Illamående

Illamående är ett jävla helvete. Jag sitter på tuben och läser Metro när det helt oväntat bara kommer från ingenstans. Blir slagen så det visslar om det. Jag kan inte fortsätta läsa och orkar knappt hasa mig till jobbet. Huvudvärken är i antågande, illamående och sen en fucking jävla yrsel ovanpå allt. Inte kul alls. Fy fan va obehagligt det här är. Ska avvakta ett tag sen får ja se om jag ska gå hem eller ej.

Usch och fy för denna dag.

Nu jävlar är jag less på det här. Jag har blivit utskälld totalt och mer eller mindre idiotsförklarats och hållits som ansvarig för firmans policy. Jag bad kärringen, ja det här var en riktig kärring, att om hon inte slutade gapa och skrika hade vi inget mer att prata om och att hon kunde återkomma nån annan gång. Det fick henne att temporärt lugna ner sig innan det börjades om. Jag kopplade vidare till chefen och det var samma visa där. Det lustiga är att hon återkommer en halvtimma senare och är hur lugn som helst. När det går upp för henne att vi inte kan göra nåt åt det som är fel blir hon hysterisk igen och det blir inte bättre när det går nästa lampa tänds i hennes huvud när hon fattar att det återigen är mig hon pratar med. – Jag trodde jag skulle bli kopplat till en vettig människa den här gången. Varpå hon slänger på luren.

Som om inte det var nog får jag ytterligare ett gäng samtal på raken i samma härliga anda. Jag känner mig mentalt våldtagen och helt slut efter sånt här. Som grädde på moset var jag ensam hela lunchen med en saftig kö som bonus. Stressen är på topp och jag kan knappt prestera alls. Det får fan va nog nu. Jag kan inte sitta här och bli utskälld av idioter hela dagarna. Det är inte människovärdigt. Slutkunder är mänsklighetens gissel. Jag ska blogga och låtsasjobba resten av dagen för nåt annat pallar jag fan inte.

Dö Luther dö!

Så var man på jobbet igen, tycker inte om att vara här. Jag känner motståndet liksom, göra så lite som möjligt, det är inte bra när man känner så. Jag har ju en inställning rent generellt att arbete är ett nödvändigt ont och inte nåt att se fram emot. Men det behöver inte var så här. Jag skulle nästan bli glad om jag blev sjuk och fick vara hemma. Jag borde göra nåt som inspirerar mig, intrresserar mig, får mig att bli nyfiken och vilja lära mig och bli bättre på det. Men det är så förbannat svårt då arbete i grund och botten är av ondo. Något man måste göra för att kunna leva livet. Men när ska man ha tid att leva när skiten tar upp hela dagarna i fem av sju dagar. Balansen är inte rättvis. Låt mig komma hem vid fyra och börja vid 9, ge mig en timmes lunch och sen kan jag vara så pass storsint att jag kan jobba mer än jag lever livet, jag kan jobba 4 dagar och bara vara fri i 3. Det finns människor som lever för att jobba, jag gör tvärtom jag jobbar för att leva, inte för att jag vill utan för att jag måste. Det finns inga alternativ som jag ser det. Jag avundas människor som får betalat för att göra det dom ändå skulle gjort om dom inte fick betalt. Dom avundas jag. Det vore som om nån skulle betala mig för att snacka skit, fika och gå på bio… Nån som vill ge mig 20 000 rent i månaden för det. Det vore väl inte för mycket begärt? Det är väl ändå inte orimligt?

Ingen bio den här veckan

Det har blivit så att vi kommit ifatt dom filmerna vi vill se. Det finns förvisso några man skulle kunna offra sig på men annars är det soprent just nu.

Känns lite märkligt att inte göra nåt biobesök, lite abstinens.

Sen har jag upptäckt att SF mest kör skitfilmer, familjefilmer, barnfilmer och va det nu kan va. Dom bra är det Astoria som distribuerar vilket är lite synd när nörden och samlaren i en kommer fram. Man vill ju ha alla bonuspoäng så man får guldkort. Stört eller hur. Men kul

Supersize me

Just tillbaka från lunchen. Det blev pizzabuffé på Pizza Hut! Gott, nja men det tilltalar på nåt sätt och mätt blir man, men det räcker med ett besök om året. Snart kommer då den efterlängtade lunchkoman som kommer hindra mig från att göra nåt meningsfullt den här eftermiddan, we likes. Sen lär ja knappast behöva käka nåt mer idag heller…

Dimma, techno och grannar!

Det verkar ha gått troll i blogger idag. Jag postade min senaste strax efter lunch idag. Den kom visst inte in förän nån timma sen. Strange

Kan säga att jag var totalt zombiefierad när jag kom hem. Helt jävla däckad, bara käka och sen lägga sig på sängen fullproppad med värktabletter, mörkt rum, värmedyna på kudden och sen iskall handduk över huvdet. Det tog några timmar men nu är jag tillbaka igen. Det underlättar dock inte när grannen ovanför har den dåliga smaken att köra karaoke till Europes Carrie tätt följt av nästa grannes technokonsert, suck, får man ha ihjäl grannar, får man det, va va??

Nu är det jäkligt skönt att man är ute ur dimman, i loves it.

Men va i helvete, nu börjar dom jävlarna om, stänger dom inte av snart blir det störningsjouren, och det är alltid lika kul när dom kommer ut. Det blir tyst direkt. Glömmer inte en gång när jag ringde, då dämpade sig grannarna ett tag men sen var det fullt ös igen. Några timmar senare ringde jag igen varpå snubben på jouren svarar med bestämd röst;

- Va! Har dom inte stängt av, det skall dom göra. Fem minuter senare är dom där och det blir knäpptyst:)

HVDVRK

Det är väl fan också att det inte kan gå en enda måndag utan att jag har en dundrande helvetisk huvudvärk. Jag hatar att det är så och den minimala arbetslusten försvinner snabbare än snabbt. Kan man byta ut huvet? Får jag gå hem nu om jag vill?

Syriana

Det finns faktiskt inte så där vansinnigt mycket att säga om den. Filmen är ett försök att visa hur västvärlden och i synnerhet USA utnyttjar mellanöstern för dess olja. Det är cyniska människor i en cynisk värld och alla utnyttjar och lurar varandra. Ingen är att lita på och i slutändan är det den fattiga lilla människan som förlorar. Det är väl det stora dragen och det är förvisso intressant att se det på film men inget man inte visste innan. Därför försvinner lite av känslan av inblick i något nytt och outforskat område.

Det är en väldigt rörig historia som helt sonika bara börjar och det är iof inget dåligt, problemet blir bara att det är för många karaktärer och då blir det svårt att hänga med och även engagera sig i de olika ödena. Man blir kort sagt oberörd över det som händer då karaktärerna inte har något djup, dom bara flimrar förbi i en rörig soppa.

Det märks att manusförfattaren och regisören ligger bakom Traffic. Syriana är en sämre variant av den filmen, parallellerna är klockrena och det känns som en tafflig upprepning på samma soppa men med annan huvudingrediens. Här är det olja istället för knark, det är den enda skillnaden.

Skådisarna är väl ok, dom har inte så mycket utrymme att röra sig inom. Clooney är bra, och dom andra biskådisarna gör sitt jobb på rutin. Det börjar dock bli lite tröttsamt att se Christoffer Plummer i varenda film just nu. Matt Damon spelar i princip samma roll som i Oceans Eleven och han börjar kännas ganska begränsad och intressant.

Annars är det inte mycket att orda om, den känns aldrig för lång, tempot är bra, musiken är suggestiv och funkar bra. Nja det här är kort sagt tämligen ointressant och känns som redan gammalt.

2 gösar av 5

Skön dag.

Solen skiner, ballkongdörren är vidöppen, fåglarna kvittrar, musik i bakgrunden, Enzo på goshumör, jag är ledig idag. Kan det bli bättre? Inte mycket i alla fall. Skönt som smör... nu drog odjuret, fick väl syn på nåt ute på "ballen"

Udda kunder

Jag kan inte låta bli att tjata om min kunder idag, ha överseende men är det inte märkligt hur vissa kunder beter sig. Det har hänt flera gånger nu dom senaste dagarna att vuxna män avslutar med att kalla mig gubben, säger saker som – kan du ta bort räntan är du gullig! Vafan är det för sätt, pratar man så? En sak om frugan pratar så men inte män till män, om det är inte är såna män, och framförallt inte när man ringer en kundtjänst om sina privatlån? Jag tycker det är märkligt.

Biodags igen

Ikväll är det dags för bio igen, Syriana, antar att den är bra. Jag är bara inte sugen på en allvarlig film ikväll, inte efter hur den här veckan varit. Fan om jag inte skulle föredra En Prinsessas dagbok 2. Jag är helt slut nu.

Kundjävlar

Vilken vecka, det är helt hysteriskt va det är mycket att göra på jobbet. Det ringer hela tiden, igår hade jag över 140 samtal, idag har det tack och lov varit lite färre. Det har dock varit mycket jobbigare kunder. Jag har blivit utskälld efter noter flera gånger utan att det varit mitt fel. Sköter inte kunderna sig får dom ta konsekvenserna, men no no no, inte då. Det är mitt fel och jag ska allt få veta hur jävla dum i huvet jag är osv osv. Man sitter och bara ler och säger snälla saker när man i själva verket vill slita huvet av dom och trycka ner en handgranat i halsen. Satan va förbannad man blir. Mina sympatier går ut till Christina som uppenbarligen sitter i liknande situation. Fy fan va less man blir såna här dagar

Vi pratar väder liksom

Vi pratar om vädret, va annars ska vi göra, stå stilla och tysta i hissen? Den pinsamma tystnaden sprider sig, stressen kommer, känslan av att vilja vara nån annan stans blir allt mer påtaglig. Det är likadant i tunnelbanan, bussen, fikarummet, flyktiga bekanta, arbetskamrater, vänner, släktingar, alla pratar dom om vädret. Försök till mänsklighet och närhet utan att tumma på integriteten. Är vi inte lite väl patetiska, va är det vi är rädda för som skapar detta maniska beteendet inför vårt väder. Jag ska villigt erkänna att jag trillar dit jag med, kan liksom inte rå för det. Det ligger för djupt, vi är för indoktrinerade. Vädret är vad det är, inget att göra nåt åt. Vi borde börja prata med varandra på riktigt istället. Tror det skulle bli bättre och mer givande.

Pust och stön

Nu är den här extrema dagen slut. Har haft hysteriskt mycket på jobbet. Jag har knappt haft tid med dom viktiga sakerna som att blogga och surfa. Nu är det bara hem och slänga sig på Soffa grande och kolla på Champions League, My name is Earl och Lost... nice.

