade coola.

Till sist måste jag åter berömma Brosnan, där man i dom första minuterna av filmen bara ser honom som en grov misslyckad parodi på Bond och där man snabbt inser att det här är något så mycket bättre. Jag blev kort sagt helt golvad.

Det här är inget annat än lysande och jag kan med stolthet dela ut den här bloggens första 5:a i betyg.

5 gösar av 5 möjliga.

stress

Det är stressigt nu, jag har mycket på jobbet och det är en massa trådar hemma med som drar, mycket som skall göras, tankar som skall tänkas. Jag känner att tiden inte finns och jag själv och det jag egentligen vill hamnar längre och längre ner på prioriteringslistan. Det känns inte helt bra så att säga. Jag måste skapa lite rutiner, bena upp det som stressar.

Lugn

Nu har det gått några timmer sen chocken kom och jag har hunnit landa en aning. Jag har inte jobbat ett smack på hela dagen utan jag har mest surfat runt i apati. Jag gick och tröstkäkade burgare på lunchen hos Donken sen blev det en godispåse, two wrongs dont make a right, jag vet, men det känns alltid bättre med en snuttefilt i form av choklad, pompa, burgare och larre. Nu känns det mest tomt och jag är trött, ska nog hyra en rulle, tömma kattlådan och käka lite Ben & Jerry ikväll... Det är bara att hoppas att jag hinner se klart den innan det är dags för psyk-Carola.

SATANS SKIT OCKSÅ

Helvete, helvete helvete faaaaaaaaaaaaaaan. Jag hade sökt ett jobb på moderskeppet för en dryg månad sen och trodde att jag låg väldigt bra till. Trodde nästan att jobbet var i min hand. Den bakgrunden och dom egenskaperna dom vill ha var exakt dom jag har och det var som gjort för mig. Nu ringer dom jävlarna och säger att dom tagit nån innifrån istället. Jag fick en näve svepskäl som bortförklaringar och det känns grymt tungt när man får höra att det varit sååå svårt att bestämma sig och att man föll på mållinjen. Jag vill inte höra sånt, fan jag är helt vimmelkantig och luften gick totalt ur mig, jag känner mig fruktansvärt tung, rådvill, förvirrad, utslagen och helt numb nu. Va ska jag göra nu? Jag vet, man ska inte utgå ifrån att man fått det innan det är klart, men jag vill verkligen bort från det här rövhålet jag sitter på nu, jag kan inte sitta här längre, i en jävla kundtjänst och svar på idioters frågor till slavlön. Fan jag vill inte vara här nu, jag vet inte va jag vill... damn it

Vidriga köttproducenter

Men nu får dom väl ändå ge sig, det här är bland det äckligaste jag läst, varför kan inte maten innehålla det som den ska göra? Jag är inte intresserad av kycklingfiléer som är stora som nyfödda elefanbäbisar. Jag vill ha kycklingfiléer som är små men rena från skit, vad är det som är problemet. Det här är fan vidrigt. Jag börjar bli mer och mer inne på ekologiska varor, skit samma om dom kostar några kronor mer, ägg och mjölk köper jag alltid ekologiskt numera och det verkar som om det blir fler varor framöver också. Fan det här är så vidrigt att man skulle kunna bli vegeterian för mindre, och då är jag så långt ifrån PK man kan bli...

Träningsvärk i käkarna

Dra åt helvete, fuck me sideways osv, jävla fan vilket dag alltså!!! Helt otroligt, kan man ha så här mycket att göra. Jag har inte haft en lugn stund sen jag bloggade Ice Age i morse. Jag har aldrig varit så här slut som idag, jag har till och med träningsvärk i käkarna!!!!! What the fuck liksom, ska det va så? Har man snackat mycket då? Jag säger det igen, T R Ä N I N G S V Ä R K I K Ä K A R N A... jag pallar inte mer nu, ska hem och ligga fosterställning framför Champions Leauge finalen

Ice Age II

Såg Ice Age II förra veckan och här är min redogörelse.

Första filmen var en rasande succe med bra karaktärer och där snabba skämt avlöste varandra i ett furiöst tempo. Allt ihopsatt i en miljö och tid i vår historia där djuren aldrig sett konstigare ut.

Nu är tvåa här och det är med glädje jag kan konstatera att animationerna blivit om än bättre, det här är ruskigt snyggt, nog den bästa animerade filmen på det planet jag sett. Handlingen är som alltid i en sån här typ av film simpel och av underordnad betydelse. Våra hjältar från första filmen bor en i dal tillsammans med en mängd andra djur och lever livet rätt bekymmerslöst ända fram tills en domedagsprofetia läggs fram av en mycket suspekt gam som talar om för dom att istiden snart är över och enda räddningen är en gigantisk Noaks-ark liknande trästam uppe på ett berg i andra änden av dalen. Därefter är det bara för att hjältarna och alla andra till att masa sig iväg för att kunna överleva. Det blir såklart nya möten och incidenter på vägen, med faror och nya vänner.

Jag måste säga att den här filmen är ännu rappare än den förra, och det är inte ofta en uppföljare faktiskt är bättre än den första filmen, Gudfadern II, The Empire strikes back och Toy Story II är dom enda jag kan komma på så här på rak arm. Humorn är mer i fokus den här gången men det betyder inte att den är som en dålig actionfilm utan känsla, den här filmen kretsar runt Manny och det är främst i scenerna med honom som tempot lugnas ner en aning.

Det finns dock ett minus och det är två nya karaktärer som retar gallfeber på mig, meningen är väl att dom skall vara hysteriskt kul men för mig blir dom bara hysteriska. Det som gör att animerade filmer är så direkta är just att karaktärerna är klichéer och stereotyper, men dom här två får jag inget grepp på. Vad skall dom vara för nåt? Dessbättre tar dom inte för stor plats och till deras favör måste jag ändå säga att i ett par scener briljerar även dom.

Nej det här är inget annat än lysande från start till mål, enda plumpen är faktiskt dom där två råttorna och ja just det, Scratch är fullkomligt underbar.

Klockrent 4 gösar av 5

3 its a magic number

Idag har har jag haft hysteriskt mycket att göra och jag är tokvarvad som en nyladdad energizerbunny. jag går verkligen på högvarv och känner hur det rusar i magen på samma sätt som när man åker berg-och-dalbana. När stressen är som värst och jag har som mest att göra är det ganska skönt att få en sekunds andhämtning. Jag sitter inte enbart och svarar utan ringer även upp folk och tänk va avslappnande den lilla genialiska väntelåten som 3 har när man ringer deras kunder. Normalt skulle jag säkert reta upp mig på den men som jag är idag är det en oas i kaoset.

H v d v r k revisited

Det har inte blivit mycket bloggande idag. Det har varit vansinnigt mycket att göra, som det faktiskt har varit en ganska lång tid nu. Det har både sina för och nackdelar. Fördelarna är att dagarna går fortare och tristessen inte hinner sätta fart. Nackdelarna är ju såklart många fler, man blir stressad och trött, man måste jobba, man hinner inte sörfa och blogga osv osv.

Som idag, jag har just lagt mina bästa timmar det här dygnet på att slava bort på ett kontor och när jag kommer hem är jag astrött med en huvudvärk som gör mig illamående. Jag kommer tömma kattlådan, göra matlåda och sen bara krasha på sängen för att inte orka göra nåt, och nej, kattlådan och matlådan är inte samma sak, jag är ju ingen hund för bövelen.

Jag ska hinna få upp en recension av Ice Age II snart och även en liten berättelse om gårdagens cykeläventyr i `Nam.

Efter-jobbet-träning

Idag var jag ute på en hård milrunda i skogen på hojjen, det märks att man är ur form, minsta uppförsbacke suger hårt i benen och flåset tar snart slut. Men det är så skönt att man är ute igen. Känslan och lusten försvann nånstans i juli förra året. Men nu är den tillbaka.

Igår var jag även ute och powerwalkade i rasande fart, det blev runt 7 km i nästan-springa-tempo.

Fan jag tar mig helt enkelt, det kan bli fason på Fat Bastard ändå. Det måste det bli om det ska bli nåt ordentligt av MTB-Vättern i juni.

Mr Big King Dingeling

I mitt jobb får man oftast prata med sura griniga idioter. Men ibland dyker det upp raka motsatsen. Som nyss då jag pratade med en extremt glad kvinna. Hon hade köpt en produkt hos en leverantör och skulle betala tillbaka allt på ett bräde nu. Hon var förvirrad, men jävligt glad, sprallig är faktiskt rätt ord. Hon raljerade om allt möjligt och det kom fram att hon skulle till Cannes snart, det väckte min nyfikenhet varpå jag frågade va hon skulle göra där och om jag fick följa med. Det fick jag om jag sänkte resten av betalningen. Hon slängde sen ur sig att hon skulle till Monaco och kolla på F1-loppet där, hon skulle sitta på en terass med nån polare tydligen. Snacka om skön stil, dessutom hade hon just kommit tillbaka från Thailand. Varför har inte jag en sån livsstil, tacka fan för att man är glad och trevlig då! Det bästa var ändå när hon frågade om nån bekräftelse på sin inbetalning, hon frågade om hon skulle ringa mig, varpå jag svarade att det går bra med vem som helst av oss, vi är bara tre och jag är den enda killen. Då säger hon;

- Va bra, då frågar jag efter det manliga bihanget! följt av ett asgarv.

- Nja, nu gick nog priset upp. var mitt svar.

- Men om jag frågar efter Mr Fabbe, big king dingeling då? Är inte det bättre det?

- Tja, inte direkt men ok.

Som slutklämm säger hon att hon ska rita ett hjärta och grejer på inbetalningen.

Vilken kund, tänk om fler kunde va så här. Den här bruden gjorde lätt min dag med sitt härliga sätt. Tack som fan.

Nytt kryp

The almighty Demonen har värvat en ny medlem till sin skara anhängare, Pettsy heter hon och är en riktig liten jävul.

Tour de Bastard

Årets cykelpremiär är avslutad. En perfekt försommardag med strålande solsken, lagom temperatur och ingen vind, förhållandena var så bra dom kan bli. Jag och Svenne tog det väldigt lugnt och rekade lite nya grusvägar att nöta distansträning på inför sommarens äventyr. Vi hittade en bra loop i området mellan Dalarövägen och Åvavägen. Igår gick vi igenom kartan och har hittat en bra loop på drygt två mil som kommer nötas nu i helgen, men men, mer om detta då. Vi tog det som sagt lugnt och hade inga bekymmer alls, såg två överkörda huggormar och en trashad snok, så nu är det uppenbarligen ormsäsong. Det var sjukt mycket folk ute och promenerade och hade sig, men inte så många cyklister, vi mötte en handfull på tre timmar, iof landsvägsnissarna är ju inte i skogen utan trängs med bilarna, dom tycker väl det är roligt, va vet jag, Errki du kan väl svara på denna!

Kan lugnt säga att formen inte är vad den ska vara, mjölksyran kom som ett brev på posten och det gick måttligt snabbt på slutet. Men det var det värt, ibland vill man ha dom här solskensturerna utan en massa rusningar mot cykeldatorns iskalla fakta. Vi avslutade med en fika i Tyresta där vi käka glarre och Svenne tog en java. Känns alltid kul att sitta där, svettig och jävlig, i illaluktande lycra med lera lite överallt bland söndagsflanörerna från city med sina trendiga vårkläder. Om dom vill bo i stan kan dom stanna där också, jag vill inte ha ut dom i mina skogar, och jag shit you not, jag menar det verkligen. Keep out. Tyresta är mitt hood!!

btw det kan komma bilder på ett par heta cyklister framöver...