Gräshoppor

Hade en diskussion om 40-talisterna med en polare på bussen i morse. Det är ofta det klagas från deras håll att vi är lata och gnälliga. Det lustiga är att den generationen bokstavligen kom till dukat bord. Deras föräldrar och generationen innan dom hade lyckats hålla oss utanför bägge världskrigen. Detta gjorde att Sverige hamnade i ett mycket bra läge internationellt, främst gällande vår industris utveckling. Vi hade inget sönderbombat land att bygga upp, inga krigssår att hela. Det vara bara att köra på i full fart. Landet blomstrade och välståndet växte. Deras barn som föddes på 40-talet kom till ett land på uppgång med vind i seglen. Dom hade inga problem med jobb, inga problem med bostäder. Det vara bara att ta för sig.

Med åren har dom klamrat sig fast vid alla viktiga positioner i samhället och håller sig krampaktigt fast. Deras styrka är deras arrogans och den enorma mängden av generationskamrater. Dom har dock inte lyckats förvalta sitt arv från sina förfäder utan har lyckats med att bränna straffen i öppet mål. Dom har kört landet i botten och det enda arv dom lämnat oss är alla dessa valmöjligheter vi har. Vi kan bli vad vi vill, göra vad vill, vi har alla möjligheter i världen. Men vi har inte bett om det, vi ville ha styrsel, ordning och reda. De här valmöjligheterna är inget annat än ett luftslott, i praktiken kan vi inte välja nånting då det inte finns plats för oss eller våra viljor. Det finns inga pengar, det finns ingen önskan från köttberget att låta oss förverkliga våra val. Vi sitter på fullaste allvar fast i the Matrix. Matade med falska drömmar om lycka och välstånd medans vår kära föräldrar bromsar oss och förser sig själva inför sina stundande pensioner som vi får betala.

Och dom säger att vi är bortskämda…

Vatten, magen är full av vatten.

Det är skönt när man kommer sent till jobbet, dan blir inte riktigt lika lång och seg. Idag blir förmiddan iof extremt lång. Lunchen blir inte av förän 13, spanx alot mange, jag är tokhungrig redan nu, undrar hur mycket vatten man måste dricka för att bli mätt?

Fördelen blir ju dock att eftermiddan bara blir tre timmar lång, och det är inte fel det. Inte fel alls faktiskt. Vad det blir till lunch, ja vafan, en Big King XXL på BK what else?

Fördommar vs Ola

Sjukgymnastik, smaka på ordet, vad associerar man till, inte är det nåt hippt, fräsht och nytt direkt. Sjuka gamla åldringar i tights som drar i nån gummisnodd. Tänk att behöva springa till en sån inrättning när man är 33 för att man är totalt tokstel i ryggen. Inte kul, inte kul alls. Jag har ju redan nämnt Ola aka Henrik Schyffert, min sjukgymnast, skittrevlig och uppenbarligen duktig. Idag var det dags för första passet, visst var det pensionärer i tights som drog i gummiband och satt på såna där vita fula testcyklar med blå handtag, men det var ju inte därför jag var där. Känslan av förnedring kvarstod dock när jag ligger och på mage och lufter hantlar stora som en näve spaghetti. Men fan om det inte tog. Tre övningar utan motstånd och jag har fattat galoppen. Först känns det fånigt, sen börjar det göra ont, då känner man sig patetiskt, sen börjar det släppa och det känns bättre. Det är alltså det som är poängen, långsamt, lätt och framförallt rätt. Inte bara gå ner på ett gym och tokrycka i maskinerna med fullt pålass. Det är väl själva fan när ens fördommar spräcks, tycker inte om det, det är ju fördommarna som definierar mig...

Irritation, gegga och sunk

Vissa dagar är inte bra dagar, den här dagen är nog en sån. Jag har haft en extremt lugn påsk i Norrland hos the inlaws. Vi kom hem igår och jag somnade som ett nyfött barn. Jag tror inte jag sovit så bra på länge som jag gjorde inatt och det var inte med glädje jag välkomnade väckarklockans ogästvänliga tjutande i morse, milt sagt. Det var liksom det som satte tonen för idag och det har gått i den andan sen dess.

Jag är som en hund som drar i kopplet när man inte vill gå åt ett visst håll. Det går fort som attan att gå från jobbet och när jag ska på lunch, men till är det som om jag har det där osynliga kopplet som drar. Motviljan är stor nu. Det kliar, skaver och irriterar som ett eksem hela dagen. Till råga på allt har jag glömt brillorna hemma vilket självklart gett mig en härlig huvudvärk.

Jag har mest bloggat idag och försökt läsa ifatt på diverse sidor. Jobba, jag? Nej fan heller, jag har ingen lust, jag vill inte. Jag ska gå hem om en timma drygt och fram till dess kommer jag nog blogga lite till, låtsasjobba en stund för att se viktig ut. Det kan vara läge att byta slavägare nu…

Mr Lycra goes XC-Svetto

Nu när snön äntligen är borta är det hög tid att plocka fram XC-racern och ge sig ut I skogarna igen. Inget går upp mot lycra tätt slickat mot kroppen en varm solig dag i skogen. Doften av skog och känslan av att flyga fram över rötter, stenar och surhål i full koncentration är oslagbar. Damn it, nästan så jag ska ”bli sjuk” för att ge mig ut på årets premiär. Är jag inte het så säg:) Så här kul ser man ut med käften full av powerbars och efter 5 timmars lerbrottning i Lida

A night at the Opera

Som många vet är Queen mina husgudar när det gäller musik och det var med glädje som påsken avslutades med en dokumentär om deras magnum opus, A night at the Opera. Om jag var imponerad innan så har den knappast minskat nu, vilka genier och kompletta galningar dom är. Ta bara Brian Mays solo i Good Company där han härmar en hel jazzorkester på sin gura, och detta var i mitten av sjuttiotalet!

Genier och galningar i en sällan skådad mix, lägg sen till till Mr Mercury ovanpå och vi har helt jävlar utan tvekan det mäktigaste, smartaste, bredaste och in your face bandet of all time…

I alla fall enligt mig.

Nu jävla har det slagit slint helt här

Nog för att man visste att Tom Cruise inte är helt hundra, fan han är knappt 25, men nu får det väl va nog på stolligheterna, kolla detta, sen om det är sant eller inte spelar mindre roll.

Tillfälligt påskbreak

Så där ja, nu har vi käkat lunch och solen har äntligen börjat visa säg här uppe. Annars har det varit tokgrått och dis i två dagar. Det konstiga är att man alltid är trött när man är här uppe, fan vet varför, man gör ju liksom inget, kanske därför. När man inget gör blir man trött?

Nej nu ska jag nog gå och vila, det är ju så ansträngande det här:)

Heading out to the highway

Ja men då så, snart snart snart är den här trista jävla jobbdan slut. Äntligen är det påsk och vila. Det ska bli så otroligt skönt att bara göra nåt annat och byta miljö. Det blir inget bloggande i helgen, kanske nåt ikväll om det dyker upp nåt spontant, annars är the beast back on måndag kväll:)

Heppre på en stund

FUUUUUUUUUUUUUUUUUCK!!!

Jag har öppnat pandoras box, från att kryssat mellan alla dessa jävla påskägg, godisskålar, tårtor och fikabröd som fläks ut här så har jag nu, två timmar innan helg trillat dit, och när jag väl börjar finns ingen hejd... Nu jävlar blir det svårt det här. damn it

Påskharen

Ibland förundras jag över hur jag fungerar. Nu på lunchen knatade jag ner på godistemplet på Hötorgets T-banestation och köpte mig påskäggschoklad för 90 spänn!!!! Det var iof den där dyrare godare sorten för 22:- hg, det är ja fan värd. Men jag var inte beredd på kostnaden. Istället för att kanske lägga tillbaka lite så blev det bara ett kort konstaterande - Oh fan, kostade det så mycket, det var väl lite dyrt, men desto mer candy for daddy:)

... Det blir en bra dag idag.

Fan va konstigt det är ibland, en dag som denna borde jag inte vara på bra humör. Ja menar, jag är på jobbet när andra är lediga, det är dåligt trist jävla svensk väder ute, det finns inget att göra på jobbet och tiden går som i kola. Men

Det är faktiskt en bra dag, känner mig happy och full av energi, jävligt märkligt, inget speciellt som hänt igår eller i morse, bara en bra dag helt enkelt. Tänk hur det kan bli ibland.

Knä

Vet inte om nån är intresserad, men jag måste ändå bara säga att knät har idag gått som ett schweiziskt (eller hur fan det stavas) urverk utan några som helst problem. Det är en bra dag idag

Fem poäng a´la Norge

Det har uppenbarligen inte hänt nåt i världen idag. Det märker man snabbt när Expressen slår upp följande skit som en stooor och viktig nyhet. Frågan är bara hur många poäng det här ger, är det dom vanliga 5 eller kan det ge stilpoäng också?

Tårta

shit potatisgratäng, nu har chefen smällt upp en fet tårta här, jag frågade om det var för att jag fyllde år idag, men hon förstod inte skämtet:) Jag ska inte ta en tårtbit, inte ta en tårtbit...fan ja håller på som en tonårstjej märker jag, vafan då, ät inte skiten bara så kanske jag kan få behålla mina knät några år till.

Filmprat igen.

Funderade på en sak nu när jag var nere i Hagaparken på lunchen. När jag skriver om filmer jag sett så är det nästan jämt ett genomgående positivt intryck eller negativt. När man väl sitter i salongen tar det inte lång tid innan första intrycket kommer och sen blir det mest en fråga om att verifiera det intrycket.

Märkligt egentligen hur snabbt man bestämmer sig om en film är bra eller dålig. Är den bra kommer allt vara bra, nja nästan i alla fall och vice versa. Det lustiga är att samma omdömme gäller även människor. Att snabbt bestämma sig om man gillar personen eller ej... En bra film är en bra människa! Eller?

Onsdag då

Jaha då sitter man här och väntar av tiden på jobbet, det är fan va lugnt det är, inget att göra, snart har jag gjort webben klar för idag också, va händer sen då? tick tock tick tock

Det var skönare att va ledig tycker jag, tycker faktiskt att alla ska få va lediga jämt:)

Sherilyn Fenn

Damn jag hade nästan glömt bort hur makalöst vacker hon är, hon är fortfarande som en nysprungen ros trots att det gått 15 år sen Twin Peaks, åren har varit snälla mot henne. Då var den här dagen komplett:)

Inside Man recension

Jag och Mange såg Spike Lees senaste igår, Inside Man. Måste säga att jag blev väldigt positivt överraskad. Jag hade inte hört något om filmen innan utom att det var en klassisk bankrånarstory med en twist, men oj vad vi blev förvånade.