Helgen som gick...

Helgen som gick var helt suverän. Jag har inte haft tid att blogga om den förän nu, eller rättare sagt, nu tar jag mig den tiden. Det ska väl vara själva fan om jag inte kan göra det. Bloggandet bör ske på arbetstid, så är det bara.

I fredags var jag som sagt i ”SoFo” med gamla polare och käkade, humöret på topp, vädret som sig sig bör. Lördagen inleddes med hotellfrukost på det lokala hotellet och jag kan säga att den frullebuffen slår det mesta, jag blev mäkta imponerad, dock var det inte så kul att det var proppfullt i salongen, man hade liksom velat haft lugn och ro. Sen tog vi helt sonika bilen och åkte in till stan, frugan hade fortfarande ont i magen så vi tog det lugnt, vi cruisade helt enkelt mellan affärerna och ställde oss rätt utanför, inga finparkeringar här eller onödiga promenader. Bara in och ut, skönt som attans. Efter det var det middag i Bromma med Lejonkungen Aslan och hans fru. Kanonschyst lasagne och paj mannen, mäkta imponerad. Sen blev det dags att spela lite klassiks brädspel. Den här gången var det Cluedo som åkte fram, inte helt oväntat var det frugan som vann…

I söndags sen var det så dags för årets första cykeltur. Vädret var årsbästa hittils och det var en härlig runda som slutade med en glass ute i Tyresta. Mer om den turen separat.

Eftermiddan rundades av på ett klockrent sett med Schumis senaste vinst på Ringen.

Kan det bli bättre än så här egentligen… vete fan, men den kommande helgen har mycket att leva upp till om den skall slå den som var.

Jobb?

Nu ska jag börja jobba för idag. Har kommit lite senare efter att ha byggt på mitt sjukgymnastikprogram med Ola. Sen har jag mest surfat ifatt mig för dagen, men ta mig tusan om jag inte känner mig lite sugen nu att jobba en kvart eller så

Skummi is back!

F1 säsongen är i full sving och det verkar bli intressantare än jag initialt trott. Allt tack vare att Maestro, Skummi, Schumi eller va man nu vill är tillbaka i gammal fin form. Tack för dom fina segrarna på Imola och på Ringen nu i helgen. Får man hoppas på ett hat-trick nu i helgen och en skjuten Renaultmotor så att VM-tabellen får lite tändvätska. Inget ont om Alonso, men han är lite trist och så ska han dessutom köra för the evil Ron Dennis nästa år och då är man paria i min bok. Kimi, nja han blir aldrig världsmästare, han kommer gå samma öde till mötes som sin hetlevrade stallkamrat.

Forza

Avslappningsövningar

Jävlar va skönt, det här ska jag göra varje lunch numera. Jag hade fruktansvärt stressigt innan lunchen och var uppe i varv så det sjöng om det. Jag tog min matlåda i lugn och ro, läste tidningen, pratade inte med nån. När jag käkat klart gick jag ner på gymmet och tog stretchsalen i besittning, inte en själ i närheten, ingen musik bara svalt och tyst. Jag la mig på det halvmjuka golvet med fötterna upp på en bänk sen var det bara att ligga där i stillhet och sakta känna hur stressen rann ut ur kroppen och hur ryggen slappnade av och blev ett med golvet. Jag låg i nästan en halvtimme och nästan slumrade till. Nu efteråt känner jag mig full av energi och sådär euforisk man känner sig efter en massage. Snacka om effektiv stresshantering. Det här måste jag fortsätta med, huvudvärken som var i antågande har försvunnit, i feel good:)

All work and no blog makes Fabbe a dull boy

Det var som fan, jag som trodde det skulle bli en lugn varm försommardag i bloggandets tecken, hell no. Jag har slitit som en gnu. Jag har knappt tid att surfa! Då har det gått för långt, jag har demonstrativt tagit ett surf/bloggbreak. jag som har så mycket att pränta ner här. Hmm, får se om jag kommer loss i eftermiddag sen

SoFo

Märkligt märkligt. Sist jag spenderade tid i det området var när man gick i högstadiet och letade billiga skivaffärer med mycket hårdrock. Då fanns inga restauranger, inga trendiga butiker, inga inflyttade-lantisar-gone-big-city. Nu är det raka motsatsen. Jag var ute på galej med lite gamla vänner i fredags och hamnade på en grekisk restaurang mitt smack i smeten. Satans va trevligt det var, området var en våt stadsdröm. Nytorget precis så storstad/småstad i perfekt harmoni som man bara kan begära. Fan också var har jag varit dom senaste tio åren? Nu förstår jag allt som sägs och skrivs, det är makalöst trevligt. Är det nånstans i stan jag skulle kunna tänka mig bo förutom Kungsholmen (som fortfarande känns som hem) så är det dom här krokarna. City känns som ett förstorat köpcentrum med turister där H&M McDonalds och alla andra trista vanliga affärer finns. Här kommer det spenderas mer tid framöver. Var så säkra.

Dom är här nu.

Dom är här nu, har ni märkt det, hela stan är full av dom. Det är så vackert att man inte vet vart man ska titta. Var har dom varit nånstans och vart tar dom vägen när det blir kallt igen? Egentligen spelar det ingen roll nu när dom är här. Jag älskar våren.

Snöleoparden är utrotningshotad, vill vi det?

Jag såg just ett program på SVT om den mytomspunna, vackra och utrotningshotade snöleoparden. Det är helt makalöst vilket djur det, men glädjen när man ser bilderna fastnar i halsen när man vet vad vi människor gör. Nästa vecka tror jag dom skall visa reprisen på vår rovjakt på den här kungen av Himalaya. Se programmet och bli upprörd. Jag hoppas att du sen gör Nordens Ark eller Världsnaturfonden ett besök och lämnar en donation. Det har jag gjort. Det här djuret behöver all hjälp vi bara kan ge. Annars kommer den försvinna för alltid. Det måste finnas nåt sätt där vi kan existera i samklang istället för som det är nu. Där människors rätt går före allt annat.

Arbete 1 livsglädje 0

Jag började den här dagen full av energi, hade det där pirret man får på fredagseftermiddagarna när man snart får gå hem. Samma känsla brukar komma på våren och sommaren, det är väl förväntan, leklust, livsglädje eller nåt. Jag hade kvar den över lunchen och började rita storstilade planer på vad jag skulle fylla kvällen med. Nu är jag bara trött och less och vill bara hem och sova. Är det verkligen meningen att arbete ska förstöra livsglädjen och dra ner oss. Är det det, va är det så, ska det va så?

Jag protesterar i alla fall

Mr lycra wants a new baby

Nu när lycrasäsongen börjat har jag fått ett nytt objekt som väckt lustarna. Vill-ha faktorn är ruskigt hög. Come to me baby... Cannondale Rush, fullgung, tjoohoo

Pendlare vs. Black Army

Igår var jag hos sjukgymnasten igen och tränade ryggen. När jag sen klev ner i T-banan på Fridhemsplan möttes jag av delar av AIK-klacken. Det var rätt kul att höra några hundra tonåringar sjunga unisont hur mycket dom hatar Bajen. Det gick snabbt över när vi skulle åka med tåget, dom sprang in och ur hela tiden och vi fick vänta i nästan tjugo minuter innan tåget släpptes iväg av ordningsmakten. Ungjävlarna kunde inte bestämma sig om dom skulle ta det här tåget eller nästa. När deras borgliknanade betende går ut över min restid hem, är det inte längre ett lustigt inslag i vardagen, då är det jävligt irriterande och jag blir jävligt sne.

En fotbollspöbel ska nog passa sig för att komma på kant med uppretade pendlare, det kan bli konstiga rubriker dagen efter. ”Fotbollsfans och pendlare i kravaller i T-banan”

Dö hantverkarjävel dö.

Nu jävlar får det vara nog. Nu har hantverkarjävlarna hållit på i tre timmar med att borra en meter två meter från mitt huvud. Det är nog nu. Ett litet tag till och det blir barmhärtighetsmord eller nåt. Hur kan man va så jävla dum att man låter dom hålla på med skiten på kontorstid.

Heartbreak hotel

Såg Colin Nutleys senaste film i lördags. Jag kan säga att med tanke på vad han gjort de senaste åren hade jag inga som helst förväntningar. Vi pratar om en regisör som i mina ögon inte gjort nåt värt att höja på ögonbrynen på sen hans andra film, Black Jack.

Den här filmen handlar om två kvinnor med snarlika öden. Bägge är dryga 40 och nyblivna singlar på likartade premisser. Den ena, Lisa (Helena Bergström) är livsbejakande, drar ut och dansar och lever livet. Den andra Gudrun (Maria Lundqvist) är mer introvert och sitter hemma och tittar på tv, trots påstötningar från dottern. De möts under udda former där deras yrkesroller tvingar fram komiska scner och där tar själva historien vid. De bägge kvinnorna närmar sig varandra och utvecklar en stark vänskap där dom gemensamt hittar tillbaka till livet. So far so good.

Det positiva med filmen är Helena Bergströms och framförallt Maria Lundqvists agerande. Dom är trovärdiga och ger sina karaktärer liv och värme. Det är suveränt skådespeleri, där tajming och samspel är lysande. Det känns som om dom improviserar en hel del och det ger det en ytterligare dimension. Det var länge sen jag garvade så ofta och intensivt på bio och det är fullt med dråpliga scener. Däri ligger även en del av kritiken, det är just scener, det finns ingen klar röd tråd som leder filmen i en riktning. Filmen lunkar på och man garvar lite här och där, men det händer egentligen ingenting, den vill inget, och när filmen är slut så har man haft en bra stund och blivit ordentligt underhållen, men det är inget man lägger på minnet. Under filmens gång får jag två klockrena referenser, Thelma och Louise och Bridget Jones. Men där dom filmerna lyckas fullt ut missar man här målet en aning. Thelma och Louise är i första hand ett drama med ett djup som inte finns här. Det är faktiskt något som stör, karaktärerna är rätt endimensionella och platta, vi får inte vet speciellt mycket om dom. Det gör att man inte kan engagera sig fullt ut. Den andra filmen, Bridget Jones är i första hand en komedi och det finns många beröringspunkter men den här filmen vill även vara nåt mer och där missar Nutley då han inte ger nåt djup åt karaktärerna. Birollerna är få och dåligt utvecklade de med.

Det finns ett par scener som inte är helt lyckade och ganska ologiska och jag tänker inte gå in på vilka, det överlåter jag åt publiken att se själva. Slutet är onödigt och fyller ingen funktion. Den kunde gått och väl slutat tio minuter innan. När ni ser filmen förstår ni var jag menar. Den är snyggt filmad med varma och klara färger. Det finns även en intimitet i kameran som gör att man som åskådare kommer nära. Jag vet inte vad det beror på, kanske är det mycket närbilder, men det funkar bra i sammanhanget.

Jag blev extremt positivt överaskad och hade en ruskigt trevlig stund i salongen, men nåt mästerverk är det inte, även om det är ett steg i rätt riktning igen för Nutley. Ja just det, det tog en kvart innan Helena Bergström grät, bara så ni vet.

3 raka gösar av 5

Human waste

Det här var nog bland det jävligaste jag läst på länge. Jag blir så jävla förbannad över att det finns såna här människor. Det är som en obehaglig mardröm man får serverad. Samtidigt som man blir rasande blir man även frustrerad och jävligt ledsen för den stackars pojkens skull. Vad hade han gjort för ont? Dödsstraff känns som en för mild dom mot dom här monstren. Snarare öga för öga... nån som inte håller med?