Filmen handlar i kort drag om fyra bankrånare som tar bankpersonal och besökare som gisslan och sen kör ett katt-och-råttaspel med polisen. Den mest framträdande av rånarna spelas av Clive Owen och det är faktiskt den enda av dom fyra vi får någon sånär presentation av. Rånarna är märkbart anonyma i allt utom sina handlingar och det känns som vi får se händelseförloppet från gisslans perspektiv, mycket bra grepp. Vi får faktiskt aldrig reda på vilka dom är, varför dom gör det, bakgrund osv. För mig var det något nytt och fräscht, man behöver inte alltid få allt serverat som sig brukligt i Tinseltown. Anyhow, motparten, polisen spelas här av en inspirerad Denzel Washington, jag har inte sett honom bättre och mer levande på bra länge, eller kanske överhuvudtaget! Han är pigg, snabb sylvass, det verkligen sprakar om honom och man får en känsla av att han gillar det han gör, mer sånt. Det kryllar dessutom av många bra biroller med bland annat en mycket giftig och Patrick Bateman-lik Jodie Foster i en viktig roll. Andra bra är gamle Christopher Plummer i rollen som highclass bankir och Willem Dafoe, som här är väldigt nedtonad och normal jämfört med tidigare.

Hela casten är faktiskt övertygande utan några luckor. Den lysande dialogen levereras med perfekt timing och precision. Där har vi själva kärnan i filmen, trovärdigheten och mänskligheten i karaktärerna. Spike Lee är något av en mästare att porträttera människor från alla walks of life. Han visar självklart upp rasmotsättningarna som blivit hans signum, men det blir aldrig krystat utan gör filmen mer färgstark och realistisk. Jag storgillar verkligen hela miljön, man får se vinklar och vrår av New York man inte sätt förut och kameran göra att man känner sig som man är på plats.

Manuset är vattentätt så vitt jag kan se och känns väl genomarbetat. Man tror sig ha kommit på storyn men det tar sig hela tiden nya bra, trovärdiga vändningar, till skillnad från andra filmer i genren. Själva stilen känns som en blandning av de härliga miljöerna och dom trovärdiga porträtten från Michael Manns Heat och Bryan Singers debut The Usual Suspects, främst för de härliga twisterna i handlingen.

Filmen är klockren och tappar aldrig i tempo, det är rapp klippning och musiken förhöjer stämningen utan att ta över. Jag skulle vilja säga att det här är kort sagt en jävligt bra film, något för den som vill se en helgjuten bankrånarfilm med bra manus och trovärdiga karaktärer.

4 starka gösar av 5

Ledig Tisdag

Har varit ledig idag, otroligt skönt att ta en dag så här mitt i veckan. Sova så länge man vill, vilket i mitt fall blir sisådär 07 i alla fall. Blir så när man är en gammal skit:) Var på bio igår och såg Inside Man och recension kommer om nån timma eller så, ska bara fixa matlåda till i morn först men sen så.

"jag har bara en liten fråga"

Jag tror jag har skrivit om det förut, men jag kan inte låta bli att göra det igen.

Jag sitter som bekant i en kundtjänst och får mer eller mindre samma fråga varje dag. Det som fascinerar mig mest är att den vanligaste öppningsfrasen bland kvinnorna är, "jag har bara en LITEN fråga" följt av "Jag har ett LITET lån". Det som händer sen är allt annat än litet och dom formligen öser ur sig allt och under lång tid.

Fascinerande det här fenomenet att brudar ofta förstärker det dom säger med att lägga till ett litet/liten eller jätte framför eller bakom.

Flintisgele!

En märklig och lustig iaktagelse; jag har varit och spunnit på lunchen och när jag duschat klart och ska fixa kalufsen ställer det sig en fetlagt äldra herre utan hår på huvudet och plockar fram hårgele eller nåt??? Vafan tänker jag, det här ska bli intressant, han smörjer in hela skallen med det, va ska det va bra för? eller var det blankvax han drog på för att få den rätta looken?

Kan nån som är hair-challenged förklara va man har för nåt på skallen?

Även en blind höna hittar rätt ibland

Det här var nog bland det roligaste jag läst på länge.

The battle of wounded knee

Jag sitter och kollar på payback, en ganska töntig film med Mel Gibson, jag har så jävla ont i knät idag att jag haltar som en 80 åring, inte kul alls, inte kul när man vet att det inte är det lättaste att göra nåt åt. Men jag uthärdar smärtan även om det inte är direkt kul, men snart är cykelsäsongen här, man riktigt känner lukten av skogen och grusvägarna. Då kommer knäproblemen inte utgöra nåt hinder.

Snart är det läggdags innan det är läge att gå upp och ta den där jävla morgonpromenaden vare sig jag vill eller ej, oavsett om det känns som nån trycker in en kniv rakt under knäskålen för varje steg jag tar. So, där är läget nu...

Kvällssvammel

Sitter här med lappen i knät och har Fyran på där dom visar vädret. Frugan ligger och sover i sovrummet och djuret stryker runt i jakt på nåt att käka. Det är fan va trött jag är trots att jag inte gjort nåt av värde idag. Jag kom sent till jobbet och gick sen och tränade, vilket är jävligt svennigt, dvs att träna på lunchen, eller hur Ted! Eftermiddan ägnades åt att spela spelet jag la upp länken på, har nästan fixat alla gröna banor vid det här laget, men svårt är det. Speciellt irriterande är det när man kör fast.

Det är snart lägge att logga ur och sen somna. Snacka om onödigt svamlande, jag kanske börjar göra skäl för bloggtiteln nu.

Det är inte bara jag som tydligen får köpa nya leksaker. Mange har fått grönt flagg hemifrån att köpa ny tv, så då vet vi vad nästa veckans projekt är. Gå igenom varenda hifiaffär efter den perfekta plasman efter budgeten. Livet kunde vara sämre.

Jobb

Då så, då är lunchen slut och jag kan åter börja med dom viktiga grejerna. Det här till exempel, mycket givande och kul spel:)

Annars har jag varit på spinning just, kanonbra pass även om instruktörens fantasi var aningen begränsad så var han inspirerande.

På allmän begäran, bild på il monstre

Här är den då, the sofa from hell...

ni får ursäkta skärpan på bilden, inte helt skarp när man skjuter på kvällen utan blixt och är ostadig som en herionist på händerna. Men det är ändå inte det som är viktigast.

Snabba vändningar

Snacka om snabba vändningar, för bara en kort stund sen var det klackarna i taket här, med slushys, nu har dock koman tagit över igen. Vi har fanimig inget att göra, inget alls, det är så jävla tråkigt att man kan somna stående. Fan låt mig gå hem om det ska va så här, ge mig lön men låt mig gå hem, jag gör lika mycket eller lite nytta hemma.

Happy happy joy joy...

Såg ett inlägg på intranätet att en avdelning skulle bjuda på fika, gissa va dom hade då. Dom asen har installerat tre sluschymaskiner, hur ballt är inte det!

Dagen blev genast mycket roligare, tjohooo, vem vill leka kull!

Lustigt det här med bloggar.

Det är lite lustigt det här med bloggar, en del kan skriva –Bajs och få 20 kommentarer, andra skriver insiktsfulla och intressanta minikrönikor utan att nån reagerar. Hur kommer det sig att det är så? Är dom som får många kommentarer aktiva själv eller är det nån slags elitism även i den här sociala strukturen? Ja vet inte men märkligt är det, och jag kan garantera att jag får max två kommentarer på det här inlägget också.

Saker i görningen.

Lustigt, såg att den förra posten var nr 100, ska man fira detta eller?

Hur som helst så är det saker i görningen, nåt är på gång. Jag kan, men vill avvakta innan jag säger nåt än, men snart så. Watch this space i say.....

Bilsalongen

Idag var jag och Mange på bilsalongen, det var ett bra val av dag då det inte var sådär hysteriskt med folk som det brukar vara. Dessutom hängde vi på låset vilket inte gjorde saken sämre. Det första man ser när vi äntrar A-hallen är Lambos monter med en mycket mycket elak mörkgrå Murcielago med svarta fälgar, vill-ha-faktorn gick i topp på en gång.

Nästa anhalt var Jaguar, som hade en ny XK som var helt ok, det tråkiga var bara att designen var en budgetvariant på Ford-koncernens flaggskepp, Aston Martin Vanquish. Land Rover är något som inte impat på mig förut, främst på grund av den trötta 70-tals designen, men jag blev förvånad och får nog ändra åsikt där. Den var framförallt mycket elegant och trivsam inne, kvalitetskänslan var även den väldigt påtaglig.

Nästa nya var Volvo S80 där man för första gången enligt mig lyckats hos Volvo. Designen är mycket elegant och smäcker. Inredningen var nog bland dom absolut läckraste på mässan, Nordic Light filosofin har nåt bildesigners föränn nu. Det var dessutom inte en dag försent.

Audi hade toppat med ett batteri guldklimpar, favoriten blev den blodröda S6 med ljusgrå mockaklädsel, kolfiber i panelerna och en drös aluminiumdetaljer. Mycket snyggt och mycket läcker. Dom hade även en A8 med V10 och nya Q7 som inte heller gick av för hackor.

Det fanns som sagt massor av godbitar, nya Alfa Brera såklart. Men ska vi prata enhetligast och snyggast monter vete tusan om inte Lexus tar priset. Tre bilar, alla i en otroligt läcker pärlemorlack. Nya Is och Gs är kanonfina och något av en dröm för mig. Rx är något åldersstigen nu vilket börjar synas dessvärre. Andra höjdare var Fords, .Citroens och Renaults designstudier alla snygga med fantasifulla och sköna inredningar. Men koolast av alla dessa var nog Nissans Terranaut som såg ut som nåt från Star wars, koolaste inredningen och maffigaste hjulen punkt slut.

Vad var det mer för roligt då... tja kommer inte på just nu bortsett från att vi gick raka spåret förbi, Peugot, Ford, Opel och Volkswagen, Fiat hittade vi inte ens till och nya Seat Leon var snygg utvändigt men toktrist invändigt.

Jo Mange var så till sig vid två tillfällen att han nästan fick byta byxor, den ena gången förstår jag, det var nya Civicen som är precis så ball som den ser ut, andra gången var jag lite mer tveksam och började undra hur det egentligen stog till i skallen på honom; Citroen C6, deras nya top of the line bil med en blandning av futurism och retrodesign, men vafan så tänker vissa om oss Alfistis också så han fick hållas.

På tal om Alfa, vi hade två småstads-big brother-cafe-slitz snubbar som vi stötte ihop med vid några montrar. Sista gången jag såg dom var vid Alfa montern när han jämförde Brerans front med nya Subaru Tribeca, då höll jag på att få hjärtsnurp och det var tur att vi var bland folk annara hade jag troligvis nitat snubben, idiot är för milt uttryck för en sån där hädelse.

ps. istället för bilder i texten så länka jag istället, tar mindre plats, inte för att nån direkt bryr sig då det är typ jag som läser min blog men vafan

Ny template

Känns lite fräshare och mer livfull även om jag inte är nöjd. Jag måste damma av lite gamla html-kunskaper för att få till det som jag vill, men va tycks hittils?

Segt

Det var väl fan va det var segt idag. Har ingen lust att jobba, sitter bara och väntar av tiden tills jag får gå hem. Jovisst jag bloggar också.

Det blev lite för sent för mig igår och nu kommer notan. Inte för att jag är något partyanimal direkt men att blogga fram till halv ett en måndag är värsta röjarskivan för mig. Tragiskt? Tja inte direkt det är ju självvalt. Så va ska ja sysselsätta mig med nu i två timmar då? Inte blir det jobba i alla fall. Seeeeeeeeeeeeeeeeegt

Walk the line recension

Nyss hemkommen från bion efter att ha sett den omtalade Walk the line om Johnny Cash.

Till att börja med måste jag säga att jag generellt har svårt för biografi-filmer. Det blir korta nedslag i en persons liv och det är sällan det verkligen berör eller känns särskilt intressant. Jag menar, även mitt liv skulle kunna bli en fin Hollywoodfilm, eller vid närmare eftertanke ,kanske inte. Verkligheten skruvas lite och sockras för att bli riktigt rumsren. Huvudpersonen blir ofta mer älskvärd än han eller hon egentligen var för att vi skall kunna sympatisera med dom. Det är där mitt stora problem med genren börjar. Jag har genuint svårt att verkligen bry mig dom här människorna. Ofta är det självupptagna, drogande, depraverade människor som åker upp och ner i depressioner och misär. Martyrskapet ligger ofta nära till hands, och trots deras egentligen osympatiska person får dom omgivningens obevekliga kärlek.

Vilket är exakt vad vi får här. Cash är butter, osocial, introvert och nästan efterbliven i sitt sätt att förhålla sig till sin omvärld. Han tjatar till sig en fru som han sedan skiter i. Han vänstrar, knarkar, blir arresterad osv. Trots detta vinner han ändå sitt vänsterprassel till slut och allt är som det ska. Eller? Jag tycker inte det låter som en sannsaga direkt. Jag är långt ifrån en moralkärring, det vet dom flesta som känner mig, men nu börjar det faktiskt bli ganska tröttsamt att se dessa trasiga, buttra skitstövlar som mot alla odds lyckas, porträtteras som hjältar på film. Vi har sett Jim Morrison, Ray Charles bland annat, alla samma typ av lirare.

Som om det inte vore nog, temat är likartat, okänd och fattig som efter slit och motgångar får framgång, träffar flicka, allt är lyckligt, problem börjar, hjälte och flicka bryter upp, hjälte går ner sig och får sen comeback, end of story. Suck!

Den här filmen då, är den annorlunda? Tja till viss del är den faktiskt det. Den är smart nog att fokusera sig på en relativt kort period i Cashs liv med snygga smarta övergångar. Karaktärerna är mer mänskliga än vad som är vanligt, vi får lite mer kött på benen som gör att man lättare kan förstå och engagera sig. Jag har dock väldigt svårt att se June Carters intresse i Johnny Cash som för mig är lika intressant som ett utvecklingsstört träd.

Handlingen är faktiskt tight för att hålla hela vägen, annars brukar filmer i den här genren välla över för länge för att få med så mycket som möjligt, men här håller man hårt i själva kärnstoryn, vilket är ett stort plus. Sedan är skådespelarna bra i sina roller. Jag har dock jävligt svårt för den otäckt klämkäcka Reese Witherspoon som här spelar sin vanliga äppelkäcka roll som ”the Southern belle”. Om Phoenix lyckas som Cash ska jag låta vara osagt men antagligen gör han det även om han framstår som en vandrande zombie. Ett annat plus är att dom själva sjunger vilket dom även gör förbannat bra.

Filmen är lagom snygg och lagom lång, den är engagerande utan att bli för kladdig och sötsliskig. Men det är ändå inget märkvärdigt. Jag har däremot inga som helst svårigheter att se varför den gick bra på Oscarsgalan, den här typen av filmer brukar göra det.

Jag är både positivt överraskad samtidigt som jag inte är det. Den var bättre än väntat och mer engagerande, men samtidigt ändå en bagatell, inget jag direkt skulle vilja se igen.

Den får 3 gösar av 5.

Bio ikväll

Ikväll är det dags igen, men inte den filmen vi ville se, München, den går på konstiga platser på konstiga tider.

Det är märkligt att alla filmer SF erbjuder enbart går ute i obygden på udda tider. Det är bara skräp dom visar på Sergel vad det verkar. Typ en prinsessas dagbok 2 och diverse skräpskräck.

Ikväll blir det den av Kunken och Taikon hyllade filmen om Jonny Cash. Inte för att vare sig Mange eller jag är speciellt lockade, utan för att det inte finns nåt annat just i denna stund inne i stan.

Jag är inte så förtjust i romantiserade filmade biografier, men jag kan ha fel, jag kanske gillar den. Sen är inte heller direkt nån fan av Reese "underkäken" Witherspoon heller.

Ola

Idag på lunchen träffade jag Ola, han skrattade åt mig och mina problem, han sa bara kort - det här kommer ta tid, men vi kommer fixa det. Gör vi det är Ola gud och min idol.

Ola är sjukgymnast och mina problem är min rygg som är som en åttioårings, stel som en djupfryst fiskpinne. Fan va gott om det går att fixa.

Virus Alfa

Med tanke på att Stockholms bilsalong pågår och jag ska dit på onsdag tänkte jag berätta en historia.

Det var en gång en stolt italiensk tillverkare som hette Alfa Romeo. Denna tillverkare av passionerade vackra och körklada bilar levde ett gott liv ända fram till 60 talet när italienska staten tog över. Man ändrade om i direktiven, från att varit en sportig och exklusiv tillverkare skulle man nu bli en producent åt massorna. Man öppnade fabrik i södra delarna av landet och produktionen av Alfa Sud började. Bilen var väldigt vass och före sin tid, men på tok för slarvigt ihopsatt och helt utan rostskydd. Förfallet började.

Inom några år var ryktet förstört och urlakningen av själen hade börjat. I Sverige började mediernas hatkampanjer hagla och dom har inte slutat helt än. Dom här sågningarna har dock varit ogrundade på senare år. Nu för tiden har man inte haft mer problem än andra, bl a fördetta svenska biltillverkare men det tar inte medierna hänsyn till.

Det som skapat bekymmer för mig är något ambivalent och i många stycken helt bakvänt. I och med FIAT:s övertagande skärpte man kvaliteten och resan tillbaka till rötterna påbörjades. Bilarna var själfulla, körglada utan dess like, med motorer att dö för, i synnerhet den otroligt fina fyran. Många föredrar sexan men fyran är för mig mer macho med en underbar rå sång. Detaljarbetet var fortfarande si sådär, men va spelade det för roll? Vem bryr sig om trasiga elhissar, glappandande plastbitar in instrumenteringen, det är liksom ointressant när man satt sig bakom ratten och vridit om tändningen.

Nu har man ersatt den mycket lyckade 156:an med 159:an och jag börjar bli skeptisk. Bilen är helt hysteriskt lyckad designmässigt, den är väl ihopsatt och väldigt bekväm. Jag har dock inte kört modellen än men den är säkert fin på alla sätt. Dock börjar det bli för mig aningen anpassat och tillrättalagt. Det börjar bli slätstruket och kompromissat. Dom tendenserna fanns redan hos 156:an som var väldigt silkeslen och hade lite för mjuk fjädring, allt för komfortens skull. Missförstå mig inte nu, bilen är kanonfin, men det började bli lite tendenser i fel riktning.

I och med den här anpassningen har man börjat sälja fler bilar, vilket för en Alfisti som mig borde vara posititvt, men det är det inte, och nu börjar vi närma oss pudelns kärna. Problemet för mig är att det börjar dyka upp lite ”fel” folk bland ägarna. Förut på den gamla goda tiden var det individualister, människor med känsla för stil, god smak och med ett genuint intresse och kärlek för märket, oavsett diverse blinkankande lampor och annat trams. Det var bilar för folk som älskade bilkörning och det var bokstavligt talat en förares bil. Man var inte intresserad av lastutrymme, handtag på insidan av bakluckan osv.

Nu har det börjat dyka upp bland annat före detta BMW ägare, med allt vad det innebär, människor som inte kan tänka själv men som har gott om pengar. Brats och andra obehagliga typer, men värst är väl ändå att yrkeslivets chimpans, säljaren. Det gör ont i själen att min bil tas ifrån mig och erövras av en massa ytliga idioter med för mycket pengar och som inte bryr sig vad det är dom köper. Man kan skönja den nya tiden även hos återförsäljarna. Alla som gjort ett besök hos Scanauto i Bromma märker direkt vad det är för säljare dom har där. Inte är det gentlemen med olja i ådrorna som gamle Kronogård, nej det är formstöpta brats med en misslyckad utbildning på Handelshögskolan och stamkort på Stureplans innekrogar i innerfickan. Det får mig att fälla en tår och känna att allt är förlorat.

Inte trodde jag att utvecklingen skulle gå åt det här hållet när man äntligen fick lite pengar i kassan. Inte trodde jag att det skulle vara slutet för märket som personifierat hela min uppväxt och lagt grunden till min kärlek för racing och Italien.

För att avsluta det hela lägger vi in en bild på den för mig sista riktiga Alfan, Alfa Romeo 155 i DTM racing mode













Arrividerci cara mio

Bygga koja

Jag står och jobbar idag, känns märkligt, men lite duktigt, varför vet jag inte egentligen.

Jag fick en ide att bygga kojja under bordet på eftermiddan och jobba därifrån, filtar och kuddar är allt som saknas, sen är det bara att softa till.

Undrar om det är ok att göra det?

Happy birthday to me?

Nåt väldigt besynnerligt inträffade nyss. Chefen kommer med tårta på jobbet och säger grattis på födelsedagen?!?!?!

Ja fattar absolut ingenting och säger att – ööh va? Nej jag fyller år om ett halvår.

Går in på infon om all personal och där står det tydligen att jag fyller år 31 mars. Jag säger till dom i växeln att det är helt fel. Då kommer slutklämmen, - Men du är född 80 i alla fall!!!

Vips så blev jag 8 år yngre:)

Il Monstre

I förrgår var soffan färdig för levernas, glad i hågen åkte jag och frugan med hjälp av farsan ut till frihamnen för att hämta il monstre. Det var tamigfan den största soffa jag sett. Till att börja med gick den knappt in i lagersnubbens gigantiska hiss. När vi väl var hemma och skulle bära in aset hade det börjat dugga lite vilket gjorde plasten ruskigt hal.

Lägg samman den enorma storleken som gör den svårhanterbar beyond belief med den hala och blöta omslagsplasten så får man nåt väldigt jobbigt att bita i. Dessutom så ljuger jag om jag säger att den väger 100 kg, den väger garanterat närmare det dubbla!

Jag har faktiskt aldrig varit med om nåt så jävla tungt och otympligt, vi fick med stor möda in den i trapphuset och sen var det tvärstopp. Det fanns inte på värlskartan att vi skulle orka lyfta upp aset för trappen. Dels var den så stor att den i princip fyllde upp hela trapphuset, sen var det själva vikten, vi tog i allt va vi orkade och det gick bara inte. Hade inte grannen dykt upp hade det aldrig gått, no fucking way.