Bring out the gimp

Mörbultat i say, jag är mörbultad. Var på massage igår på inrådan av Ola aka Schyffert. I min enfald trodde jag att det skulle vara nån liten vän kvinna med mjuka händer. Nej då, här var det tvärtom, en svinstor snubbe med rakad hjässa och helskägg tar emot i en liten källare. När han sen säger åt mig att gå in i det ännu mindre rummet och ta av mig kläderna ska jag villigt erkänna att jag började undra vafan jag höll på med. Tankar på scenen i pantshopen i Pulp Fiction rusade förbi. Det blev lätt panikartat när man står där i fillingarna och snubben stänger dörren för att sedan dra för ytterligare en dörr!!! Men vafan då, döda mig först innan du gör otäcka saker är du snäll. Med tanke på att jag skriver det här nu blev det inte så. Däremot har jag världens träningsverk i rygg och nacke efter en timmes misshandel. Det är inte skönt när massören hittar en muskelknut på ryggen och helt sonika trycker ner armbågen och håller kvar tills det släpper, smärtan skjuter ut i huve, armar som en blixt. ”Slappna av och andas”, jo hej va lätt det är när du borrar ner dina tvåhundra pannor via din armbåge rakt på ett smärtcentra. Men det släpper och det är förbannat skönt trots smärtan. Hur som helst så ska väl bra massage inte vara behagligt under tiden utan efteråt. Nästa vecka är det dags för en ny dos misshandel.

WhaleCastleMassWeekend

Helgen var riktigt soft, hade svärmorsan på besök och det gick riktigt bra. Brukar bli lite hämmande att ha nån ur den äldre generationen i hemmet så länge. Man kan liksom inte vara fullt så naturlig som man egentligen vill. Måste tänka på hur man beter sig, det är fan så jobbigt i vanliga fall och blir dubbelt upp vid dom här tillfällena. Hur som helst blev det en mycket angenäm upplevelse att komma hem i fredags till doften av nybakade bullar. En helg kan nog inte börja mycke bättre, satans så skönt. Tack för bullarna Fru C! Efter det gick helgen som på räls, hade besök på valborg och hade mycket trevlig kväll. Synd bara att helger måste ta slut och arbete måste ta vid. Det kommer även komma en filmrecension va det lider men den kommer inte än. Det jag kan säga som en liten teaser är att jag blev positivit överaskad.

Mannen med järnmasken.

Lustigt det här med bloggar egentligen. Nån stans har man en ambition eller vilja att få ut nåt av det man funderar på. Min grundtanke var att ha en ventil för sånt som snurrar runt. Saker jag observerar och intresseras över. Nånstans på vägen har dock fokus ändrats och nu är det mest vardagligt svammel som kommer på pränt. Dessutom har det blivit nischat i en riktning. Jag märker hur det allt för oftast är samma saker som kommer fram. Märkligt det här, jag har klivit in i en roll och spelar den fullt ut, blogg-Fabbe, det är ju såklart samma person och samma åsikter, men nånstans finns ett filter för vad som kommer ut. Nån stans vore det skönt att få fram alla aspekter på pränt utan självcensur. Men frågan är om det är är rätt forum. Jag vet faktiskt inte.

Så var den här dan förstörd

Den här dagen började rätt ok som syns nedan. Sedan har det gått neråt, ja vet inte, men det är nåt med mig och mitt humör som är knutet till vädret. Är det sånt här ingetväder ute blir jag inte på bra humör. Känner mig trött, oinspirerad. Det finns en klump i magen, sen stress. När humöret hänger på en tunn tråd behövs inte mycket för att få saker i gungning. Som nu när det ringer en kund, jag hör redan när han presenterar sig att det är nåt skit på gång. Han är kort, aggresiv och pushig. Det värsta besannas och han börjar skäll ut mig och vårt sätt att arbeta. Normalt hade jag inte brytt mig, nu känner jag hur jag tänder till snabb som fan, men varken kan eller får agera, utan måste sitta tyst och snällt och lyssna på skiten. Direkt efteråt känner jag hur luften går ut och det lilla driv jag hade är helt borta. Jag ska inte sitta och lyssna på labila slutkunder nåt mer. Jag måste göra nåt annat, det här duger inte. Jobbet blir svårare när jag dessutom håller med kunderna i mångt och mycket i deras kritik. Jag har svårt att kunna motivera företagets moral och affärsetik, när jag tycker den stinker. Fan nu vill ja gå på lunch och sen på bio. Får jag det?

Jag har flyttat hit

Jag har placerat min blogg i
Stockholm på bloggkartan.se

Queen in the morning

Vilken satans jävla skön start på dagen då, när det första man hör på Rockklassiker är "Dont stop me now", kan det bli bättre, Spanx Rockklasiker för detta.

Bisarra upplevelser på toan!

Nåt högst märkligt hände just, jag var på toa och drog in en enpoängare då jag hör en röst från toan brevid. Det är en säljare som pratar med nån han är kund hos, är upprörd och skäller ut personen på andra sidan så det bara sjunger om det och kräver att få prata med vederbörandes chef. Detta gör han samtidigt som han inkasserar en fempoängare (se frågan "livets poängsystem en bit ner"), mycket märkligt och lustigt.

Illamående

Illamående är ett jävla helvete. Jag sitter på tuben och läser Metro när det helt oväntat bara kommer från ingenstans. Blir slagen så det visslar om det. Jag kan inte fortsätta läsa och orkar knappt hasa mig till jobbet. Huvudvärken är i antågande, illamående och sen en fucking jävla yrsel ovanpå allt. Inte kul alls. Fy fan va obehagligt det här är. Ska avvakta ett tag sen får ja se om jag ska gå hem eller ej.