Men nu står det där i vardagsrummet, kungen av möbler, ska bara fixa lite stylade attributkuddar som krona så är det klart.

En sak är säker, när man flyttar sen kommer det anlitas en flyttfirma, ja tar inte i den igenJ

Ps, bild kommer snart.

Its back

Another fine afternoon in Stocholm Sweden and the Beast is Back!!

Så ja, då är jag fit for fight att skriva lite igen, har varit på the kick off from hell med firman. Har aldrig varit med om ett mer schemalagt och seriöst supande. Detta av seriösa och hårt arbetande människor. Det var som ett kringresande dagis med ölburkar och jäger. Herrejävlar säger jag. Har inte sett det här beteendet sen jag var på Ios 95 och då var jag 22 bast.

Efter den här helgen har jag blivit rätt risig, hör satt sig på öronen och bihålorna vilket resulterat i taskig hörsel och luktsinne, inte kul alls.

Ack nu är det vinter, jävla vinter

Är det inte härligt när det snöar, snöar, igen igen igen igen och igen.

Inte nog med det, nu ska vi iväg på suparresa med jobbet till fjällen också. Som om inte vintern här var nog liksom.

Vasastan

Jag jobbar nere vid Norrtull, ett stenkast från Prisextra. På lunchen tog jag en promenad runt i området, bort mot bron till solna, sen Rörstrandsgatan upp till St Eriksgatan och tillbaka. Det som slog mig och som faktiskt gör det varje gång är hur jävla fult det är i den här delen av stan. Stora döda ödsliga stenhus, inga butiker, människor eller liv. Bara dessa ödsliga bostadshus, allt omgärdat av essingeleden och järnvägsspår.

Förstår inte hur Vasastan kan vara så hett att bo i. Inte alls. Bodde på Fridhemsplan förut och det är en helt annan värld, i synnerhet på sommaren med hela smedis och rålis en spottloska bort.

Ballarna!

Det finns ord och så finns det ord, vissa ord får ibland fel betydelser.

Va är det jag svamlar om då?

Kolla det här: Det finns ett engelskt ord som heter ball, det betyder boll på svenska, detta ord i plural blir ju då balls. Det ordet brukar användas som uttryck för pungkulor.

So far so good, va är då problemet. Jo serru, problemet blir när det finns icke språkligt bevandrade människor som jobbar som översättare. Dom här imbecillerna tror eller tycker att detta balls skall översättas till ballarna? Ballarna är plural för balle, och jag kan ge mig fan på att dom allra flesta vet va en balle är? Mig veterligen har män bara en balle!

Det här har retat gallfeber på mig hur länge som helst, varför inte bara skriva kulorna eller nåt när man menar balls. Ballarna är liksom inte riktigt riktigt bra, eller hur?

Eller så kan man säga som en snubbe jag känner som är från Australien en gång sa när jag hade en livlig diskussion med en tjejpolare; - Just kick him in the snopp!

Uppdateringar

Nu har jag snyggat till lite bland recensionerna, lagt till bilder och gjort en top fem lista med snabblänkar. Känns lite fräshare.

Brokeback Mountain review

Brokeback Mountain, årets viktigaste film, bögwestern osv. osv. Finns det någon film i år som orsakat så mycket rabalder? Tror inte det.

Jag såg filmen i söndags och kan väl säga att det först och främst är en kärlekshistoria. Inte en vanligt sådan utan en där kärleken inte gör människor lyckliga utan snarare tvärt om. En kärlek som ett gift, något man inte blir av med hur mycket man än förtränger den, förnekar den eller försöker glömma den. Det är stort, jag har aldrig sett en film som behandlar kärlek på det sättet. Ang Lee har gjort ytterligare en helomvändning, det är ganska långt mellan Hulk och den här filmen. Jag imponeras av regissörer som vågar gå nya vägar och som strävar efter nåt nytt. Det är också imponerande att se hur en ickeamerikan verkar kunna fånga själva kärnan i den amerikanska fattiga ohippa mellanvästern på ett så gripande och trovärdigt sätt.

Handlingen är inte så mycket att orda om, alla som hört nåt om filmen tror jag vet vad den handlar om. Två cowboys spenderar en sommar vallandes får uppe på Brokeback Mountain och finner en kärlek till varandra som dom inte riktigt verkar förstå eller accepterar. Heath Ledger imponerar grymt på mig som den buttre, introverte Ennis Del Mar, som verkar trycka ner sina känslor och gömma sig i sin misär. Det är bara vid vissa tillfällen som känslorna kommer ut och oftast är det i form av ilska och aggression. Jake Gyllenhaal som Jack Twist är mer social och utåtriktad och det är även han som är den pådrivande i deras relation. Det är även han som accepterar sin kärlek till en annan man fullt ut, detta leder dock till en mycket tragisk händelse där samhällets grymma verklighet gör sig till gälla. Denna vetskap verkar även vara en faktor och en förklaring till Ennis osäkra och räddhågsna beteende. Jake Gyllenhaal är även han bra i sin roll men inte lika in your face som Ledger, birollerna, främst deras fruar är alla trovärdiga och realistiskt porträtterade.

Fotot är vansinnigt snyggt, med kalla dämpade höstfärger. Kameran sveper över landskapet som en stilla betraktare, det tillsammans med den suveräna filmmusiken stärker bilden av det stora ödsliga landskapet och blir som en tredje huvudrollsinnehavare.

Är det nåt jag skulle vilja klaga på så är det längden på filmen, den är för lång, man hade kunnat klippa ner den en halvtimme utan att förlora något. Sedan är jag inte speciellt svag för filmer som rör sig över tid och rum, det blir lite svårt med trovärdigheten när Ennis sitter och pratar med sin vuxna dotter och det inte kan skilja speciellt mycket mellan skådespelarna.

Men kort sagt en mycket bra film, som kräver lite hjärna av sin tittare, för det går inte fort direkt.

Det blir 3 mycket starka gösar av 5, jag velar om jag inte ska ge den en fyra men den är för lång och lite stiff emellanåt, manuset hade kunnat bearbetats lite mer. Så det blir som det är nu.

The Evil Don Enzo

Så här skitsur kan man se ut när nån tönt med kamera är i farten! Grejen är att besten väger dryga tio pannor men spinner bara man pratar med honom. han är så fånig att han inte kan vara ensam utan följer efter en vart man än går. Vatten skall drickas från rinnande kran, finns liksom inga alternat. Helst från kranen i badkaret. Favoritkäk är rökt skinka som han vräker i sig på en halv sekund. Suget efter skinka är på samma nivå som en heroinists sug på heroin. Sova det gör han gärna på mig, helst vid ansiktet där han ligger och trycker. Han spinner så hela sängen vibrerar. han står på byrån i hallen och väntar när man kommer hem och hälsar genom att intensivtvätta mig genom att slicka mig i håret. Samma procedur dras igång när han tycker att jag ska gå upp på morgonen. Han är kort sagt en ganska skum typ som helst sover nära men inte för nära. Då är han som mest nöjd. Han lystrar även till namnet Mr Furry pants.

Biltjuvjävlar.

Var i Kista igår och såg Brokeback Mountain, recension kommer senare. När vi väl skulle hem hittade vi inte biljäveln. Med tanke på hur bra det har gått den senaste tiden när det gäller prylar så var första känslan, ”ja men självklart att den är snodd också, fattas bara annat.”

Den känslan släppte rätt snart och paniken spred sig som en löpeld. Fan jag har nog aldrig sprungit i ett P-hus snabbare. Jag älgade igenom hela våningen medan Linda kontaktade väktarna. Jag hiittade inte bilen och mötte upp Linda och väktaren. Nu var det helt jävla kaosartat inombords, allsköns scenarion och potentiella brutala handlingar mot gärningsmännen spelades upp. Vakten frågade oss var vi hade kört in, och när vi berättade det fick vi förklarat att vi var på fel våningsplan. Fan ja blev så lycklig att jag hade kunnat ta med snubben hem och haft han i bokhyllan for good luck.

Tanken att vi var på fel våning slog oss aldrig. Vi hade kört in på gatuplan och aldrig kört vare sig upp eller ner. Alltså borde vi inte kunn vara fel. Men fan va jobbigt det var ett tag där.

Carola, the spawn of satan!

Carola, seriöst, vem är hon?

Hon måste bara vara the bride of satan. Jag kan inte komma på en mer obehaglig människa inom rikets ramar. Hon är så förbannat jävla obehaglig att jag får rysningar varje gång jag ser henne. Hon ÄR Sveriges svar på Tom Cruise. Smaka på liknelsen och säg mig om jag har fel.

Läste Mats Olssons krönika i Expressen, han skrev

”Carolina Klüft och Carola har upptäckt varandra. Det kan förklara varför jag tycker båda är så obehagliga.”

Kunde inte säga det bättre själv. Båda är sådär ruskigt frikyrkligt, påklistrad vänliga, men jävligt hycklande. Scary scary…

IDIOTER!

Sånt här får mig att se rött och vilja ta till grovt våld! Va är det för jävla idioter som gör såna här saker? Jag kan inte ens i min vildaste fantasi förstå hur man kan bete sig så här. Man borde göra samma sak med dom.

Fredagseftermiddag

Inatt har tydligen Enzo haft fest igen. Det är andra gången på kort tid som odjuret käkat upp mina Koss Sparkplug. Fattar inte va det är som är så gott med sunkiga skummgummipluppar jag haft i öronen? Djur är bra konstiga.

Sen funkar tydligen tvättmaskinsjäveln trots allt. Det kanske räckte med att hota den en aning...

Så... Snart är det måndag igen:)

V for Vendetta

”Remember remember the fifth of november” är filmens slogan. Jag trodde från början att det bara var en klatschig liten sak för att lansera den på det datumet. Men ack vad jag bedrog mig, redan tidigt får man den historiska betydelsen av denna ramsa. Filmen är smartare än jag först trodde, jag hade räknat med att det skulle vara den vanliga snygga serietidningsfilmen med fåniga one-liners och en massa explosioner. Men den här filmen är mer än så. Den är intelligentare, med en massa litterära referenser och undertoner. Referenser som duggar förbi är för det första De tolv apornas arme, men även 1984 och gamla tiders matinéfilmer. Det överraskar och imponerar på mig. Det här mina vänner är helt enkelt en smart och mycket bra genrefilm. Ok man balanserar på gränsen till det farsartade i vissa lägen men det är den inneboende problematiken i alla filmer i den här genren. Den här filmen klarar dock att hålla sig på banan hela vägen in i mål.

Det som imponerar mest på mig är att regissören faktiskt ger oss i publiken lite förtroende. Allt förklaras inte in absurdum. Bara vid ett tillfälle underskattar regissören oss men det går snabbt förbi och stör inte nämnvärt. Nej uppbyggnaden påminner faktiskt om Tolkiens uppbyggnad av Midgård, man anar nåt större och djupare som man enbart snuddar vid olika tillfällen. Den här filmen är precis likadan. Det lämnas lösa trådar här och där, delar lämnas oförklarade och man verkligen känner att man slängs in i nåt man inte helt kan hantera, känslan av nåt stort är påtagligt. Det ger den här filmen en helt annan seriositet än andra serietidningsfilmer.