Usch och fy för denna dag.

Nu jävlar är jag less på det här. Jag har blivit utskälld totalt och mer eller mindre idiotsförklarats och hållits som ansvarig för firmans policy. Jag bad kärringen, ja det här var en riktig kärring, att om hon inte slutade gapa och skrika hade vi inget mer att prata om och att hon kunde återkomma nån annan gång. Det fick henne att temporärt lugna ner sig innan det börjades om. Jag kopplade vidare till chefen och det var samma visa där. Det lustiga är att hon återkommer en halvtimma senare och är hur lugn som helst. När det går upp för henne att vi inte kan göra nåt åt det som är fel blir hon hysterisk igen och det blir inte bättre när det går nästa lampa tänds i hennes huvud när hon fattar att det återigen är mig hon pratar med. – Jag trodde jag skulle bli kopplat till en vettig människa den här gången. Varpå hon slänger på luren.

Som om inte det var nog får jag ytterligare ett gäng samtal på raken i samma härliga anda. Jag känner mig mentalt våldtagen och helt slut efter sånt här. Som grädde på moset var jag ensam hela lunchen med en saftig kö som bonus. Stressen är på topp och jag kan knappt prestera alls. Det får fan va nog nu. Jag kan inte sitta här och bli utskälld av idioter hela dagarna. Det är inte människovärdigt. Slutkunder är mänsklighetens gissel. Jag ska blogga och låtsasjobba resten av dagen för nåt annat pallar jag fan inte.

Dö Luther dö!

Så var man på jobbet igen, tycker inte om att vara här. Jag känner motståndet liksom, göra så lite som möjligt, det är inte bra när man känner så. Jag har ju en inställning rent generellt att arbete är ett nödvändigt ont och inte nåt att se fram emot. Men det behöver inte var så här. Jag skulle nästan bli glad om jag blev sjuk och fick vara hemma. Jag borde göra nåt som inspirerar mig, intrresserar mig, får mig att bli nyfiken och vilja lära mig och bli bättre på det. Men det är så förbannat svårt då arbete i grund och botten är av ondo. Något man måste göra för att kunna leva livet. Men när ska man ha tid att leva när skiten tar upp hela dagarna i fem av sju dagar. Balansen är inte rättvis. Låt mig komma hem vid fyra och börja vid 9, ge mig en timmes lunch och sen kan jag vara så pass storsint att jag kan jobba mer än jag lever livet, jag kan jobba 4 dagar och bara vara fri i 3. Det finns människor som lever för att jobba, jag gör tvärtom jag jobbar för att leva, inte för att jag vill utan för att jag måste. Det finns inga alternativ som jag ser det. Jag avundas människor som får betalat för att göra det dom ändå skulle gjort om dom inte fick betalt. Dom avundas jag. Det vore som om nån skulle betala mig för att snacka skit, fika och gå på bio… Nån som vill ge mig 20 000 rent i månaden för det. Det vore väl inte för mycket begärt? Det är väl ändå inte orimligt?

Ingen bio den här veckan

Det har blivit så att vi kommit ifatt dom filmerna vi vill se. Det finns förvisso några man skulle kunna offra sig på men annars är det soprent just nu.

Känns lite märkligt att inte göra nåt biobesök, lite abstinens.

Sen har jag upptäckt att SF mest kör skitfilmer, familjefilmer, barnfilmer och va det nu kan va. Dom bra är det Astoria som distribuerar vilket är lite synd när nörden och samlaren i en kommer fram. Man vill ju ha alla bonuspoäng så man får guldkort. Stört eller hur. Men kul

Supersize me

Just tillbaka från lunchen. Det blev pizzabuffé på Pizza Hut! Gott, nja men det tilltalar på nåt sätt och mätt blir man, men det räcker med ett besök om året. Snart kommer då den efterlängtade lunchkoman som kommer hindra mig från att göra nåt meningsfullt den här eftermiddan, we likes. Sen lär ja knappast behöva käka nåt mer idag heller…

Dimma, techno och grannar!

Det verkar ha gått troll i blogger idag. Jag postade min senaste strax efter lunch idag. Den kom visst inte in förän nån timma sen. Strange

Kan säga att jag var totalt zombiefierad när jag kom hem. Helt jävla däckad, bara käka och sen lägga sig på sängen fullproppad med värktabletter, mörkt rum, värmedyna på kudden och sen iskall handduk över huvdet. Det tog några timmar men nu är jag tillbaka igen. Det underlättar dock inte när grannen ovanför har den dåliga smaken att köra karaoke till Europes Carrie tätt följt av nästa grannes technokonsert, suck, får man ha ihjäl grannar, får man det, va va??

Nu är det jäkligt skönt att man är ute ur dimman, i loves it.

Men va i helvete, nu börjar dom jävlarna om, stänger dom inte av snart blir det störningsjouren, och det är alltid lika kul när dom kommer ut. Det blir tyst direkt. Glömmer inte en gång när jag ringde, då dämpade sig grannarna ett tag men sen var det fullt ös igen. Några timmar senare ringde jag igen varpå snubben på jouren svarar med bestämd röst;

- Va! Har dom inte stängt av, det skall dom göra. Fem minuter senare är dom där och det blir knäpptyst:)

HVDVRK

Det är väl fan också att det inte kan gå en enda måndag utan att jag har en dundrande helvetisk huvudvärk. Jag hatar att det är så och den minimala arbetslusten försvinner snabbare än snabbt. Kan man byta ut huvet? Får jag gå hem nu om jag vill?

Syriana

Det finns faktiskt inte så där vansinnigt mycket att säga om den. Filmen är ett försök att visa hur västvärlden och i synnerhet USA utnyttjar mellanöstern för dess olja. Det är cyniska människor i en cynisk värld och alla utnyttjar och lurar varandra. Ingen är att lita på och i slutändan är det den fattiga lilla människan som förlorar. Det är väl det stora dragen och det är förvisso intressant att se det på film men inget man inte visste innan. Därför försvinner lite av känslan av inblick i något nytt och outforskat område.