Karaktärerna är såklart aningen svartvita men det skall dom vara i en sån här film tycker jag. Det blir tydligare vem som är ond eller god. Handlingen är ganska enkel och rakt på sak men den är som jag sa tidigare intelligent utförd, om det är regissörens eller författarens förtjänst vill jag låta vara osagt, men bra blir det i alla fall.

Tempot i filmen är genomgående ganska långsamt men inte så det blir tråkigt, enda dippen är i mitten när det blir lite grötigt och man tappar fokus lite grann. Den är även snygg utan att bli översnygg vilket verkar vara regel snarare än undantag nuförtiden. Risken var ganska påtaglig när man vet vilka som ligger bakom den.

Det som imponerar mest på mig är den underbart högtravande dialogen, främst levererad av en strålande Hugo Weaving i huvudrollen. Andra positiva detaljer är just dom smarta referenserna och att den inte är actiondriven utan drivs framåt av andra, i mina ögon bättre kvaliteter men inte minst att man faktiskt tar tittaren på allvar och inte låter sig falla till korta med billiga publikfrier.

Det här var faktiskt en jäkligt stark film, ganska så annorlunda mot vad jag hade väntat mig, fast på ett bra sätt, starkt jobbat.

3 starka gösar av 5

Sockor

Ok, låt oss reda ut det här en gång för alla. Det heter sockor och inte sockar. Va är det idioter som inte kan tala rent eller skriva korrekt svenska. Jag blev tom tvungen att läxa upp en journalist på pravda om detta för en stund sen.

Det heter socka-sockor, strumpa-strumpor, jacka-jackor, trosa-trosor. Ser ni mönstret?

Ni inavlade rövhål som inte kan stava rätt kommer få ert när det är dags för domedagen....

Katsching!!!

Se på fan då...

Lyckades övertyga Jarnheimers anhang att dom feldebiterat mig. Resultat 460 spänn i avdrag på nästa räkning.

Lyckades övertyga Vattenfall att dom feldebiterat mig. Resultat 360 spänn som krediteras.

Va ska man säga, tur i räkningar otur i prylar?

Murphys law

Det är tamigfan otroligt. Ska verkligen varenda jävla pryl man köper jävlas?

Först var det bilen och verkstaden. Sen har det varit den här förbannade routern. Jag fick farsan att installera den igår när jag jobbade, han fick sitta i tre timmar med proffsen på Cisco. Ska det var så jävla avancerat? Det är helt uppåt väggarna när det blir så här.

Gissa va som hände med installationen av tvättmaskinen då? Epelektrikern fixade sin del, när vi sen skulle köra igår så droppar det vatten ur den lilla luckan på framsidan. Faan, ja blir så trött

Inte nog med det, jag blev feldebiterad av fucking jävla Stenbecks telefoneri också.

Jag vågar knappt köpa nåt längre om det ska vara så här. Vad är nästa setback.

Skål, skååååååål sa ja!

Igår blev gjorde jag nåt jag borde gjort för länge sen. Jag köpte ett par Sigvard Bernadotte designade Margrehteskålar. Kvalitet och design när den är som bäst. Även om det gäller en så simpel pryl som ett plastkärl. Det blev en stor röd och en lite mindre grön. Aldrig fel med lite praktisk vardagslyx.

Alla som har en vet va jag pratar om.

Vispa grädde kommer aldrig mer kännas trist. ..

Brödet kommer bli godare...

Sockerkakorna större och saftigare...

Det är helt enkelt ett köp som gör världen till en bättre plats.

Asfalt

Igår såg jag nåt vackert... Jag såg torr solvarm asfalt. Det finns inget vackrare i den här fastfrusna döda årstiden. Det är en förnimmelse om att nåt stort är på gång igen. Livet är tillbaka...

Washtime

köpte tvättmaskin i helgen, det känns som vi gjorde ett kap. Men ja vete fan, kan inget om vita stora plåtlådor med luckor på. Det stod att den kostat 7100 och vi pyntade 4500. Det kan ju inte vara nåt annat är världens fynd eller hur? Märkligt sånt där...

Recension av The New World

The New world var det som serverades på gårdagens tallrik. Filmen är Terence Mallicks första sen Den tunna röda linjen, och det finns många likheter med den filmen som gör att man känner igen regissörens stil. hans signum är dom vackra naturbilderna, det eftertänksamma agerandet hos karaktärerna. Men den här filmen skiljer sig ändå från exempelvis Den tunna röda linjen, och det är inte på ett bra sätt.

Handlingen kretsar kring etablerandet av en koloni i Nordamerika i början av 1600 talet. Vi får följa med nybyggarna i deras vedermödor med varandra och med sina nya grannar indianerna. Parallellt får vi en kärlekshistoria med en soldat, John Smith (Colin Farrell) och hövdingens yngsta dotter Pocahontas, spelad av den då trettonåriga Q'Orianka Kilcher! Det är faktiskt nästan allt man egentligen kan säga om själva handlingen, för det här är en film som inte drivs framåt av intriger, handling eller dialog. Drivkraften verkar vara något helt annat och det är inte tydligt vad det är.

Filmens öppning är rasande vacker, där lyckas verkligen Mallick fullt ut, bilderna och musiken harmonierar och skapar en helhet som är bra mycket större än delarna. Den här öppningen lovar stort för resten av filmen. Regisören fortsätter i samma stil, där man varvar extremt vackra naturbilder med poetiska tankar som berättas över bilderna. Men efter en stund börjar man tröttna på det här vackra men ointressanta tjatet. Som tittare börjar man saknar driv och energi. Filmen kommer ingen vart och det går allt långsammare och långsammare.

Det blir svårt att kommentera skådespelarinsatserna då det knappt är några. Dom figurerar mest i de vackra miljöerna och det finns ingen direkt intrig plus att det nästan helt saknas dialog. Det mesta som uttrycks verbalt är faktiskt skådespelarnas berättarröster där dom uttrycker sina poetiska och faktiskt helt ointressanta tankar.

En annan sak som faktiskt stör mig. Det är sättet som regisören beskriver de bägge folken och deras agerande. Indianerna beskrivs på ett naturalistiskt och lite romantiskt sätt, medans västerlänningarna beskrivs som brutala, klumpiga och lata. Mallick inte bara bevarar utan även driver på bilden av den vackra vilden och det sätt dom lever i symbios med naturen och varandra. Det känns faktiskt ganska naivt och lite barnsligt att se hur dom här klicheerna målas upp utan att någon som helst ny mark inom genren bryts. Jag hade hoppas få se lite mer nyanserad bild inom området, men ack vad jag bedrog mig. Det är som att varje år hoppas få nåt nytt på julbordet men i slutändan ändå sitta där med samma gamla torra skinka.

Det saknas något ordentligt i filmen. Den är tråkig och vansinnigt långsam. Jag tror faktiskt att jag aldrig haft så tråkigt på bio någon gång. Man riktigt känner hur det kryper i kroppen och man längtar efter att den skall ta slut. Men det gör den inte, den maler, maler, maler, maler, maler….i drygt två och en halv timma. Det blir ännu tydligare när två besökare helt sonika reser sig upp efter en dryg timme och lämnar salongen. Jag sympatiserar med dom men hoppas i min enfald att det skall komma någon vänding. Men den kommer aldrig...

Jag har lite svårt att förstå vad syftet med filmen egentligen är? Vad vill Mallick berätta för oss? Den är våldsamt vacker, men det räcker inte för att hålla intresset uppe i så lång tid. Jag skulle som sagt vilja ha en mer drivande intrig, mer dialog istället för dessa fåniga berättarröster som bara vräker ur sig en massa trött dravel. I och med att det saknas dialog är det svårt att känna något för karaktärerna, man får heller aldrig veta vad det är som driver dom i deras handlingar. Det gör att man snabbt tröttnar och inte bryr sig vad som händer.

Det här kan låta som en enda lång klagan, och visst det är väl det, men det går faktiskt inte att undvika när det är så dåligt. Ska jag säga något positivt får det blir att filmen slutar på samma ton som den börjar, det är samma typ av känslor och musik och på nåt sätt så knyts säcken ihop, men det hjälper inte när det där emellan är så fruktansvärt tråkigt. Jag kan se filmen som ett vackert konstverk, där regisören målar med ljus, färg och diskreta rörelser, men det kan inte hjälpas, det får vara hur konstnärligt och vackert det vill. Det här är ingen bra film.

1 svag gös av 5

Lyxproblem

I dagarna här har jag varit ute och kolla på nya högtalare, ett kul och inspirerande företag. Problemet blir bara när man snabbt upptäcker att det knappt finns nåt att lyssna på i den prisklass man tänkt sig. Det mesta låter skräp och är knappast nåt byte uppåt.

Det blir inte lättare heller när frugan satt upp kriterierna "dom ska vara små och inte fula, som vanliga högtalare". Jag har alltså kollat på s ka designade sattelitsystem upp till 15000, hur låter dom då, ja skräp såklart. Det finns liksom inte en snöbolls... att jag köper nåt som är litet och "gulligt" för dom pengarna som låter kass! Jag har nu hittat ett par som låter bra för ca 2800... Meningen är liksom att bygga ut till ett fullödigt surroundsystem vad tiden lider, men idagsläget blir det bara ett par frontar.

Det blev för en timme sen nästan exakt 800 spänn dyrare när jag hittade ett annat system som lät större, bättre och mer. Suck va ska man göra, det är en enda lång kompromiss mellan ljudkvalitet och plånbokens storlek....

ps, imorn blir det en recension på The New world, mina förväntnigar är följande; rasande vacker, långsam och eftertänskam film som jag kommer gilla rätt bra.

Hairy lobster liksom

Det här var ruskigt jävla nästy


Amerikanska dykare har hittat ett tidigare okänt skaldjur på 2300 meters djup i Stilla havet. Det vita djuret är helt blind, 15 centimeter lång och ungefär lika bred som en assiett.

en sån äcklig jävla tingest skulle man inte vilja ha upp tallriken, en hårig fucking lobster.

En hög med bajs

Men satan då, :) the ultimate points calculator , so to speak, yiiihaa!

ps, fast det här gäller inte mig, för jag laddar betydligt mer än genomsnittet

Stringtrosor

På lunchen hörde jag två gamla tanter prata om Lets Dance på fyran. dom snackade om nån snubbe som brudarna var som galna i. Dom tyckte det var mycket hedrande för hon honom att han poängterade att han faktiskt hade flickvän.

Det roliga var när den ena tanten sa till den andra - Det finns flickor som kastar upp sina stringtrosor på scenen till honom. Varpå den andra svarar

- Ja det är fruktansvärt, har dom ingen självrespekt, det är för pinsamt och tragiskt.