Det är en väldigt rörig historia som helt sonika bara börjar och det är iof inget dåligt, problemet blir bara att det är för många karaktärer och då blir det svårt att hänga med och även engagera sig i de olika ödena. Man blir kort sagt oberörd över det som händer då karaktärerna inte har något djup, dom bara flimrar förbi i en rörig soppa.

Det märks att manusförfattaren och regisören ligger bakom Traffic. Syriana är en sämre variant av den filmen, parallellerna är klockrena och det känns som en tafflig upprepning på samma soppa men med annan huvudingrediens. Här är det olja istället för knark, det är den enda skillnaden.

Skådisarna är väl ok, dom har inte så mycket utrymme att röra sig inom. Clooney är bra, och dom andra biskådisarna gör sitt jobb på rutin. Det börjar dock bli lite tröttsamt att se Christoffer Plummer i varenda film just nu. Matt Damon spelar i princip samma roll som i Oceans Eleven och han börjar kännas ganska begränsad och intressant.

Annars är det inte mycket att orda om, den känns aldrig för lång, tempot är bra, musiken är suggestiv och funkar bra. Nja det här är kort sagt tämligen ointressant och känns som redan gammalt.

2 gösar av 5

Skön dag.

Solen skiner, ballkongdörren är vidöppen, fåglarna kvittrar, musik i bakgrunden, Enzo på goshumör, jag är ledig idag. Kan det bli bättre? Inte mycket i alla fall. Skönt som smör... nu drog odjuret, fick väl syn på nåt ute på "ballen"

Udda kunder

Jag kan inte låta bli att tjata om min kunder idag, ha överseende men är det inte märkligt hur vissa kunder beter sig. Det har hänt flera gånger nu dom senaste dagarna att vuxna män avslutar med att kalla mig gubben, säger saker som – kan du ta bort räntan är du gullig! Vafan är det för sätt, pratar man så? En sak om frugan pratar så men inte män till män, om det är inte är såna män, och framförallt inte när man ringer en kundtjänst om sina privatlån? Jag tycker det är märkligt.

Biodags igen

Ikväll är det dags för bio igen, Syriana, antar att den är bra. Jag är bara inte sugen på en allvarlig film ikväll, inte efter hur den här veckan varit. Fan om jag inte skulle föredra En Prinsessas dagbok 2. Jag är helt slut nu.

Kundjävlar

Vilken vecka, det är helt hysteriskt va det är mycket att göra på jobbet. Det ringer hela tiden, igår hade jag över 140 samtal, idag har det tack och lov varit lite färre. Det har dock varit mycket jobbigare kunder. Jag har blivit utskälld efter noter flera gånger utan att det varit mitt fel. Sköter inte kunderna sig får dom ta konsekvenserna, men no no no, inte då. Det är mitt fel och jag ska allt få veta hur jävla dum i huvet jag är osv osv. Man sitter och bara ler och säger snälla saker när man i själva verket vill slita huvet av dom och trycka ner en handgranat i halsen. Satan va förbannad man blir. Mina sympatier går ut till Christina som uppenbarligen sitter i liknande situation. Fy fan va less man blir såna här dagar

Vi pratar väder liksom

Vi pratar om vädret, va annars ska vi göra, stå stilla och tysta i hissen? Den pinsamma tystnaden sprider sig, stressen kommer, känslan av att vilja vara nån annan stans blir allt mer påtaglig. Det är likadant i tunnelbanan, bussen, fikarummet, flyktiga bekanta, arbetskamrater, vänner, släktingar, alla pratar dom om vädret. Försök till mänsklighet och närhet utan att tumma på integriteten. Är vi inte lite väl patetiska, va är det vi är rädda för som skapar detta maniska beteendet inför vårt väder. Jag ska villigt erkänna att jag trillar dit jag med, kan liksom inte rå för det. Det ligger för djupt, vi är för indoktrinerade. Vädret är vad det är, inget att göra nåt åt. Vi borde börja prata med varandra på riktigt istället. Tror det skulle bli bättre och mer givande.

Pust och stön

Nu är den här extrema dagen slut. Har haft hysteriskt mycket på jobbet. Jag har knappt haft tid med dom viktiga sakerna som att blogga och surfa. Nu är det bara hem och slänga sig på Soffa grande och kolla på Champions League, My name is Earl och Lost... nice.

Gräshoppor

Hade en diskussion om 40-talisterna med en polare på bussen i morse. Det är ofta det klagas från deras håll att vi är lata och gnälliga. Det lustiga är att den generationen bokstavligen kom till dukat bord. Deras föräldrar och generationen innan dom hade lyckats hålla oss utanför bägge världskrigen. Detta gjorde att Sverige hamnade i ett mycket bra läge internationellt, främst gällande vår industris utveckling. Vi hade inget sönderbombat land att bygga upp, inga krigssår att hela. Det vara bara att köra på i full fart. Landet blomstrade och välståndet växte. Deras barn som föddes på 40-talet kom till ett land på uppgång med vind i seglen. Dom hade inga problem med jobb, inga problem med bostäder. Det vara bara att ta för sig.

Med åren har dom klamrat sig fast vid alla viktiga positioner i samhället och håller sig krampaktigt fast. Deras styrka är deras arrogans och den enorma mängden av generationskamrater. Dom har dock inte lyckats förvalta sitt arv från sina förfäder utan har lyckats med att bränna straffen i öppet mål. Dom har kört landet i botten och det enda arv dom lämnat oss är alla dessa valmöjligheter vi har. Vi kan bli vad vi vill, göra vad vill, vi har alla möjligheter i världen. Men vi har inte bett om det, vi ville ha styrsel, ordning och reda. De här valmöjligheterna är inget annat än ett luftslott, i praktiken kan vi inte välja nånting då det inte finns plats för oss eller våra viljor. Det finns inga pengar, det finns ingen önskan från köttberget att låta oss förverkliga våra val. Vi sitter på fullaste allvar fast i the Matrix. Matade med falska drömmar om lycka och välstånd medans vår kära föräldrar bromsar oss och förser sig själva inför sina stundande pensioner som vi får betala.