Så jävla koola oldies,

Måndagsträning

Fan vilken kick man får av att träna på arbetstid, inte nog med att man får smita iväg från jobbet, man blir så satans pigg också. Hej och hå, nu kommer eftermiddan gå av bara farten.

Det blev även hemlagad pastasallad till lunch, så nu känner jag mig som en riktig "Svenne"

Match point recension

Match Point var det ja.

Kan börja med att säga att mina förväntningar var ganska så höga med tanke på maxbetyget i SVDs recension. Jag hade fått upp en bild av att det skulle vara en film i samma genre och anda som Closer, men jag kan väl säga att den inte ens var close.

Om vi börjar med själva formen. Filmen utspelar sig i uteslutande överklassmiljöer i London och på stora herrgårdar ute på landsbygden. Färgerna är dämpade och aningen urvattnade vilket ger ett färglöst och trist intryck. Tempot är långsamt och oengagerat till en början, det blir inte intressant förrän Scarletts karaktär introduceras och väcker huvudkaraktären Chris:s intresse. Det är först då Woody fångar oss och vi blir nyfikna på att se hur Chris ska lösa dilemmat med sina två kvinnor. Dessvärre börjar filmen sedan trampa vatten och avslutningen är både oväntad och tafflig. Filmen känns längre än den är och det är aldrig ett bra betyg i min bok.

Filmens karaktärer, ja dessa är faktiskt totalt ointressanta. Jag märker hur jag gång på gång reagerar på detta, i synnerhet Chris som av någon outgrundlig anledning lyckas lägra den ena vackra kvinnan efter den andra. Han är känslokall och extremt hämmad i sitt agerande, ja kort sagt jävligt trist och träig. Så här i efterhand kan jag inte se vad det är hos denna ickekaraktär som gör att man vill hänga upp hela filmen kring hans liv och leverne.

Skådespelarinsatserna är även dom tafatta och till en början känns det mesta krystat och styltigt. Det saknas en närvaro hos skådespelarna och det finns ingen glöd. Avsaknaden av kemi mellan skådespelarna är framförallt tydligt i förhållandet mellan Chris och hans båda kvinnor. Handlingen är egentligen obefintlig, det handlar faktiskt inte om något annat än att vi får en inblick i en mans liv som plötsligt och helt utan verklighetsförankring börjar spelar honom i händerna. Hans liv bara ångar på och allt verkar gå honom vägen, i alla fall fram till en punkt där blir allt svårare för Chris att hantera sina förhållanden. Vändning som då kommer är inte bara som sagt oväntad utan även oväntat dålig i mina ögon. Jag har inget emot det oväntade, men då skall det vara en bra vändning, inte som här eller i Clintans boxningsfilm, sånt gör mig bara irriterad.

En annan intressant sak är Scarlett Johansson, och det här smärtar mig att behöva säga, hon är så vacker som det bara är möjligt men hon är ingen stor skådespelare. Hon är faktisk ganska usel och karaktären hon spelar i filmen känns som en spegling av henne själv. Hon spelar en svinsnygg men misslyckad och dålig skådis.

Nej det här var ingen höjdare, kanske hade jag för höga förväntningar eller så var jag inte bara beredd på hur en Woody Allen film brukar vara. Det här var segt, oinspirerat, utan känslor och hjärta och det funkar inte i en relationsfilm. Man vill ha karaktärer som berör och dom här var helt platta och ointressanta.

2 gösar av 5

Det här är konst på hög nivå, mycket hög nivå, Peter Stormare i högform.

Vårens första dag!

Idag gjorde våren entre i vår vackra stad. Snön vräker ner och folk suckar och stönar. Dom jag möter på vägen till fabriken ser märkbart plågade ut. Jag bestämmer mig helt sonika för att gilla läget och tycker det är ganska läckert faktiskt.

Bussen beslutade sig dessutom för att ta en liten omväg i morse på vägen till Gullmars. Gissa om det blev liv och gnäll på bussen, jag bara lutade mig tillbaka och njöt av hur kaoset och stressen spred sig hos mina medresenärer.

Hur kan man bli så upprörd över att komma föresent när man inte kan påverka situationen. Vi sitter ju där vi sitter, bara att ta det koolt, vi kommer fram när vi kommer fram.

Fiskägg med hönsägg

Va säger vi om nya Kalles med ägg då, blir det inte lite kaka på kaka. Fiskägg med hönsägg, känns lite krystat.

Jag förstår principen bakom och tycker det är koolt att man tar nya initiativ, men vissa varianter borde stoppats på ritbordet.

Vad är nästa variant, kaviar med smak av banan? Det blir liksom inte alltid rätt.

Störd glass

Det här var fanimig bland det mest bisarra jag sett på länge.

Det blir en bra dag idag..

Tänkte chocka med att säga att det är en bra dag idag. Kan inte sätta fingret på vafan det är men det är det likväl....

Pendeltåg

Upptäckte precis när jag skulle åka till jobbet idag att busskortet gått ut och det var bara att köpa nytt. Det innebär även att jag måste åka pendeltåg... just det, dvs att inte komma i tid, att vänta på försenade tåg, att inte få sitta, att få trängas (som kunken verkar älska) och framförallt komma försent.

Den här gången blev det bara en kvart försent in alles. Men med den extra bonusen att det inte fanns nåt lyse, jag tyckte det var jäkligt ballt att åka i tunnlarna i totalt mörker med bra musik i podden. Antar att inte alla tyckte var lika avslappnande och rofyllt. Folk kanske längtar till sina jobb och blir stressade, va vet jag, jag njöt ja. En bra start på dagen helt enkelt.

OS

Men dra åt helvete va bra vi var då, Vad har hänt, dom som normalt underpresterar har höjt sig så det sjöng om det. Det normalt vanliga svenska kynnet att det är ok vad man än presterat verkar vara som bortblåst. Här var det fullt ös hela vägen i alla möjliga idrotter.

Hockeylirarna måste jag buga för, dom gjorde tvärtom mot vad som varit brukligt i dom senaste turneringarna, att spela bäst i början och dessvärre sämst när det verkligen gällt. Tom stjärnorna levererade som bäst, stort jävla grattis to say the least.

Nån mer än jag som reagerat på att ju fler medaljer vi tagit desto mer, - jaha, va kul har vi en till, än den hysteriska eufori som uppstod när dom första medaljerna kom.

Hade Anna-Carin Olofsson tagit guld första dagen hade hon fått enorma rubriker, nu gick hennes fantastiska guld nästan omärkt förbi. Även hockeyvinsten var mer av sansad karaktär. Det är märklit hur fort man kan bli van av framgång.

Men det är sjukt egenligen att vi tagit så många medaljer när vi inte gjort nåt på hur många år som helst. Bäst är dock att vi gav norskaran och finnpajsarna på käften så det bara rök om det, nu har vi visat vart skåpet skall stå i fyra år till.

Big brother rules helt enkelt.

Filmrecension Casanova

Så var det dags igen då, var på Lasse Hallströms senaste i Lördags med frugan ute på ghettobion i Heron.

Filmen börjar direkt med att sätta tonen, enormt vackra miljöer, kläder, glad musik. Det är vackra människor, vackra kläder. Allt är toksnyggt och man blir direkt på bra humör.

Skådespelarna verkar ha haft kul på inspelningen, ok det är lite överspelningar här och där, men det gör inget. En som verkligen är exempel på det är Oliver Platt som är kanonskön i sin roll som isterkung från Genua, Heath Leadger är en annan, han gör rollen som dandy på samma sköna sätt som John Malkovich gjorde i Dangerous Liasons från 88. Sammspelet mellan Heath och hans betjänt är mycket underhållande, även dynamiken mellan Heath och Sienna Miller, som jag faktiskt inte sett som särskilt vacker förut, men som här vare en pärla, är lysande.

Dock är det nåt som gör att jag inte kan engagera mig fullt ut, filmen rycker inte tag i mig. Jag vill tycka om den, för det är en film som jag borde tycka om. Jag älskar den här typen av lättsamma intrigerande kostymfilmer. Dom gamla musketörfilmerna från mitten av sjuttiotalet och ovan nämnda Dangerous Liasons är exempel på riktigt sköna feelgood matineer i denna genre. Kanske är det karaktärerna som känns en aning framstressade och platta eller så är det själva grundstoryn som börjar trampa luft efter ungefär halva filmen, ja vet inte, men det fungerar inte som jag hade önskat.

Den största besvikelsen är dock Lena Olin som inte fungerar fullt ut i den här typen av film. Hon skall vara sval, farlig och mystisk, inte som hon är här, lite småklumpig och flamsig. Det samma måste även gälla för Jeramy Irons som känns lite malplacerad i dratta-på-arslet facket. Här gör han åter en klassisk obehaglig Irons-karaktär som dessvärre är kryddad med lite Charlie Chaplin element.

Nej kort sagt så funkar inte filmen fullt ut, även om den är rasande vacker, snabb och småkul. Den är helt enkelt en ok popcornrulle, men det hade kunnat blivit en ny klassiker i genren jämte ovan nämda filmer, nu blev det dock bara en skön bagatell som får en att må bra i nån dag, inte mer.

Men, det är inte helt fel det heller.

Betyg, 2 starka gösar av 5

Bokrean

Bokrean är ett finurligt fenomen, man luras köpa sekunda utgåvor till ett pris man tror är billigt. Självklart går även jag på det. Men...

I år vann jag. Jag Internetbokreade istället. Jag köpte mina billiga skitutgåvor på Adlibris ännu billigare än vad AK tog, dessutom slapp jag förnedras och trängas med kulturmänniskor och oldtimers och pandabrudar. Några knapptryckningar och sen är det bara vänta några dagar sen hämtar jag lugnt och stilla ut mina nya böcker på den lokala affen.

Alltså, låt pöbeln och dom efterblivna trängas i svettiga trånga varma lokaler så kan vi upplysta njuta i stillhet och lite smått hånle åt deras dumhet:) (Allt i Alexander Bards anda)

Vad säger man om det här då

Vad säger man i en sån här situation.

Jag och Mange var och lunchade i Kungshallen igår, det blev inte helt oväntat pizza, framför oss i kön börjar en snubbe tjafsa med pizzalirarna om att han var stammis och skulle ha rabatt, inte en chans att hade nåt att hämta där. När det sen blev vår tur började pizzabagaren att orera om att det bara är dom där jävla invandrarna som tjafsar, prutar och ska billigare hela tiden. Vi svenskar var mycket bättre och trevligare.

Vafan svarar man på ett sånt påstånde???

Både Mange och jag svarade, - öh, jaha, jaså, säger du det?

Kändes lite som att man befann sig på ett etiskst minfält. Vad skulle man göra, för inte kunde man hålla med? Det kändes inte som man kunde det då skulle man ju bli ”rasist”, oavsett om det måhända var så som han sa. Känslan är egentligen helt befäng, men det har fått en sån laddad betydelse så man vågar inte säga pip.

Men pizzabagaren då? Som själv vräkte ur sig åsikterna som är allt annat än PK är inte han rasist då?

Jo kanske, men han är invandrare så han får säga så, eller?

Av nån anledning är det en tanke som dyker upp, men den är ju helt fel. Hela begreppsapparaten har ställts på ända av medier och proffsåsiktsmaskiner som bestämmer vad som är moraliskt rätt och fel. Det har resulterat i att man inte vet ut eller in. Sunt förnuft och logiskt tänkande är satta ur spel.

Det gör att man inte kan säga nåt vare sig bu eller bä och det känns väldigt fel, oavsett åsikt i frågan.

Så vad säger man i en sån här situation?

Fan också

Fan också, jag har just kommit på att "dom" troligtvis har rätt, trots allt och att jag har fel. Suck va jobbigt det blev nu då.

Filmrecension av Storm

Tänkte börja skriva lite om dom filmer jag ser på bio, blir så jävla svårt att komma ihåg annars vad man egentligen tyckte och tänkte.

I går såg jag Storm, med bland annat Eva Röse och Jonas Karlsson, förväntningarna var sådär, svensk film är ju trots allt rätt kass när det kommer till annat än klyshiga snutfilmer. Farbror Kaleghis hade även han dragit ner förväntningarna. Men…

Filmen börjar enligt James Bond skolan, med en prolog i ett rasande tempo med full fart i ett Matrix/Seven-liknande Stockholm, det är ständigt mörkt och regnigt. Det är tuffa kalla miljöer som sätter tonen direkt. I prologen fightas Eva Röse och Lina Englund med Jonas Karlsson och hans hejdukar, utan att vi tittare fattar ett dyft. Efter förtexterna sen får vi följa introduceringen av huvudrollsinnehaveren DD som spelas suveränt av Eric Ericsson som jag aldrig hört talas om. Han rycks in i Eva Röses värld där hon är jagad av Jonas Karlsson och hans hejdukar. Snart är det han som blir villebrådet utan att han och vi förstår varför.

Den världen verkar inte vara helt i synk med vår egen, det finns övernaturliga element som gör att man snart tappar kollen över vad som är verklighet och fantasi. Efter en stund börjar historien sätta sig och den röda tråden nystas upp även om det kanske inte är helt klart vart det bär. Eva Röse och framförallt Jonas Karlsson är lysande i sina roller som antagonister.

Filmen följer ett tema och ett visst tempo men den tar en ny sväng på slutet där filmskaparna lägger till ytterligare en dimension och börjar spela på känslorna och det på ett bra sätt, inte det gamla trötta teatraliska tramset med skådespelare som spelar över, som annars snarare är regel än undantag i svensk film.

Filmen är rakt igenom vansinnigt snygg och trovärdig på sitt skruvade sätt. Normalt brukar svenska actionfilmer kännas rätt patetiska och det är svårt att hålla sig för skratt när det blir seriöst, men här får man aldrig den känslan. Bara det är bra betyg, sen är den välspelad och tight trots att den tappar lite tempo i mitten. Det finns referenser till alla möjliga filmer och stilen är snodd från dom bästa, läs Matrix, Seven, The Game osv, men den känns ändå aldrig som en ripoff. Det bästa är dock att man inte får allt serverat på ett fat utan man får tolka saker lite som man själv vill. Farbrorn och jag gjorde två olika tolkningar på handlingen och ingen kändes mindre trovärdig än den andra. Det är enligt mig en styrka.

Nej jag blev grymt imponerad och så här bara dagen efteråt måste jag säga att jag nog rankar den som en av dom bästa svenska filmer jag sätt i alla kategorier, även en av dom bästa filmer oavsett ursprung i år.

Betyg då: 4 gösar av 5

Bussköer.

Betänk följande scenario;

du står och väntar på bussen en tidig morgon i ett svinkallt, fult, mörkt och blåsigt Haninge. Det tar mellan 5-7 minuter tills bussen kommer och alla som står där verkar njuta i fulla drag av hur den iskalla vinden biter tag i deras morgontrötta kroppar. Kön växer och ringlar sig längs hållplatsen, efter ytterligare ett tag kommer slutligen bussen, va händer då? Jo då kommer det en klonad jävla tonåring med taskigt attityd och tycker att hon ska gå på först och bara glider in!!!

Det händer varje morgon och är lika jävla irriterande varenda gång. Varför säger folk inget då? Jag vete fan, kanske blir man så paff. Men jag lovar att om jag stod först i kön då jävlar skulle dom inte våga sig på att trängas.

Ja blir så sne på dom här ouppfostrade skitungarna och deras taskiga attityd, hur fan tänker man när man kommer till hållplatsen, - aha, där e kön, skiter väl ja i, ja ska på först för ja e så jävla viktig liksom, typ, ba.

Det är ju fan tydligt att barnuppfostran inte är nåt som existerar längre, fram för aga igen, ungjävlar…

Varför är jag så långrandig?

Jag har sådär skitlite att göra idag på jobbet, vilket gör att jag får tid till annat, som att läsa bloggar.

Det som slog mig var att väldigt många är korta och koncisa och kommer till skott snabbt. Gör jag det, hell no, långt och länge verkar vara parollen. ju längre och mer tilltrasslade meningsuppbyggnader desto bättre.

Har en känsla av att jag lider av nån akademikersjuka. Läst och skrivit för många taskigt formulerade skrifter.

Det är väl själva fan när man kommer på sånt här....

Ishockey

Jag har aldrig sett storheten med denna idrott, en massa stök och bök, fasthållningar och annat skit. Nej det är för mycket skydd och fulheter för att den skall tilltala mig. Sen är jag ingen fan av lagsporter generellt heller.

Men nog om detta. Nu är det ju dags för OS och våra medier har redan bestämt att vi ta guld igen, trots att det här gängen underpresterat i stort sätt varenda turnering dom spelat ihop. Till råga på allt lämnar man Michael Nylander hemma och plockar in nån pajjas från elitserien, låt vara att han har ett förflutet i AIK, det hjälper inte. Dom här lirarna kan vara hur bra som helst men några vinnare är dom inte, dom personifierar den svenska idrottsmentaliteten att var som sämst när det gäller. Att underprestera, att inte kämpa tills man stupar, verkar vara den stående parollen i svensk idrott och kanske främst inom hockeyn.

Visst det finns undantag, en är Mats Sundin som jag alltid tycker levererar när han ska och blir snäppet bättre av stundens allvar. Någon som ständigt underpresterar i landslaget är Markus Näslund och nu är han inte med, alltid något. Lidström visar heller inget av det som gör honom till en av dom bästa i NHL. Vad är det som saknas? Är det lite som Halfpipeåkarna som ser OS som en kul grej, är dom här överbetalda primadonnorna inte hungriga nog, ser inte det som en heder att få representera landslaget? Jag vet inte vad det är men nåt kollektivt psykologiskt fel är det i den här s ka gyllene generationsn hockeyspelare.

Sen kan man ju fråga sig lite varför man inte lämnar vraket Forsberg hemma? Va tillför han i dagsläget? Inget, man verkar fortfarande tro att han skall ensam frälsa Sverige i turneringen, men man får inte glömma att det här faktiskt är en lagsport, vad man än må tycka dom såna. Det hade varit bättre att plocka in en frisk, hel och formtoppat Nylander än ringvrket Foppa.

Jag kan inte låta bli att nånstans hoppas att dom kommer göra bort sig som vanligt, av ingen bättre anledning än att i alla fall få läsa vad Anrell, Olsson och andras dåliga bortförklaringar och ursäkter.

Nej tacka vet jag Anja Pärsson, hon säger att hon ska vinna, och gör det, hoppas bara att hon levererar nu i OS, men nåt säger mig att man inte behöver vara orolig.

OS-Guld

Rätt skönt när man lyckas planera sin lunch perfekt.

Hade matlåda med mig, kollade in på nätet när sprintfinalerna skulle gå, bokade in lunchen till det var dags. Sen satte man på 50" plasman i köket och såg Sverige ta två OS-guld inom loppet av trettio miuter. Snacka om lyckad lunch!!

Jag som hade tänkt att klaga på att svenskar är som sämst när det gäller och hur få det är som överaskar positivt på dom här stora tävlingarna. Fan va skönt när man får fel på en sån här sak.

Det är skönt med fredag

Det är skönt att börja arbetsveckan på fredag, arbetsveckan blir så mycket lättare då. Men likförbannat är man trött och seg, va beror det på, är det nån automatisk inställningen i ryggraden som gör att man reagerar så här, eller är vi bara inte menade till meningslöst repetetivt kontorsarbete i trist miljö med trista människor. Människorna som i andra sammanhang troligtvis är helt annorlunda och hur roliga som helst, men i den här leken vi vuxna kallar arbete försvinner allt. Jag tappar intresset för att leka god arbetskamrat och håller mig för mig själv. Det kanske inte är så bra, men jag kan inte ta det här på allvar, det här kan fan inte vara meningen med livet, att slänga bort merparten av sin vakna tid på nåt så totalt meningslöst som detta. Man går hit på ren slentrian varje dag och lever för stunden man får gå på lunch, gå hem, fixa en nya fempoängare. Tack och lov för att det blir ljusare ute så man kan börja utnyttja kvällarna till uteaktiviteter snart igen. Cyklingen lockar som aldrig förr, att komma hem, dra på sig all härlig lycra och sen knäppa i skorna i pedalerna för att i ett par timmar enbart ägna sig åt konditionsträning i vacker natur, kan det blir bättre?

Ny vecka nya äventyr

Den här veckans första post kommer hemifrån. Jag är tokförkyld och har inte mycket att göra, det är fan inte kul att bara gå hemma och dra, jag tyckte det förut, men har ändrat mig helt på den punkten faktiskt. Det trodde jag inte. Det har iof inneburit att jag lyckats fixa igång min laptop så den funkar som den ska, vilket inte är helt fel, så nu sitter jag i vardagsrummet, poppar stereo och bloggar med Enzo brevid mig. Ser Darins video på Z, otroligt vilket Michael Jackson komplex den snubben har, soundet, rörelserna.

Liten insikt

Eller rättare sagt en gammal aha upplevelse som nyss gjorde sig påmind. Nämligen att, fan va man mår bra av att träna. Gjorde mitt första spinninpass sen i sommras och nu efteråt går det mycket lättare att jobba, jag känner mig mycket lugnare och inte lika stressad, fan va skönt det är. Natural high helt enkelt. Det är fascinerande hur snabbt man kan glömma bort sånt.

Sanningen kom fram, äntligen

Men se här, vad är det första man får syn på när man öppnar Pravda, jo detta. Fan va kul att fler upptäckt det som Kaleghis och jag alltid vetat om. Kudos till Pravda idag, och ta mig fan skiner inte solen just nu också...

...Just ja, bilhandlaren har gett sig och bekostar framvagnsinställningen också. Det var väl själva fan att det skulle bli en bra dag idag då... Oväntat liksom, en vanlig Onsdag i Januari... oväntat men bra...