Och dom säger att vi är bortskämda…

Vatten, magen är full av vatten.

Det är skönt när man kommer sent till jobbet, dan blir inte riktigt lika lång och seg. Idag blir förmiddan iof extremt lång. Lunchen blir inte av förän 13, spanx alot mange, jag är tokhungrig redan nu, undrar hur mycket vatten man måste dricka för att bli mätt?

Fördelen blir ju dock att eftermiddan bara blir tre timmar lång, och det är inte fel det. Inte fel alls faktiskt. Vad det blir till lunch, ja vafan, en Big King XXL på BK what else?

Fördommar vs Ola

Sjukgymnastik, smaka på ordet, vad associerar man till, inte är det nåt hippt, fräsht och nytt direkt. Sjuka gamla åldringar i tights som drar i nån gummisnodd. Tänk att behöva springa till en sån inrättning när man är 33 för att man är totalt tokstel i ryggen. Inte kul, inte kul alls. Jag har ju redan nämnt Ola aka Henrik Schyffert, min sjukgymnast, skittrevlig och uppenbarligen duktig. Idag var det dags för första passet, visst var det pensionärer i tights som drog i gummiband och satt på såna där vita fula testcyklar med blå handtag, men det var ju inte därför jag var där. Känslan av förnedring kvarstod dock när jag ligger och på mage och lufter hantlar stora som en näve spaghetti. Men fan om det inte tog. Tre övningar utan motstånd och jag har fattat galoppen. Först känns det fånigt, sen börjar det göra ont, då känner man sig patetiskt, sen börjar det släppa och det känns bättre. Det är alltså det som är poängen, långsamt, lätt och framförallt rätt. Inte bara gå ner på ett gym och tokrycka i maskinerna med fullt pålass. Det är väl själva fan när ens fördommar spräcks, tycker inte om det, det är ju fördommarna som definierar mig...

Irritation, gegga och sunk

Vissa dagar är inte bra dagar, den här dagen är nog en sån. Jag har haft en extremt lugn påsk i Norrland hos the inlaws. Vi kom hem igår och jag somnade som ett nyfött barn. Jag tror inte jag sovit så bra på länge som jag gjorde inatt och det var inte med glädje jag välkomnade väckarklockans ogästvänliga tjutande i morse, milt sagt. Det var liksom det som satte tonen för idag och det har gått i den andan sen dess.

Jag är som en hund som drar i kopplet när man inte vill gå åt ett visst håll. Det går fort som attan att gå från jobbet och när jag ska på lunch, men till är det som om jag har det där osynliga kopplet som drar. Motviljan är stor nu. Det kliar, skaver och irriterar som ett eksem hela dagen. Till råga på allt har jag glömt brillorna hemma vilket självklart gett mig en härlig huvudvärk.

Jag har mest bloggat idag och försökt läsa ifatt på diverse sidor. Jobba, jag? Nej fan heller, jag har ingen lust, jag vill inte. Jag ska gå hem om en timma drygt och fram till dess kommer jag nog blogga lite till, låtsasjobba en stund för att se viktig ut. Det kan vara läge att byta slavägare nu…

Mr Lycra goes XC-Svetto

Nu när snön äntligen är borta är det hög tid att plocka fram XC-racern och ge sig ut I skogarna igen. Inget går upp mot lycra tätt slickat mot kroppen en varm solig dag i skogen. Doften av skog och känslan av att flyga fram över rötter, stenar och surhål i full koncentration är oslagbar. Damn it, nästan så jag ska ”bli sjuk” för att ge mig ut på årets premiär. Är jag inte het så säg:) Så här kul ser man ut med käften full av powerbars och efter 5 timmars lerbrottning i Lida

A night at the Opera

Som många vet är Queen mina husgudar när det gäller musik och det var med glädje som påsken avslutades med en dokumentär om deras magnum opus, A night at the Opera. Om jag var imponerad innan så har den knappast minskat nu, vilka genier och kompletta galningar dom är. Ta bara Brian Mays solo i Good Company där han härmar en hel jazzorkester på sin gura, och detta var i mitten av sjuttiotalet!

Genier och galningar i en sällan skådad mix, lägg sen till till Mr Mercury ovanpå och vi har helt jävlar utan tvekan det mäktigaste, smartaste, bredaste och in your face bandet of all time…

I alla fall enligt mig.

Nu jävla har det slagit slint helt här

Nog för att man visste att Tom Cruise inte är helt hundra, fan han är knappt 25, men nu får det väl va nog på stolligheterna, kolla detta, sen om det är sant eller inte spelar mindre roll.

Tillfälligt påskbreak

Så där ja, nu har vi käkat lunch och solen har äntligen börjat visa säg här uppe. Annars har det varit tokgrått och dis i två dagar. Det konstiga är att man alltid är trött när man är här uppe, fan vet varför, man gör ju liksom inget, kanske därför. När man inget gör blir man trött?

Nej nu ska jag nog gå och vila, det är ju så ansträngande det här:)

Heading out to the highway

Ja men då så, snart snart snart är den här trista jävla jobbdan slut. Äntligen är det påsk och vila. Det ska bli så otroligt skönt att bara göra nåt annat och byta miljö. Det blir inget bloggande i helgen, kanske nåt ikväll om det dyker upp nåt spontant, annars är the beast back on måndag kväll:)

Heppre på en stund